Söndagens svenskspråkiga sång

Johan Eriksson - Ingenting som förut

Söndagens svenskspråkiga dikt

Om livet och döden

Vi hade en pratstund om livet och döden

och ”vi” det var jag och en tvivlande vän,

han tyckte att vägen från vaggan till graven

den vet man en del om, men vad händer sen?

Min vän sa han tror inte alls nånting händer

för lågan försvinner när ljus brinner ut,

av jord är man kommen, och jord blir man åter

så hade han hört att så blir det till slut.

Jag vet inget, sa jag, det gör knappast någon,

men tro kan man göra så barnsligt som jag:

jag tror att till slut gäller olika vägar

för mej och min kropp på min yttersta dag.

Jag tror att då fortsätter själen att färdas,

min resa blir gränslös, jag känner mej fri,

jag tror att då flyger jag uppåt mot himlen

så lycklig en människa nånsin kan bli…

Så drömlikt det låter, så sa gode vännen,

men lätt är det inte att tro likadant.

Då sa jag så här, för vad kunde jag annat:

Det finns faktiskt dom som ibland drömmer sant…

Men låt mej få ge dej det rådet på vägen

ifall att du inte kan tro på mitt sätt:

Var ändå beredd på en underbar flygtur,

för tänk om din vän kanske råkar ha rätt…

Jag tror att den resan en gång blir en glädje,

så stor att ditt tvivel förvandlas till tro:

för vem utom Gud kan väl ge dej dom vingar

som bär till en himmel där du ska få bo…

Ja, tvivlande vän, säj var är dina tvivel,

när en gång du lycklig och fri ger dej av

och vet att den innersta hemortsadressen

är alltid Guds himmel, men aldrig en grav...

Atlas Burman

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)