Det statliga utbildningsföretaget Lernia lanserade den 31 januari den ”nya rikssvenskan”. På Lernias webbplats kan man lyssna på en inspelning, som växlar mellan åtta uttal: bergslagsmål, östmellansvenska (Mälardalen), finlandssvenska, sydsvenska, utländsk brytning, norrländska, gotländska och västsvenska.

Lernia beskriver hur företaget har gjort:

”Vi har spelat in människor med olika uttal och dialekter utifrån exempelvis ålder, kön, utbildning, etnicitet och geografiskt område. Genom att mixa ihop alla röster har vi fått fram en röstprototyp, som vi låtit en erfaren skådespelare lära sig prata utifrån. Se filmen för att höra resultatet.”

Huvudtesen bakom projektet är att kompetens inte sitter i uttalet. Initiativtagarna åberopar en undersökning som Europakommissionen har gjort, i vilken det framkommer av 72 procent av de tillfrågade svenskarna tror att ”den sökandes sätt att tala (uttal/brytning/accent) är den faktor som kan vara till störst nackdel för en jobbsökande när ett företag ska välja mellan två kandidater med samma yrkeskunskaper och kvalifikationer.”

Aleksandra Boscanin i Göteborgs-Posten invänder:

”Det är anmärkningsvärt att göra ett så stort nummer av resultatet i studien, då den enbart undersökt vad personer tror och inte hur det faktiskt ligger till. Men även om det faktiskt skulle vara så det föreligger, är det fel att välja den kandidat som talar språkligt korrekt före den som inte gör det givet att allt annat är lika?”

Den första frågan är om respondenterna inkluderar sig själva bland dessa 72 procent eller inte. ”Genom sig själv känner man alla andra”. Eller exkluderar man sig själv och tror detta om alla andra svenskar? Vad är det som säger att detta inte är överskattning av det verkliga förhållandet? Vad är det som säger att respondenter i andra EU-länder inte underskattar hur det verkligen förhåller sig? Det intressanta är ju om en invandrare inte har fått ett jobb i konkurrens med modersmålstalande svenskar, trots att vederbörande har haft bättre yrkeskunskaper och kvalifikationer än den som har talat rikssvenska, enbart på grund av sitt uttal. Det kan man inte bevisa med hjälp av denna slags fråga utan det behövs helt andra undersökningsmetoder.

Jag tror inte att 72 procent av svenskarna är så dumma att de tror att ett perfekt rikssvenskt uttal säger någonting om förmågan att programmera, laga hål i tänderna, köra en taxi, städa, skruva ihop en IKEA-möbel eller cykla. Det enda som uttalet eventuellt avslöjar är att vederbörande har kommit till Sverige i vuxen ålder. Mellan tummen och pekfingret brukar det vara svårt att lära sig ett brytningsfritt uttal i ett främmande språk efter 17 års ålder, även om det finns stora individuella variationer hos språkinläraren beroende på ålder, språksläktskap, utbildning, befintliga kunskaper i andra språk, språköra och motivation.

Jag tror heller inte att Lernias initiativ i första hand är uttryck för ett kunskapsförakt, som Boscanin hävdar, utan snarare om en menlös, missriktad välvilja. Frågan gäller i första hand den ömsesidiga förståelsen.

Rikssvenska är ett slags standardiserat uttal, som underlättar förståelsen mellan talare i hela Sverige. Det är inte i första hand fråga om rätt eller fel utan fråga om en norm, som man i varierande utsträckning kan avvika ifrån. Ju mer man avviker från den, desto större är risken för missförstånd eller att kommunikationen inte fungerar. Det är också därför som all undervisning i främmande språk fokuserar på en standardiserad uttalsnorm. Undervisning i engelska i den svenska skolan lär inte i första hand ut cockneyuttal, newcastledialekt eller skotsk engelska utan det som gäller är ett standardiserat brittiskt eller amerikanskt uttal. Detsamma gäller tyska; det är högtyska, som förstås inom hela det tyska språkområdet, inte schweizertyska eller plattyska, som gäller. I Frankrike är det den varietet som talas i och omkring Paris som gäller, inte någon annan fransk varietet som schweizerfranska. Sak samma vad gäller spanskan; det är kastilianskt uttal som gäller, inte andalusiskt. Det hindrar inte att den som vill fördjupa sig i dessa språk och lära känna dess olika varieteter också kan göra detta, säkrast på plats.

I vardagen, i samband med personliga möten, är det inget stort problem om den ena parten bryter eller talar utpräglad dialekt. Men om det är fråga om masskommunikation, som riktas till många lyssnare, i exempelvis radio eller tv, kan det uppstå problem om den ena parten bryter kraftigt eller använder en alltför udda dialekt, d.v.s avlägsnar sig långt från den förhärskande uttalsnormen. Jag minns hur själv hur jag under en föreläsning om statistik på 80-talet helt tappade koncentrationen på grund av föreläsarens kraftiga amerikanska brytning. Detsamma gällde ett föredrag av en rumänska, som talade svenska med kraftig brytning, under en fortbildningsdag i gymnasieskolan. Till sist lyssnade jag bara på deras brytning.

De flesta svenskar är vana att vid att höra dialekt eller svenska med brytning. De som bor i en invandrartät förort är mera vana att höra bruten svenska än de som bor i ett grindsamhälle i någon av våra storstäder (läs stadsdel där nästan alla är etniska svenskar) eller på landsbygden med få invandrare. Jag tror faktiskt att det finns ett standardiserat rikssvenskt uttal, som är så beskaffat att man inte kan höra varifrån vederbörande egentligen kommer. Jag brukade ofta fråga mina elever i svenska på ungdomsgymnasiet i Stockholm varifrån jag egentligen kom. Det var ytterst sällan de kunde placera mig i Hälsingland.

Det är naturligtvis bra att det talspråk, som jag kallar för ”östermalmssvenska”, som tidigare tillämpades i radio och tv och i svenska filmer åtminstone fram till 1960-talet någon gång, har övergivits till förmån för ett språk som är mer regionalt eller dialektalt färgat eller med lätt brytning. Men det finns faktiskt en gräns, som går vid ömsesidig förståelse. Den som vill ”bredda” rikssvenskan kanske bara åstadkommer att gränsen suddas ut till förfång för den ömsesidiga språkförståelsen.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkförsvaret fick denna fråga på vår e-postadress idag, som vi skickar vidare för allmän kännedom, eftersom den är intressant:

”Min kusin i Täby bad mig höra med er hur det kan ha förhållit sig med skriv- och läskunskaper på vikingatiden. Det vimlar av runstenar i hennes landskap. Skulle de ha rests om folket vore analfabeter?

Hälsning från

Ingvar”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Igår tog Anders Q Björkman i en artikel i Svenska Dagbladet upp fenomenet svengelska igen. Han skrev bland annat:

”En särskild gren bland felskrivare är svengelskan: att blanda engelska ord med svenska. I viss utsträckning får vi självklart leva med att engelska ord inympas i vårt språk – oberoende av om vi tycker att det är coolt eller nördigt. Men det är trist att företag och organisationer satsar pengar på att bidra till den här typen av blandspråk. Jag har tidigare ondgjort mig över branschorganisationerna Bil Sweden och Svenska Pig. Än värre är det när en högskola stöper om sitt namn till en svengelsk kökkenmödding. Jag tänker givetvis på Jönköping University.

Nästan lika illa klingar namnet på den filmfestival som just nu pågår i landets näst största stad. Den heter Göteborg Film Festival. Om man hade velat framhålla sin internationella karaktär kunde den ha kallats Gothenburg Film Festival, men uppenbarligen har man fastnat för en blandvariant som ser underlig ut för såväl svensk- som engelskspråkiga. I SvD har vi valt att referera till evenemanget som Göteborgs filmfestival.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språktidningens blogg har nyligen startat en webbomröstning ”Vad tycker du om den nya rikssvenskan?”.

Ställningen när detta skrives är att 27 procent av de röstande tycker att den nya rikssvenskan är bra, 60 procent att den är dålig och 13 procent att den är varken eller.

Här kan man läsa mer om detta projekt:

Lernia lanserar ny rikssvenska  - 28/1 2017

Ny rikssvenska lanseras – SVT Nyheter  29/1 2017

Madeleine Levy: Strunta i språkfelen – lyssna till vad som sägs i stället - Svenska Dagbladet 31/1 2017

Aleksandra Boscanin: Kunskapsföraktet har nått språket – Göteborgs-Posten 31/1 2017

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hannah Cain är en 20-årig studerande i Kalifornien. Hon har en passion för språk och speciellt minoritetsspråk.

- Det är viktigt för mig att vårda mina förfäders språk, därför har jag jobabt hårt för att lära mig svenska och jag läser också iriska och cherokee, olika språk som mina förfäder talat.

-Min släkt kommer från Sverige, även från trakten av Älvdalen, samt från Finland och Norge. Och efter en del forskning hittade jag det älvdalska språket. Det tände direkt då hon upptäckte kopplingarna till fornnordiskan, säger hon.

- Jag blev väldigt intresserad av att försöka hjälpa till med att bevara detta väldigt gamla och hotade språk eftersom det är så sammanbundet för min släkt genom historien.

Hannah Cain i Kalifornien lär sig nu älvdalska med hjälp av den kurs som Lianna Martinez i New York översatte till engelska.

Nybörjarkursen som Liannna översatte till engelska har Hannah nu satt tänderna i så att säga.
- Den gör att jag kan lära mig älvdalska och förbättra min svenska samtidigt. Det är fantastiskt attt kunna läsa älvdalska fast man bor så långt bort och inte har chansen att prata med andra varje dag.

- Jag hoppas att kunna ta examen i linguistisk antropologi i Sverige så småningom. Då kan jag förhoppningsvis få tillbringa mycket tid i Älvdalen i framtiden. Där vill jag lära mig mer älvdalska och förhoppningsvis få hjälpa detta vackra och unika språk att överleva.

Bara att få lära mig språket gör att jag kommer närmare min släkt, något som jag värdesätter mer än ord kan beskriva, säger Hannah Cain.

Hanna har också startat en facebook-sida som heter "Älvdalska i skolan/Övdalską i skaulam (Elfdalian in School)".

Där hoppas hon att personer som vill skriva, teckna, rita eller på annat sätt medverka till att skapa material på och om älvdalska till förskolan och skolan. Hon kommer även själv att göra en del material.

Björn Rehnström

Artikeln är tidigare publicerad i Mora Tidning den 30/1 2017

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I SvD Näringsliv korrigerar en redaktör ett insmuget engelskt ord hos den intervjuade.

"Finns det en press från styrelsen att ytterligare få upp lönsamheten?

- Det finns en press från oss alla att få upp marginalerna. Ska man ha olika divioner som samverkar, så kan du inte under lång tid ha ett sänke (Lundstedt använde engelskans "drag" reds anm)."

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I tisdags besökte en delegation från Ulum Dalska och Språkförsvaret Riksdagen i Stockholm. Där fick man under en timmes tid träffa ledamöter från Riksdagens tunga Konstitutionsutskott och överlämna den namninsamling med över 3 000 namn som stöder de fyra motioner som kräver att älvdalskan ska erkännas som ett språk.

Ulum Dalska hade laddat upp ordentligt och ställde upp med Ulla Schytt, Karin Trapp och undertecknad. Dessutom anslöt språkforskarna Gunnar Nyström från Uppsala och Yair Sapir från Köpenhamn. Språkförsvaret ställde upp med ordföranden Per-Åke Lindblom och Christer Janson.

Under en timmes tid argumenterade älvdalingarna för ett stöd till de fyra motionerna som kräver ett erkännande av älvdalskan som ett språk enligt Europarådates konvention om minoritets- och/eller regionspråk. Ledamöterna i Konstitutiuonsutskottet fick bland annat veta att älvdalskan redan erkänts som ett språk på vetenskapliga grunder av den internationella organisationen SIL och fått en egen ISO-kod samt att älvdalingarna ansåg att de har Europarådet helt på sin sida efter höstens möte med dem i Stockholm.

Därefter hade ledamöterna många frågor. Bland annat frågade ordföranden Andreas Norlén vad älvdalingarna trodde att det skulle innebära om språket skulle bli erkänt. Man fick till svar att det då skulle bli möjligt att söka pengar från EU, från olika fonder och myndigheter och att det skulle underlätta för kommunen att fatta beslut som gynnar det älvdalska språket.

Under mötet överlämnade Språkförsvarets ordförande Per-Åke Lindblom de namnlistor med 3 310 undertecknare som samlats in till stöd för de fyra motionerna, en insamling som Språkförsvaret hade initierat.

Följande ledamöter från konstitutionsutskottet deltog:  

Andreas Norlén (M), ordförande,   Annicka Engblom (M), Fredrik Eriksson (SD). Per-Ingvar Johnsson (C) och Niclas Malmberg (MP). Socialdemokraten Jonas Gunnarsson skulle också ha varit där, men fick akut förhinder i sista stund.

Foto Björn Rehnström: Det mäktiga Konstitutionsutskottets ordförande Andreas Norlén förtydligade sina frågor med hjälp av gester. För ytterligare foton från mötet se inlögg från igår.

Framåt sommaren ska de fyra motioner som finns om att erkänna älvdalskan som ett eget språk debatteras i riksdagen. Om och när det blir ett beslut i denna fråga lämnades dock inget besked om under uppvaktningen. Däremot berättade utskottet att det inte fanns några som helst hinder att redan nu sätta upp skyltar även med älvdalsk text vid kommunalhus och kommungräns även på älvdalska till exempel, något som har föreslagits.

Vid tidigare uppvaktnngar  och motioner har det varit Kulturutskottet som tagit emot uppvaktande älvdalsvänner. Denna gång har Konstitutionsutskopttet tagit över behandllingen av motionerna inför riksdagsbeslutet som kommer framåt sommaren.

Björn Rehnström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

På promenad på en vanlig gata stöter jag på en skylt som gör reklam för en korv som kallas Currywurst. Säljare: Seveneleven. Text: Herzlich Willkommen. Schmecken lecker.

Nej, jag har inte stigit av en färja i Travemünde, spatserar inte på Kurfürstendamm, spanar inte efter tvivelaktiga nöjen på Reeperbahn. Jag befinner mig mitt i Lund, på Knut den Stores torg. Och där står en reklamskylt med hela texten, utom företagsnamnet, på tyska! Detta alltså i det språkligt troligen mest anglifierade landet utanför de länder där engelskan är dominerande modersmål eller via kolonialism har blivit administrationsspråk.

Jag kan på rak arm bara minnas ett ytterligare exempel på tyska i offentligt miljö i Sverige – Volkswagens TV-reklam för ”Das Auto”. Men den tycks ha försvunnit och handlade dessutom bara om ett ord, här är det två meningar, om än korta.

Har Seveneleven förstått den språkliga innebörden av Brexit? Nämligen att engelska rimligen inte kan förbli EU:s dominerande gemensamma språk. Alltså – tillbaka till tyska? Det lär inte ske utan strid, men vore ju ingen nyhet för Sverige, som hade tyska som första främmande språk tills Hitler placerade allt tyskt i skamvrån.

Per Gahrton

(Tidigare publicerad som insändare i Helsingborgs Dagblad den 23/1 2017)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)