För ett antal år sedan skrev jag ett inlägg i denna nätdagbok om några polyglotter med Uko Masing i spetsen. Kennet Hale, död 2001, som behärskade 50 språk mer eller mindre,  kvalificerade sig också som polyglott. Om honom skrev The Economist:

“Ibland fick Kenneth Hale frågan hur lång tid det tog för honom att lära sig ett nytt språk. Han trodde att tio eller femton minuter skulle vara tillräckligt för att snappa upp det väsentliga, om han lyssnade till en modersmålstalare. Därefter skulle han förmodligen kunna konversera; uppenbarligen inte flytande, men tillräckligt för att själv bli förstådd.  För dem vars lärande , om än beundransvärda i andra avseenden, endast resulterat i rudimentära språkfärdigheter, tycktes Hale vara ett underverk.”

På frågan vad det var för mening att hålla språk , som i praktiken var ”hjärndöda”, vid liv, svarade Hale:

”När man förlorar ett språk, förlorar man en kultur, en intellektuell rikedom. Det är som att släppa en bomb på ett museum, som Louvren.”

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)