(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 Söndagens svenskspråkiga sång

Mikael Wiehe - Titanic

Söndagens svenskspråkiga dikt

Hjältarna

De buro ej kaskar och vapenrock,

ej blänkande stål i hand,

men de dogo dock i en sluten flock

för sitt folk och sitt fädernesland.

Deras folk var bara en mänsklighet.

Deras land var bara en värld.

Deras yrke och namn är det ingen som vet.

Det var på Titanics färd.

Det var som en underlig, osann syn

för en feberyrande blick,

när ensam under den kvällsgrå skyn

Titanic till botten gick.

Den vände upp som en sårad val

sin blanka, stålgrå buk.

Snart lågo blott båtarna små som skal

på havets oändliga duk.

Och en var pressad av lasten för hårt

av det fattiga liv, som var kvar

förskrämt och förvirrat. Den hade det svårt

i den grova sjön att gå klar.

Och männens kinder blevo som lärft,

och kvinnorna kvävde gråten,

när styrmannens röst ljöd kort och kärvt:

”Några måste lämna båten.”

Men några tänkte på hustru och hem

och barnen som väntade hemma.

De kände, den talade ej till dem,

den korta befallningens stämma.

I dödsskräck irrade blickarna bort

kring den mörknande vattenstråten,

och det ringde i öronen hårt och kort:

”Några måste lämna båten.”

Men några tänkte på mor och far

långt borta i skilda land.

En tänkte i ångest på den som bar

hans ring på en älskad hand.

En hade kanhända en framtid ärvt,

som han väntade trygg och belåten ...

– Då kom det ånyo, kort och kärvt:

”Några måste lämna båten.”

Då reste sig tre. Det var enkelt folk.

Det var karlar från tredje klass

med kantiga drag och med mödans solk

på sin tarvliga resestass.

De nickade buttert: ”All right” de tre,

och stego så lugnt överbord.

Men ingen i båten vågade se,

och ingen sade ett ord.

Man teg högtidligt och huttrade blott.

Men det var som man dunkelt känt,

att under den mörknande skyn det lyst

och värmt genom isat blod

en altareld, som, hjärtana hys

av flammande heligt mod.

De buro ej kaskar och vapenrock,

ej blänkande stål i hand,

men de dogo dock i en sluten flock

för sitt folk och sitt fädernesland.

Deras folk var det stoltaste folk en värld

med vördnad att nämna vet,

de namnlösa tre från Titanics färd,

deras folk var en mänsklighet.

Karl Asplund

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)