(Artikeln skickades in till Aftonbladets debattredaktion, men debattredaktören ville inte ha ”en replik på repliken”.)

Annakarin Johansson Sandman, som företräder Internationella Engelska skolan, har besvarat Hai Phuong Trans debattartikel i Aftonbladet, men förmår inte vederlägga hans argumentation – se också hans slutreplik. I stället utgår hon från självskryt, diverse myter och vanföreställningar.

Friskolereformen 1992 öppnade dörren för engelskspråkiga friskolor, inte bara för IES utan även Futuraskolan, Nordic International School, Dibber, Elma School, Amerikanska gymnasiet med flera; totalt har 92 skolor fått tillstånd att bedriva engelskspråkig undervisning i Sverige 2020. Deras främsta drivkraft är vinstjakten. Om pedagogiska visioner hade varit vägledande, skulle skolorna i stället naturligtvis ha bildats som idéburna friskolor. Vinsten för kommersiella friskolor uppstår genom utgifterna per elev understiger skolpengen per elev. Därför finns det inbyggt intresse hos dessa friskolor att hålla nere kostnaderna genom lägre lärarlöner, mindre lärartäthet etcetera och genom att locka till sig elever genom glädjebetyg. Under åren 2013 – 2017 gjorde de fyra största friskolekoncernerna i Sverige, inklusive IES, en vinst på 3 miljarder. När blev vinst ett mått på undervisningens kvalitet? IES har tack vare sina skattefinansierade vinster kunnat expandera utomlands, Spanien och Storbritannien, genom att köpa upp befintliga privatskolor, vilka däremot finansieras genom elevavgifter.

Den första myten

Den första myten är att IES står för ett framgångsrikt pedagogiskt koncept. I själva verket beror IES hittillsvarande rykte i första hand på dess elevsammansättning. Andelen elever med föräldrar som hade eftergymnasial utbildning på IES uppgick till 73 procent 2017/2018, medan motsvarande andel i kommunala skolor var 53 procent. De elever och föräldrar som väljer IES på grundskolenivå ställer sig i kö tidigt och väljer helt enkelt bort andra elever; man vill inte ens gå i samma skolbyggnad som dem. Om eleverna från studievana hem är överrepresenterade från för första början, är det ingen konst att uppnå goda studieresultat. Men ju fler elever som söker sig till skolor som IES, desto mera lik kommer IES att bli de kommunala skolorna, eftersom elevsammansättningen är den avgörande faktorn. Samtidigt har just IES och Kunskapsskolan pekats ut som friskolekoncerner, som tillämpar betygsinflation. Diskrepansen mellan betyg och resultat på nationella prov är tydlig hos dessa friskolekoncerner. Betygsinflation är ett djupt orättvist fenomen, eftersom vissa elever får betyg som motsvarar deras kunskaper, medan andra inte får det. Detta har direkt betydelse när eleverna söker sig vidare till nästa utbildningsnivå. Men det ligger i sakens natur att friskolor kan använda frikostig betygssättning som konkurrensmedel.

Den andra myten

 Den andra myten är den om att eleverna på IES kan lära sig perfekt engelska. Sandman försöker blanda bort korten när hon påstår att eleverna på IES kan uppnå verklig tvåspråkighet. När jag gick i realskolan och gymnasiet lärde vi oss förutom svenska även engelska, tyska och franska. Betydde det att någon gav sken av att fyrspråkighet, det vill säga att målet var att alla språk skulle behärskas lika väl, var möjlig? IES grundare, Barbara Bergström, förklarar på IES webbplats: ”Vi kan inte längre som utbildare nöja oss med att svenska skolbarn lär sig tala engelska ’väl’. Detta är inte nog. Vi måste befinna oss steget före och se till att de uppnår en total inre säkerhet (min fetstil) när de talar engelska.” Detta är nonsens. Det finns ingen forskning, som visar att det är regel att man kan uppnå perfekt tvåspråkighet, d.v.s att man kan lära sig tala och skriva ett språk flytande genom att studera ett främmande språk utanför det land, där detta talas. Perfekt tvåspråkighet kräver att man använder två språk lika mycket, helst att man har vuxit upp med de två språken och att omgivningen också är tvåspråkig.

Den tredje myten

Den tredje myten, som IES odlar, är den att engelskan är nyckeln till världen. Engelska fungerar i dag som lingua franca, som en fjärdedel av jordens befolkning behärskar i varierande utsträckning. Den som bara behärskar sitt modersmål och engelska har därför ingen konkurrensfördel. Ett minimum är att man anammar EU:s målsättning om att alla EU-medborgare förutom sitt modersmål bör behärska två främmande språk. Helst fler språk, som ger spetskompetens. Eurobarometern genomförde för ett antal år sedan en undersökning, varvid två länder, Sverige och Bulgarien, stack ut, eftersom majoriteten av respondenterna i dessa länder menade att det räckte med att man kunde bara ett främmande språk. Många svenskar tycks tro att engelskans globala ställning är garanterad för evigt. Men ett språks ställning i världen är avhängigt de stater, som bär upp det. Såväl USA:s som Storbritanniens ekonomiska och politiska styrka minskar relativt sett och vi går emot en multipolär värld. Dessutom sker det en språngartad språkteknologisk utveckling i fråga om översättningsprogram och röstöversättningsapparater.

Sverige som kunskapsnation

I en artikel från 1998 skrev jag:

”De etablerade partierna påstår sig vilja bekämpa segregationen i de svenska storstäderna, men tillämpar i själva verket en skolpolitik som förstärker segregationen. Om den nuvarande skolpolitiken – skolpenning, fritt fram för friskolor och konkurrens t.o.m mellan kommunala skolor – får fortsätta, kommer det att leda till att Sverige får ett ojämlikt utbildningssystem. I den ena ändan friskolor och kommunala skolor i burgna stadsdelar, och i den andra kommunala skolor i fattiga stadsdelar, ofta invandrartäta, eller i avfolkningsbygder.“

Denna förutsägelse har besannats av den efterföljande utvecklingen. Faktum är också att Sveriges nuvarande skolsystem befäster Sveriges ställning som en medioker kunskapsnation. Enligt PISA-undersökningarna tillhör Sverige visserligen den övre halvan av de deltagande staterna, men inte toppskiktet. I matematik belade Sverige plats 16 år 2003 och plats 17 år 2018; i naturvetenskap plats 21 år 2006 och plats 20 år 2018; och i läsförståelse plats 10 år 2000 och plats 11 år 2018 (1). Friskolereformen har alltså inte gjort ett skvatt åt att förbättra Sveriges placeringar, snarare tvärtom. Sverige kommer aldrig klättra i rankningen så länge som det politiska etablissemanget tillåter ett segregerat skolsystem, som dessutom präglas av ojämlik resursfördelning, icke likvärdig betygssättning, skiftande lönevillkor för lärare, växande andel obehöriga lärare, varierande lärartäthet, att elever redan i grundskolan inte undervisas på landets huvudspråk och framför allt att privata aktörer, som främst ser till kortsiktiga vinstintressen, tillåts. Det hjälper inte att ”lappa och laga” detta system eller att sätta sin tillit till en byråkratisk kontrollapparat, som alltid ligger steget efter. Man måste börja med att hugga av den gordiska knuten, d.v.s möjligheten att göra vinst på skattemedel, vilket skulle leda till en omedelbar sanering. Men frågan är om inte det svenska politiska etablissemanget först kommer att köra det svenska skolväsendet i botten…

Per-Åke Lindblom

(1) Begynnelseåren varierar, men det beror på tillgänglig statistik.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)