(Från Expressens ingress)

”Det är inte bara de religiösa friskolorna som har blivit en giftcocktail för samhället. De engelska friskolorna försvagar det gemensamma språket i Sverige, svenskan. Skattefinansierade IES etablerar sig nu i kommun efter kommun, skriver gymnasieläraren Olle Käll.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är ett utdrag från ”Språklagen och medborgaren – en undersökning av medborgarmejl” (Rapporter från Språkrådet 10) av Jennie Spetz)

Nationell lagstiftning om språk innehåller vanligt­vis bestämmelser om språkliga rättigheter för indi­vider eller grupper i ett samhälle. Den kan också reglera samhällets skyldigheter gentemot den en­skilde språkbrukaren eller gruppen.

Rättighetslagstiftning delas ibland in i negativa respektive positiva rättigheter. Negativa rättighe­ter i förhållande till språk kan innebära att inte hindras att tala sitt språk eller att inte bli diskri­minerad på grund av att man talar ett visst språk. Sådana rättigheter formuleras ofta inom ramen för de mänskliga rättigheterna. Positiva rättigheter kan handla om att få använda sitt språk i kontakt med myndigheter eller rätten till undervisning i sitt språk (Arzoz 2008).

Under de senaste tjugo åren har en gemensam nordisk språkpolitik växt fram som framför allt utvecklat positiva språkliga rättigheter. Utveck­lingen har drivits på av förhållanden i omvärlden. Globalisering, ökad mångspråkighet och påtryck­ningar från inhemska minoriteter har visat på behovet av att reglera språkliga förhållanden i de nordiska länderna (Kirchmeier­Andersen 2009).

Språklagar i Norden

Genom det nordiska språksamarbetet, som sker inom ramen för Nordiska ministerrådet, formu­lerade de nordiska länderna 2006 gemensamma språkpolitiska mål i den Nordiska språkdeklara­tionen. Deklarationen är inte juridiskt bindande.

Den nordiska språkpolitiken har under åtmins­tone det senaste seklet präglats av relativ geopoli­tisk stabilitet i förhållande till övriga Europa. Med undantag möjligen för Norge, har språkliga strider inte i sig orsakat nationell splittring i de nordiska länderna. Den stabilitet som rått i Sverige under de senaste två hundra åren har bidragit till att det svenska språket inte använts som symbol för ett nationellt enande (Josephson 2018, Milani 2010).

Svenska, danska, norska, finska och isländska har alltså under lång tid haft i princip ohotade positioner som majoritetsspråk vilket är märkbart i den svenska lagstiftningen generellt. Som ett resultat av att svenskan har haft en självklar ställ­ning som landets majoritetsspråk är svenskan i stort sett osynligt i svenska lagar och förordningar. Däremot finns svenskan med implicit genom att undantagen från användningen av svenska regle­ras. Det kan till exempel handla om situationer där medborgaren har rätt till tolk och översättning på grund av otillräckliga kunskaper i svenska. Bland de nordiska länderna är det till exempel endast Finlands grundlag som nämner landets språkliga förhållanden. Trots många gemensamma utgångs­punkter har länderna i Norden gjort olika bedöm­ningar när det gäller huruvida det ska upprättas en särskild språklag med övergripande bestämmelser (som i Sverige) eller inte.

I Danmark finns ingen lag som reglerar språ­kens status, istället har man valt att lagstifta om danskans korpus, i detta fall rättskrivning. Språk­lagen i Finland trädde ikraft 2004, men ersatte en äldre språklag från 1922. Den finska språklagen är generell och slår bland annat fast att finska och svenska är Finlands nationalspråk. Norge har en språklag från 1980 som reglerar språkanvändning i offentlig sektor och framförallt förhållandet mel­lan bokmål och nynorska. De båda norska variete­terna har dock i någon mån varit reglerade sedan 1930. Ett arbete med att ta fram en särskild och övergripande språklag, liknande den svenska, har pågått sedan en tid tillbaka.5 Island fick, trots isländskans starka status som nationell symbol, en särskild språklag så sent som 2011. Lagen anger bland annat att isländska är landets nationalspråk och det officiella språket på Island (SOU 2008:26, Breivik 2015, Ekberg 2015).

Att det i en del nordiska länder saknas en särskild språklag där centrala bestämmelser om språken och regler för deras användning ingår, innebär inte att det helt saknas reglering om språkval och språk­användning. Bestämmelser om språk kan finnas utspridda i andra lagar genom så kallad särlagstift­ning. I samtliga nordiska länder finns exempel på särlagstiftning som reglerar till exempel språkan­vändning i public service, undervisningsspråk i skolan etcetera.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)