(Den här artikeln publicerades ursprungligen i lararnastidning.se den 12 oktober 2005)

Den ökade förekomsten av engelskspråkig undervisning gör att tusentals ungdomar saknar ord och begrepp på svenska när de kommer till gymnasiet, skriver läraren Olle Käll. 

I höst behandlar riksdagen ett förslag om att förklara svenskan som Sveriges officiella språk. Det är det nämligen inte i Sverige, bara i Finland. Utredningen ”Mål i mun” har fått vänta tre år på att tas upp, de allra flesta remissvaren är positiva. Ändå lär regeringen inte slå fast svenskans speciella ställning i Sverige. Man kan undra varför. Frågan om ett gemensamt språk borde inte vara partiskiljande. 

Det finns de som vill definiera svenskan som ett av många ”etniska särintressen” i landet. Inget kan vara felaktigare. Svenskan är modersmål för de allra flesta och det huvudspråk som ska utgöra grunden för kommunikation i landet. Andra menar att ett officiellt språk enbart blir en symbolisk lag. Kanhända. Men sedan när blev symboler oviktiga i en nationalstat? Vi har ju nyligen fått en nationaldag. 

Hur nödvändigt det blivit med en språkreglering framgår med all önskvärd tydlighet av en lokalnyhet om Engelska skolan i Gävle, en grundskola från årskurs 6 med kommunal skolpeng. Där kan den nyanställda rektorn enligt egen uppgift inte svenska (Arbetarbladet och Gefle Dagblad 12 augusti 2005). Skollagen föreskriver många uppgifter och samhällskontakter för den högsta förvaltningschefen på en svensk skola. Ska omgivningen här anpassa sig genom att alltid tillmötesgå på engelska, när det handlar om myndighetsutövning i Sverige? 

Vilket annat land låter skattemedel finansiera en skola där själva idén är verksamhet på ett språk som håller på att underminera svenskan genom sin attraktionskraft? Om svenskan ska försvaras någonstans är det väl i skolan, vars uppdrag är att utveckla alla att kunna uttrycka sig på ett gemensamt språk. En annan fråga: Ska ämnesmål i skolan tenteras på svenska eller vara språkneutrala, det vill säga kunna bedömas på vilket språk som helst? Det senare svaret är en orimlig lösning, men i så fall kan ju inte engelskan inta någon särställning. 

Resultatet av många olika beslut utan djupare analys har blivit att tusentals svenska ungdomar i skolor med engelska som undervisningsspråk saknar ord och begrepp på svenska när de kommer till gymnasium eller högskola. De får dessutom mindre tid och träning i att uttrycka sig på sitt modersmål. Inte var väl internationaliseringen i utbildningssystemet menad som en avveckling av svenskan? Det finns mycket klokskap som går till spillo när många inte kan uttrycka sig så exakt och nyanserat som på modersmålet. Engelskan är ett utmärkt kontaktspråk. Men man begår ett grundligt misstag om man gör det till arbetsspråk för svenskspråkiga i Sverige. Att unga inte får lära sig sitt modersmål och landets huvudspråk allsidigt och därmed inte kunna prestera sitt bästa måste diskuteras mycket mer. 

Jag efterlyser en genomtänkt linje från Skolverket och Högskoleverket – det finns nämligen ingen i dag! – för hur mycket engelska som ska få användas i offentligt finansierade utbildningar. Det måste finnas konsekvensbeskrivningar för svenska språket vid inrättande av dessa utbildningar. 

Noggranna kriterier hur svenskan ska tillgodoses måste finnas och följas upp, liksom hur berörda elevers ordförråd och färdigheter i svenska i det aktuella ämnet eller kursen påverkas. Skolverket bör vara ytterst restriktivt med att godkänna utökad engelska på grundskolenivå, eftersom det allmänna ordförrådet växer till så kraftigt i yngre år. 

Det kan aldrig ligga i det svenska samhällets intresse med en avveckling av svenskan bland många yngre. Etableringen av engelskspråkiga utbildningar på allt fler orter är ett varningstecken och kan inte få fortsätta utan att genomtänkta språkvillkor ställs upp av Skolverket vid ansökan, till hjälp för berörd kommun. 

EU-medlemskap och en globalisering av världsekonomin har medfört att läget för svenskan är helt annorlunda än för tio år sedan. Det är dags att vi börjar förstå att svenskan inte är given ens i Sverige, och att många, inte minst lärare, måste kämpa för den, bland annat. genom att i höst förmå regering och riksdag att lagfästa svenskan i officiella sammanhang. 

Olle Käll
Lärare i svenska, tyska och engelska i Gävle

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Dagens Samhälle skrev den 9 mars:

”Internationella Engelska Skolan i Södertälje lämnade felaktiga uppgifter om sina 555 elever till SCB – och framstod som landets socioekonomiskt i särklass mest behövande skola.

Det gav IES dryga 12 miljoner i extra statsbidrag.”

Artikeln ligger dessvärre bakom en betalmur.Men det kanske finns information om detta ärende på annat ställe.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Två danska debattörer skriver idag i artikeln Kära Sverige: Välkommen till den danska vägen i Dagens Nyheter:

”Ofta verkar det vara viktigare för danska politiker att markera att det är hårda tag som gäller mot invandrare än att deras tilltag gör någon skillnad i praktiken. I den danska sjukvården har det exempelvis bestämts att patienter som har bott mer än tre år i Danmark och fortfarande behöver tolkhjälp själva får stå för kostnaden. Det har många av dessa människor självklart inte råd med. Därmed ökar risken för felbehandlingar vilket paradoxalt nog kan leda till ökade utgifter för sjukvården. Och för att fullborda absurditeten har det visat sig att regionerna lägger mer pengar på att driva in dessa avgifter än de tjänar på det. Det enda argumentet som kvarstår är att avgifterna bidrar till att skapa incitament till att lära sig danska. För det är de danska politikerna villiga att riskera människors liv och hälsa.”

I den senaste valrörelsen i Sverige förekom en rad liknande språkkrav, samtidigt som inget riksdagsparti ville erkänna att engelskan utgör det främsta hotet mot svenskans ställning.  En debattör, Sara Skyttedal  (KD), ville exempelvis stoppa den offentligfinansierade valinformationen på andra språk än svenska och de officiella minoritetsspråken. Abihr Al-Sahlani svarade i Aftonbladet:

”Detta till skillnad från exempelvis Kalifornien där du till och med kan få själva röstsedeln på fler än åtta olika språk – just för att det ökar inkluderingen, röstdeltagandet och ser till att varje medborgare kan utöva sina demokratiska rättigheter.”

När jag undersökte saken, visade det sig att Kalifornien inte alls var den enda amerikanska delstat som publicerade valinformation på andra språk än engelska. Tydligen har man i USA förstått att piskan inte är det enda saliggörande medlet som förmår invandrare att lära sig majoritetsspråket. Inget hade heller hindrat KD att föregå med ”gott exempel” genom att avstå från att sprida information på andra språk än svenska och minoritetsspråken, men det hade kanske påverkat valresultatet.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Angående nyhetsartikeln "LR : Gränsbevakningen måste gå på svenska" i Ålands Tidningen den 23 september:

Att slopa ett av Finlands officiella språk/riksspråk, svenskan, vid gränskontrollerna på Åland är väl ändå inte logistik i dagens läge? Finland och Sverige ska ju tillsammans bli medlemmar i NATO.

Då kommer det säkert att behövas tätare kontakter mellan Finland/Åland och Sverige, eller hur? Svenskan är ju också en del av det nordiska samarbetet. Ska kanske svenskan ersättas av engelskan vid gränserna i framtiden? Det vore olyckligt och trist, anser undertecknad. Bara slentrianmässigt!

C-G Pernbring                                                                                                                                       

Helsingborg/Sverige                                                                                                                             

(Insändaren publicerades i Ålandstidningen den 28/9 2022)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Man ska inte blint lita på översättningsprogram. Utan att kunna rumänska måste jag också sätta ett frågetecken för "trandafir".

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten har hämtats härifrån)

'"Runt om i Europa uppmuntras 700 miljoner européer, som finns representerade i Europarådets 46 medlemsstater, att lära sig fler språk. Språkinlärning kan ske oavsett ålder och både inom och utanför skolans väggar. Inom Europarådet är man övertygad om att språklig mångfald är en viktig del i vår kontinents rika kulturarv och ett redskap för att uppnå större interkulturell förståelse. Därför arbetar rådet med att främja flerspråkighet i hela Europa.

Sedan den 26 september 2001 har Europeiska språkdagen firats på initiativ av Europarådet i Strasbourg."

Återgivet med en dags försening i denna nätdagbok dessvärre...

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Under rubriken ”Var tog mångfaldsivrandet vägen?” skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl en ledare (på nätet 26/9: https://www.svd.se/a/on6g6W/var-tog-mangfaldsivrandet-vagen). Samma dag infördes på tidningens tryckta ledarsida en ursäkt för ”blamaget med de/dem i söndagskrönikan” (26/9). Där hade hon skrivit, att till Bokmässan i Göteborg (som avslutades denna dag) ”söker sig också dem som idogt förfäktar ett antikapitalistiskt, antikommersiellt samhälle” (25/9).

Vi behöver inte befatta oss med innehållet i dessa texter. Poängen är här närmast, att det i en ledande svensk dagstidning tre dagar i rad på samma sida begås tre allvarliga språkfel av en skribent, som tillhör tidningens redaktionella ledning. Hur är detta möjligt? Dyker det inte upp några rödmarkeringar på chefredaktörens datorskärm (nu när korrekturet sedan länge är avskaffat)? Måste tidningens rättskrivningsredaktör varje vecka korrigera språkliga oriktigheter – förutom en mängd sakfel – begångna av skrivande kolleger?

Ja, detta tvingas han till. Och han är verkligen mycket duktig på det, Thomas Berglund. Hans så kallade kvalitetsspalter är bland det mest läsvärda, och lärorika, i denna avisa. Han är en av dem som skriver verkligt väl. Han är som regel mindre tillåtande än tidningens språkkrönikörer. Han registrerar; han säger också ifrån. Han anser uppenbarligen, och med rätta, att språkvård är en normativ verksamhet. Om en läsare kommer med en anmärkning, som han inte kan gå med på, snäser han inte av. Han resonerar. Han försvarar inte dumheter.

Alla kan begå fel. Denne skribent gör det då och då. Han kanske har för bråttom, han har grå starr på bägge ögonen. Han känner till sina språkliga skavanker. Han använder ordet ”ju” för ofta i dagligt tal – det är han väl medveten om – och rensar bort det fem gångar av sju, när han redigerar andras texter. Svenska språket är hans arbetsredskap, men det är också en överlevnadsfaktor i en vidare bemärkelse. Man måste förstå sin nästa. Men jag begriper faktiskt inte, varför jag ska lyssna till eller läsa sådant, som inte håller måttet.

Anders Björnssson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)