SV: Frågor till de politiska partierna inför valrörelsen 2022

Hej!

Vi har tyvärr inte möjlighet att besvara enkätfrågorna, men delar istället med oss av en mer övergripande beskrivning av vår politik på området. För Miljöpartiet är värnandet av det svenska språket och dess ställning i olika delar av samhället, såsom i skolan och i media, en mycket viktig fråga. Språket utgör en central del i människors identitet, kultur och historia. Ett gemensamt språk som alla förstår är också en viktig del i en stark demokrati där alla kan ta till sig information och göra sin röst hörd. Även i norden, EU och internationellt är det viktigt att svenska språket får ta plats. 

De nationella minoritetsspråken, det svenska teckenspråket och tillgången till andra språk ska värnas. Under vår tid i regeringen gjorde vi stora satsningar på minoritetsspråken och kommer fortsätta att driva frågorna aktivt. Svenska för invandrare, Sfi, spelar en avgörande roll för utlandsfödda personers möjlighet att bli en del av det svenska samhället. Vi tycker att asylsökande ska få lära sig svenska från dag ett för att snabbt kunna etablera sig i Sverige.

Miljöpartiet har ingen talesperson med “språk” i titeln, men vår kulturpolitiska talesperson är ansvarig för språkfrågor. Vad gäller policy om svenska språkets ställning och språklagen så har vi inte någon sådan. Det innebär dock inte att svenska språket är oviktigt - tvärtom är språket helt avgörande för ett politiskt parti. Vi arbetar aktivt med att förklara vår politik på ett tydligt och lättbegripligt sätt. Inför valet kommer vi ta fram kortversioner av vårt valmanifest och andra större dokument och översätta dessa till ett antal olika språk. Lättlästa versioner kommer också finnas.

Ni är varmt välkomna att höra av er igen om ni vill veta mer om vår politik. 

Vänliga hälsningar,

Emil Grönwall

Politisk sekreterare
08 786 40 79
_______________________
RIKSDAGSKANSLIET
Miljöpartiet de gröna

24/5 2022

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jonas Borelius satte rubriken på Språkförsvarets vänner.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I dessa dagar debatteras NATO-frågan intensivt i medierna. Det är en fråga som svenskarna måste ta ställning till, och ämnet får just nu mycket uppmärksamhet.

Låt oss för den sakens skull inte glömma bort andra betydelsefulla frågor, till exempel hur vi kan försvara vårt modersmål. Tyvärr är intresset för detta viktiga ämne inte så självklart. Vad hör vi i denna fråga? Knappt någonting. Vårt svenska språk utsätts dagligen för attacker, i synnerhet från engelskan.

Snart måste svenskarna kunna behärska engelska för att klara av vardagen i samhället. Inte minst i reklamen hamras budskapen allt oftare in på engelska.

Dessvärre får vi aldrig något svar på frågan hur vi ska kunna försvara vårt modersmål av våra politiker eller myndigheter. Flera friskolor bedriver nämligen idag undervisning i huvudsak på engelska, och våra myndigheter står helt passiva i denna viktiga fråga. Varför? Dessa privatskolor nonchalerar totalt den svenska Språklagen från 2009 där det stipuleras att svenska är vårt huvudspråk och första språk i Sverige. Svenska ska givetvis alltid vara huvudspråk och första undervisningsspråk i svenska skolor vilket borde vara självklart.

I ”språkbytesskolor” som Internationella Engelska Skolan byter man svenskan mot engelskan. Denna utveckling leder på sikt till att engelskans framfart i Sverige sker på bekostnad av svenskan och tränger undan svenskan inom allt fler områden. 

Det är emellertid självklart att engelska liksom en del EU-språk ska kunna läras ut på svenska skolor oavsett huvudman.

Mina frågor till politiker och beslutsfattare lyder: hur ser ni på engelskans roll i det svenska undervisningsväsendet? Är det positivt att engelskan ersätter svenskan i vissa skolor och får allt större roll i det svenska samhället?

Insändaren handlar endast om undervisningsspråkens roll i skolan. Slagorden inom skolområdet, Valfrihet och Segregation har redan tidigare diskuterats i pressen.

Ann Etzler,

Stockholm 

(Insändaren publicerades i Helsingborgs Dagblad den 21/5 2022)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Svar till Leif V Erixell

Leif V Erixell har skrivit en text, Därför lämnade jag Språkförsvaret, som han ursprungligen lade ut som kommentar till ett inlägg om IES i Staffanstorp.  Det är lite märkligt att han inte skickade inlägget direkt till Språkförsvaret och bad om publicering. Det är möjligt att han trodde att vi aldrig skulle publicera inlägget. Men i så fall dömde han bara andra efter sig själv. Min personliga uppfattning är att en riktig linje i olika frågor bara kan utvecklas i kamp mot felaktiga linjer och därför anser jag att man absolut inte ska vara rädd för artiklar och inlägg, som argumenterar för felaktiga åsikter. Sedan är det en annan fråga hur pass intressanta dessa åsikter är.

Det är i och för sig ett tag sedan Leif Erixell lämnade Språkförsvaret, men det är självfallet glädjande att han äntligen tagit sig före att redovisa de verkliga skälen till sitt utträde. För att Erixells inlägg ska vara lätt att hitta, har det återpublicerats som inlägg i denna nätdagbok.

Minoritetsspråklagen

Erixell menar att Språkförsvarets ledning felaktigt försvarar Minoritetsspråklagen (2009:724). Han tycks vara omedveten om att denna lag inte är ett specifikt svenskt påfund utan emanerar från Europarådet, Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk från 1992. [1] Denna stadga ratificerades av Sveriges regering år 2000 och trädde i kraft samma år. EU, som är en yngre organisation än Europarådet, bedriver också en progressiv språkpolitik; exempelvis rekommenderar EU att alla medborgare bör lära sig två främmande språk utöver modersmålet liksom att EU-apparaten har världens mest avancerade simultantolkningssystem.

Sveriges regering och riksdag bestämde samtidigt att samiska, finska, meänkieli (tornedalsfinska), jiddisch och romani chib skulle få minoritetsspråksstatus. De två senare betecknades som ”territoriellt  obundna” språk. Man kan naturligtvis ha åsikter på valet av dessa språk och Språkförsvaret har länge kämpat för att älvdalskan ska inkluderas bland dessa minoritetsspråk. I en artikel från 2005 skrev jag:

”Beslutet om de fem officiella nationella minoritetsspråken togs innan betänkandet Mål i mun lades fram 2002. Min uppfattning är att detta beslut har tagits på lösa boliner. I utredningens första förslag fanns varken tornedalsfinska eller jiddisch med som minoritetsspråk. Utredaren föreslog att fem folkgrupper, d.v.s finnar, tornedalingar, romer, judar och samer, skulle betraktas som folkgrupper och att tre språk, finska, samiska och romani, skulle tillerkännas status av nationella minoritetsspråk. Samtidigt fanns det starkt stöd för både jiddisch och tornedalsfinska från de egna grupperna. Detta ledde så småningom till beslutet om fem nationella minoritetsspråk.

Men vad är en nation och en nationell minoritet? Detta måste definieras utifrån en samhällsteoretisk och historisk analys. Jag anser att följande definition är mycket användbar: En nation, eller en nationell minoritet, är en historiskt skapad, stabil gemenskap av människor, som delar en uppsättning viktiga kännetecken: ett gemensamt språk, ett gemensamt territorium eller praktiserar endogami (ingifte), ett gemensamt ekonomiskt liv och en gemensam kultur. De två första kännetecknen är de avgörande, medan de båda övriga inte behöver hårdras.”[2]

Två av Sveriges minoritetsspråk är alltså icke-territoriella, d.v.s jiddisch och romani chib, som alltså i stället är resultat av hävdvunnen endogami (ingifte). Finskan i Sverige är delvis territoriell, men också ett resultat av invandring efter andra världskriget och dess nuvarande status beror också på hänsynstaganden till finlandssvenskans ställning i Finland. Samiskans ställning vilar ytterst på att en minoritet samer har ett gemensamt ekonomiskt liv, d.v.s renskötseln, där samiskan står mycket starkt. Dess ställning är förmodligen starkare än meänkielis.

Men det finns absolut ingen anledning för Språkförvaret att verka för att något av minoritetsspråken skulle förlora sin nuvarande status. Språkförsvaret ska inte sparka nedåt utan i stället mobilisera bredast möjliga stöd mot det enda språk, som hotar svenskans fortbestånd, nämligen engelskan. Flera av dessa minoritetsspråk, exempelvis jiddisch, som inte får någon påfyllning utifrån, lever dessutom farligt. Priviligierade minoriteter är bara sådana som befinner sig i maktställning som historiskt sett adeln.

Språkförsvarets språkpolitik kan sammanfattas i de tre benen: 1) vi försvarar svenskan gentemot engelskans expansion på svenskans bekostnad; 2) vi förordar mångspråkighet, och 3) vi förordar mellannordisk språkförståelse.  Vår inställning till minoritetsspråken och invandrarspråken inryms i det andra benet. Det första benet uttrycker Språkförsvarets huvuduppgift.

Erixell har också ett märkligt språkbruk vad gäller företrädare för minoritetsspråken och deras olika organisationer, ett språkbruk som andas förakt. Han kallar dem ”självutnämnda representanter”. Menar han att någon annan ska utse deras representanter som staten eller företrädare för majoritetssamhället? De flesta organisationer i Sverige, inklusive de politiska partierna, är i viss mening ”självutnämnda”. Ett antal människor sluter sig samman kring ett mål, väljer en ledning och börjar verka för sin sak. Vem har bett dem göra det? Språkförsvaret utgörs exempelvis i allra högsta grad av ”självutnämnda representanter” för svenska språkets överlevnad.

”Ett land, ett folk och ett språk!”

Erixell citerar den brittiske filosofen och liberalen John Stuart Mill, som han tycks upphöja till husgud i språkpolitiska frågor:

” …ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, kan inte skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva.” [3]

Nu ska man naturligtvis inte inbilla sig att en liberal inte skulle kunna inta en reaktionär och efterbliven hållning i vissa frågor som språkpolitiska. John Stuart Mill (1806 – 1873) [4] tillhörde också det politiska etablissemanget i England. Jag känner inte konkret till vilken hans hållning var gentemot de keltiska språkminoriteterna i det Förenade Kungadömet, men man måste komma ihåg att den engelska kronan använde en systematisk repression för att utrota iriskan på Irland. Förmodligen lyfte Mill inte ett finger mot denna politik. Denna repression ledde till att det 1911 bara fanns 17 000 irländare som var enspråkiga i iriska.  Trots att den irländska regeringen alltsedan den irländska republikens grundande 1922 har satsat stora resurser på att revitalisera iriskan, har iriskan inte återställts som majoritetsspråk. Det är dock officiellt språk på Irland och 1,7 miljoner irländare behärskar det som andraspråk. [5] Övriga keltiska språkvarieteter, som walesiska (kymriska), skotsk gäliska, korniska och manx pressades också tillbaka med olika medel. Av dessa har kymriskan klarat sig bäst med drygt 600 000 talare och understöds av revitalisering. Skotsk gäliska talas av runt 60 000 människor. Både korniskan och manx har revitaliserats på senare tid, men talas av ett begränsat antal.

Under 1800-talets första hälft i efterdyningarna av napoleonkrigen och Wienkongressen  utgick flera nationella rörelser från parollen ”Ett land, ett folk och ett språk!”.Denna paroll har både en progressiv och en reaktionär sida. Den är progressiv i den händelse den understödjer förtryckta nationers strävan till statligt avskiljande i exempelvis imperier som det ottomanska, habsburgska eller tsarryska eller bidrar till enandet av en stat som Tyskland 1871. Dylika statliga avskiljanden behöver inte alls ske via krig utan kan ske helt fredligt som Norges avskiljande från Sverige 1905 eller Slovakiens avskiljande från Tjeckien 1993. Parollen är reaktionär, om den tolkas som att det bara är tillåtet, eller lämpligt, att tala ett språk i ett land. Detta tycks vara Mills och Erixells uppfattning.

I Finland vann denna paroll insteg i den fennomanska rörelsen i mitten av 1800-talet, där flera svenskspråkiga företrädare ironiskt nog spelade en ledande roll. Man förespråkade öppet ett språkbyte från svenska till finska. Vad blev resultatet? De svenskspråkigas andel minskade från runt 20 procent kring 1800-talets början till dagens dryga 5 procent. Men denna språkpolitik hade självfallet ingen effekt på finländarnas samlade vilja att upprätta en självständig stat; den gjorde varken från eller till. De svenskspråkiga var lika måna om Finlands självständighet som de finskspråkiga.

Den nuvarande regeringen i Kina har slagit in på en forcerad assimileringspolitik av de nationella minoriteterna i Kina och tillämpar alltså parollen ”Ett land, ett folk, ett språk”. [6]  Kinas nationella program för barns utveckling (2021 – 2030), som publicerades den 27/9 2021, tog bort ett tidigare direktiv om att ”respektera och skydda de etniska minoriteternas barns rättigheter att undervisas på deras eget språk”. Ordalydelsen ändrades till ”befrämja det gemensamma nationella språket”, läs mandarin. Trots att mindre än 10 procent av Kinas befolkning har ett nationellt minoritetsspråk som modersmål, anser sig den kinesiska regeringen sig alltså tvungen att diskriminera dessa. Vissa av dem är dessutom relativt stora jämfört med svenskan, som uiguriska i Sinkiang, tibetanska i Tibet och mongoliska i Inre Mongoliet. Erixell kan knappast ha något att använda mot den kinesiska regeringens språkpolitik.

Det finns idag bara två länder i Europa, som saknar nationella minoriteter och minoritetsspråk, nämligen Portugal och Island. Det är bara mycket små territoriellt koncentrerade nationella minoriteter, som kan assimileras; i alla övriga fall måste den berörda staten slå in på en repressiv språkpolitik som var fallet med Englands språkpolitik på Irland och mot iriskan. Denna politik misslyckades ändå i slutändan. I Afrika är det förmodligen enbart Somalia som är enspråkigt, vilket inte utgjort någon garanti mot inbördeskrig. I Asien, Amerika och Australien är det lika svårt att hitta enspråkiga stater. Eftersom det finns 6 000 – 7 000 språk, beroende på hur man räknar, i världen, men bara 193 nationalstater enligt FN, så säger det sig självt att det överväldigande flertalet nationalstater idag inrymmer minoritetsspråk.

Det finns heller inga språkhistoriska bevis för att minoritetsspråk, försåvitt de inte har varit erövrarnas språk, har ändrat på språksituationen i ett land. Mills och Erixells påstående att flera nationaliteter och olika språk i ett land automatiskt leder till permanent instabilitet är nonsens. Det kan göra det om majoritetsnationen (nation betyder här folk) förtrycker de nationella minoriteterna, men behöver inte alls göra det. Francos Spanien förtryckte såväl katalanskan som baskiskan. De flesta europiska stater är alltså idag flernationella.

Schweiz har visat sig vara en mycket stabil statsbildning, trots att Schweiz har tre officiella språk, tyska, franska och italienska, och ett regionalt språk, rätoromanska. Jag skulle t.o.m vilja påstå att Schweiz är en stabilare statsbildning än Storbritannien. I Storbritannien har det pågått en konflikt i Nordirland sedan 1922, som t.o.m tidvis har antagit en väpnad karaktär; detta trots att den överväldigande majoriteten i Nordirland talar engelska. En stark minoritet i Skottland, trots att den överväldigande majoriteten talar engelska, kämpar för egen statlig suveränitet. I Wales revitaliseras kymriskan. Revitalisering sker också av korniskan i Cornwall och av manx på ön Man.

Belgien, ursprungligen en buffertstat, är ett annat exempel på en stat, som överlevt trots att det finns två relativt jämbördiga språk, flamlänska och franska, och ett mindre officiellt språk, tyska. Det betyder inte att förhållandet mellan företrädare för flamländskan och franskan alltid varit särskilt harmoniskt.

Det finns inga empiriska bevis för att förekomsten av ett eller flera minoritetsspråk i en stat automatiskt leder till politisk instabilitet. Bara om majoritetsnationen utsätter den nationella minoriteterna för ett systematiskt förtryck och förvägrar den elementära demokratiska fri- och rättigheter kan det leda till politisk instabilitet och nya statsbildningar.

Hotar invandrarspråken svenskan?

Erixell skriver: ”Detta innebär med största sannolikhet, om lagen och dess företrädare kvarstår, att arabiska kommer att bli ett minoritetsspråk i Sverige inom inte allt för lång tid, med TV-sändningar i public service, vägskyltar och annat på detta språk.”   

Erixell syftar på den rekommendation, som ursprungligen formulerats av Europarådet, nämligen att ett språk som har talats i hundra år i ett land, kan upphöjas till nationellt minoritetsspråk i ett medlemsland.  Men vad talar för att vissa invandrargrupper efter hundra år efter ankomsten till Sverige kommer att kräva att deras språk upphöjs till nationella minoritetsspråk? Ta ester och andra balter, som anlände till Sverige 1945, ungrare som kom hit 1957, tjecker och slovaker som kom 1968, chilenare 1973 eller bosnier 1992 etcetera, vad talar för att de om hundra år kommer att kräva att deras språk upphöjs till minoritetsspråk?  Mycket lite. De kommer att vara assimilerade för länge sedan precis som en gång lågtyskar, svedjefinnar, skottar och valloner. Utgör arabisktalande ett undantag? Har de en gemensam anti-assimileringsgen?

De enda invandrare som inte assimileras helt språkligt, är etniska grupper som har tillämpat eller tillämpar endogami (ingifte), d.v.s som enbart gifter sig inom den egna gruppen. Detta motiveras ofta av religiösa skäl, se exempelvis ortodoxa judar, ortodoxa muslimer och ortodoxa hinduer, amish (USA) och en del andra kristna sekter, men även romer (som historiskt sett saknar hemland, även om de en gång har utvandrat från norra Indien) tillämpar endogami Det finns en etnisk grupp i Mellanöstern, mandéerna, som t.o.m kräver att båda föräldrarna ska vara mandéer för att barnen ska räknas som det. Men inte många av dem talar fortfarande det ursprungliga språket. Det säkraste sättet för att ett minoritetsspråk ska överleva är att det är koncentrerat till ett geografiskt område. Det betyder att det kan fungera som huvudspråk i vardagslivet. I Sverige har älvdalskan, som är koncentrerad till Älvdalens gamla socken, överlevt trots att den bara talas av 2 000 - 3 000 personer. 

Det normala är att en majoritet invandrare assimileras språkligt redan i andra generationen och att assimileringsprocessen i praktiken är fullbordad i tredje generationen. Detta bekräftas av migrationshistorien i typiska immigrationsländer som USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland. Jag genomförde själv en undersökning av språkbytesprocessen bland invandrarelever (andra generationen) på Brännkyrka gymnasium 2009, som antingen var födda i Sverige eller som hade kommit till Sverige före sju års ålder. Denna visade att 93 procent av eleverna ansåg sig ha gjort ett språkbyte, vilket enligt drygt hälften av eleverna skedde innan de började grundskolan. 60 procent av eleverna pratade också bara svenska med sina syskon; detta är ett säkert tecken, eftersom syskon står på jämställd fot med varandra. 20 procent talade bara svenska med sina föräldrar. Antalet intervjuade elever var i och för sig bara 30, men alla besvarade enkäten. Jag är helt säker på att om denna undersökning upprepades i stor skala med minst 1000 respondenter, så skulle resultatet bli ungefär detsamma. Det är en skam att inte några etablerade lingvister eller lingvistiska institutioner i Sverige har genomfört en liknande undersökning. Förmodligen är skälet till att de uppfattar det som tabu hos det politiska etablissemanget att tala om att det pågår en språklig assimileringsprocess. Jag har t.o.m hört en riksdagspolitiker beklaga att tredje generationens finnar inte längre talar finska. Men assimilering av invandrare sker oftast frivilligt; det enda sättet att stoppa den är att i generation efter generation skaffa sig en partner som talar samma språk och absolut inte ingå blandäktenskap. Men svenskar och finnar har ingått blandäktenskap i runt tusen år.

Vilket är skälet till invandrarnas frivilliga assimilering? Det viktigaste skälet är att invandrare absolut inte kan göra någon karriär på något annat än majoritetsspråket i mottagarlandet.  I USA har runt 40 miljoner spanska som modersmål, vilket bl.a har lett ”English first”-rörelsen. Men mig veterligen finns det inga ledamöter i kongressen, som enbart talar spanska, trots att flera kongressledamöter har spanska efternamn. Det finns säkert heller inga storföretagare eller företagsledare, som bara talar spanska. Hur skulle de då kunna kommunicera med majoritetssamhälle och sköta kontakterna med myndigheterna? Det är kanske möjligt att överleva bara på spanska i en stadsdel, som domineras av spanskspråkiga, men i så fall måste vederbörande ha hjälp med kontakterna med myndigheterna.

Trots att de engelskspråkiga invandrarna utgör högst 25 procent av det totala antalet invandrare, har de engelskspråkiga språkligt lyckats assimilera resterande 75 procent. Den engelskspråkiga invandrargruppen i USA är inte ens den största historiskt sett; tidigare var det den tyska och numera förmodligen den spanska. USA har inte ens fastställt engelskans ställning de jure på federal nivå, även om nästan hälften av delstaterna har slagit fast att engelskans är officiellt språk. Det senare är mest en överreaktion på de senaste decennierna omfattande spanskspråkiga immigration. Det finns för övrigt åtminstone en amerikansk undersökning, som visade att ingen annan språkgrupp har lärt sig engelska lika snabbt som de spanskspråkiga… Man måste också komma ihåg att invandrare befinner sig i ett mentalt underläge i mottagarlandet; de har har utvandrat på grund av de vill skaffa sig och sina barn ett bättre liv ekonomiskt eller på grund av krig eller politisk förföljelse.

I Sverige är situationen densamma. Här är dessutom 80 procent modermålstalare av svenska. Finns det något som talar för att dessa 80 procent inte skulle kunna språkligt assimilera de 20 procenten invandrarna, som dessutom talar hundratals olika språk? Inte heller i Sverige kan du göra karriär hela vägen på ett invandrarspråk. Det enda språk förutom svenska du kan göra karriär på är engelska, men inte hela vägen. Jag känner inte till att det finns några svenska ministrar, riksdagsledamöter, region- eller kommunalfullmäktigeledamöter, som bara talar engelska. Det finns kanske en del engelsktalande i näringslivet, inom utbildningsväsendet eller i underhållningsbranschen, som bara talar engelska, men då är de samtidigt socialt handikappade.

Det finns ingen anledning att tro att arabisktalande skulle kunna motstå denna assimileringsprocess. För det första talar arabisktalande vitt skilda folkspråk; en marockan har mycket svårt att förstå folkspråket i Irak och vice versa. Syrianer i Sverige, som talar sinsemellan oförståeliga dialekter, tenderar att slå över till svenska. För det andra är det osannolikt att majoriteten av de arabisktalande består av ortodoxa muslimer, som motsätter sig blandäktenskap. För det tredje måste arabisktalande tala svenska inte bara med dem som har svenska som modersmål utan även med dem som har ett annat invandrarspråk som modersmål. Slutligen kan en arabisktalande inte göra karriär hela vägen i Sverige på arabiska.

Inget invandrarspråk har med fredliga medel lyckats åstadkomma ett språkbyte i ett land. Ta Argentina till exempel. Den största invandrargruppen har varit italienarna, men inte är italienska det officiella språket i Argentina. När italienare anlände till Argentina fr.o.m mitten av 1800-talet, var spanskan redan etablerad i Argentina. Givetvis har italienskan påverkat den argentinska spanskan, men definitivt inte ersatt den.

Inte ens små erövrarspråk kan åstadkomma ett språkbyte annat än temporärt. Ta västgoterna i Spanien, frankerna i Frankrike, bulgarerna i Bulgarien, normanderna i England, mongolerna (utom i Inre Mongoliet, som var ett traditionellt bosättningsområde) och manchuerna i Kina. Alla drunknade i ett redan befintlig språkhav och bytte språk.

För att åstadkomma ett permanent språkbyte krävs erövring och omfattande kolonisation. Detta var vad som skedde i Nordamerika, som erövrades av engelsmän och fransmän, varvid indianerna förlorade det mesta av sitt land, dödades eller decimerades av euroasiatiska sjukdomar och förvisades till reservat. Totalt beräknas 65 miljoner européer ha emigrerat till USA före 1914. Emigrationen till Latinamerika från Europa före 1914 var inte lika omfattande; ungefär 35 miljoner beräknas ha invandrat, framför allt från Spanien, Portugal och Italien. Detta  är huvudförklaringen – förutom spanjorernas tendens att ingå blandäktenskap – till varför så många indianspråk har överlevt i Latinamerika; vissa av dem som quecha, aymara och guarani har miljontals talare. I Afrika skedde bara en omfattande emigration av européer, främst holländare och engelsmän, till Sydafrika. Både Australien och Nya Zeeland underlades det brittiska kolonialväldet med språkbyte som resultat.

Slutord

Leif Erixells analys är okunnig och missriktad, eftersom den hävdar att minoritetsspråken och invandrarspråken utgör huvudfaran för det svenska språkets fortbestånd. Det är bara ett språk, som hotar svenskan på allvar, nämligen engelskan. Engelskan erövrar domäner från svenskan; den åtnjuter en mycket hög status bland gemene man och den är den främsta exportören av ord till svenskan, varav många är helt onödiga. Engelskan undergräver konsekvent svenskans ställning. Många tror t.o.m att det räcker med att kunna engelska i såväl Sverige som i världen.

Objektivt sett är Erixells linje en avledningsmanöver. Det är uteslutet att Språkförsvaret kan tillämpa en sådan linje.

Per-Åke Lindblom

22/5 2022

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Vikingarna - Ljus och värme

Söndagens svenskspråkiga dikt

Nu löser solen sitt blonda hår

Nu löser solen sitt blonda hår

i den första gryningens timma

och breder det ut över markens vår,

där tusende blommor glimma.

Hon väter det tankfull i svalkande dagg,
i blommans fuktiga gömmen,
hon lossar det varligt från rosornas tagg,
men tveksamt, förströdd, som i drömmen.

Hon låter det smeka skog och äng,
hon låter det fara för vinden.
Nu smeker det barnen i deras säng
och de gamla på skrovliga kinden.

Men hennes tanke är borta från allt;
vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnor som tusenfalt
förstora det levandes gåta.

Hon löser sitt hår och breder det ut
i morgonens saliga timma;
och drömmer bland världar som gått förut
och nya, som längtande glimma. 

Pär Lagerkvist

(Dennna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag kan bara hålla med! Varför går våra skattepengar till lurendrejare och fifflare, vilkas "verksamheter" dessutom försvagar det svenska språkets ställning på fullständig kontrakurs med språklagens intentioner om svenska som landets officiella och gemensamma huvudspråk?

Engelska är det sista språk som behöver mer plats i svensk skola, då svenskar sedan många år redan tillhör den absoluta världstoppen vad gäller engelskkunskaper även vid traditonell undervisning på svenska. 

Det är det svenska språket som behöver stärkas och denna fråga måste på allvar diskuteras inför valet!

Likväl är det viktigt att kunskaper i andra, för Sverige viktiga främmande språk, stärks.

Per-Owe Albinsson

(Denna dagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hurra! Hurra! Ukraina vann en jordskredsseger i årets Eurovision i Turin. Den ukrainska låten "Stefania" med Kalush Orchestra segrade! Segerlåten var dessutom på förhand segertippad. Det visar också vilken stor solidaritet som finns i Europa och i världen för Ukraina. Putins brutala krig bara fortsätter och fortsätter. Eurovisionsegern kan i alla fall bli en liten tröst i  allt elände. Segerlåten sjöngs givetvis på ukrainska. Ukrainarna är väldigt stolta för sitt fosterland och sitt modersmål. På detta sätt vill ukrainarna också visa sin identitet och tradition. 

Värdlandet sjöng låten "Brividi" på italienska. Italienska schlagersångare sjunger alltid på sitt modersmål i ESC-tävlingar. Men även Nederländerna och Spanien sjöng denna gång på sina respektive modersmål, dvs. holländska och spanska. Det blev en positiv omväxling i sångtävlingen! De svenska ESC-sångarna sjunger då alltid på engelska. Är det inte snart dags att åter sjunga på vårt modersmål? Varför inte redan 2023?

Den svenska representanten Cornelia Jacobs med den engelska låten "Hold me closer" placerade sig på en fjärde plats i lördags. Det verkar nästan som Cornelia har brittisk bakgrund, eftersom de svenska kommentatorerna på SVT1 uttalade hennes  efternamn på engelska /jeikobs/. Hörde eller uppfattade jag det kanske fel?

Men kvällens överraskning och absoluta höjdpunkt var väl ändå när italienskan Gigliola Cinquetti framförde sin vinnarlåt "Non ho l'eta" från 1964 i Köpenhamn. Den är fortfarande fantastiskt bra. Den håller ännu! Den är så att säga "hållbar". Jag säger bara "douze points"!, som det hette en gång i tiden.

Vi får se vad som händer i Eurovisionens melodi-och sångtävling 2023?

C-G Pernbring    

(Insändaren publicerades i Norra Skåne/NSK, Hässleholm/Kristianstad, och i HD den 19/5 2022. Båda tidningarna publicerade den något längre versionen.)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Svar från Socialdemokraterna, kontaktperson: Ulla Bab Rydbeck, politisk sekreterare, ulla.bab.rydbeck@riksdagen.se 070-513 13 97

Frågor till de politiska partierna inför valrörelsen 2022

Avdelning A                      Språklagens ställning och användbarhet

1. En enhällig riksdag antog 2009 en språklag (SFS 2009:600), som reglerar svenska språkets ställning. Hur ser ert parti på språklagen? Har språklagen motsvarat förväntningarna? Eller bör språklagen skärpas?

Svar: Vi ser positivt på den språklag som antogs 2009, den har motsvarat förväntningarna.

B                                     Svenskans ställning i skolan

2. Hur stor plats anser ert parti att svenskundervisningen bör få i grundskolan och gymnasieskolan, exempelvis procentuellt eller i antal timmar, så att det stämmer överens med Sveriges språklag?

Svar: Antalet undervisningstimmar i svenska finns beskrivet i timplanen och här har Skolverket nyligen gjort en översyn. Antalet garanterade undervisningstimmar i svenska eller svenska som andraspråk omfattar 1490 timmar i grundskolan. Därmed är svenskan det största ämnet och det är bra. När det gäller gymnasiet vill vi införa att alla gymnasieprogram som utgångspunkt ska ge grundläggande behörighet till högskolan och det motsvarar godkänt betyg i svenska 2 och 3.

3. Hur ser ert parti på att skattefinansierade skolor undervisar på ett främmande språk (läs: engelska) i upp till 50 procent av tiden i grundskolan och i samtliga ämnen utom svenskämnet i gymnasiet?

Svar: Utmaningen vi ser är inte att det finns möjlighet att välja skolor med en viss språklig inriktning, utan problemet uppstår när det blir ett sätt att tjäna pengar. På den skolmarknad vi ser idag finns det exempel på skolor som marknadsför sig med internationell inriktning men samtidigt gör vinst på att ha färre lärare och lägre löner.

4. Hur bör undervisningen i svenska för invandrare enligt ert parti organiseras på effektivast möjliga sätt?

Svar: Vi vill utveckla en effektivare och mer individanpassad SFI. Det ger bättre förutsättningar att kombinera SFI med annan vuxenutbildning och yrkesutbildningar som leder till jobb. Många kommuner har en hög andel privata anordnare av SFI och kvaliteten och likvärdigheten varierar. För att öka kontrollen av kvaliteten inom vuxenutbildningen och SFI har regeringen nu gett Skolinspektionen i uppdrag att granska även privata utbildningsanordnare och inte bara kommunala.   

5. Vad anser ert parti om kravet på grundläggande kunskaper i svenska för att kunna få svenskt medborgarskap?

Svar: Att kunna språket och känna till de grundläggande förhållandena i landet är viktigt för att vara inkluderad i samhället. Vi tror att det blir ett incitament att lära sig svenska och skaffa sig grundläggande kunskaper om det svenska samhället om det finns ett språkkrav.

C                                     Svenskan som komplett, samhällsbärande språk

6. Anser ert parti att det är viktigt att svenskan överlever som ett fullödigt, vetenskapligt språk? Anser ert parti att svenskans ställning inom högre utbildning och forskning är tillfredsställande? Om inte vad bör göras åt saken?

Svar: Kunskaper i svenska språket är en nyckel till både jobb, studier och sociala interaktioner. Det är viktigt att svenska språket står starkt i alla delar av samhället, från förskolan till högre utbildning och forskning. I dagsläget ser vi att det är särskilt viktigt att stärka förskolans språkutvecklande arbete.

7. Anser ert parti att det föreligger ett hot mot svenskan som samhällsbärande språk och att det sker domänförluster till engelskan, särskilt inom högskolan och affärsvärlden?

Svar: Vi ser att det är viktigt att svenska språket står sig stark både inom näringsliv och akademi, men att det samtidigt är det viktigt att värna den akademiska friheten. Vår bedömning är att inom den svenska affärsvärlden har svenskan en stark ställning även om det givetvis talas andra språk vid internationella kontakter.

D                                     Svenskans ställning i EU

8. Anser ert parti att svenskans ställning i EU är tillfredsställande? Om inte, hur bör läget förbättras? Anser ert parti att svenska regeringsföreträdare och EU-parlamentariker i tillräcklig utsträckning använder svenska i alla EU-sammanhang där det är möjligt?

Svar: Svenskan är ett av EU:s officiella språk och för oss är det viktigt att alla officiella språk har samma ställning inom Europaparlamentet. Våra ledamöter har rätt att tala och skriva på svenska, och alla parlamentets dokument offentliggörs på svenska. Tal och inlägg på officiella möten kan följas av allmänheten via nätet, där de i regel även kan få tillgång till tolkning till svenska. Flerspråkigheten i Europaparlamentet är en förutsättning för demokratin och att parlamentet ska vara öppet och tillgängligt för medborgarna.

Det finns tolkning till och från svenska på officiella utskottsmöten och plenarsammanträden i Europaparlamentet, men det finns tillfällen med inofficiella möten och sammankomster där tolkning inte kan erbjudas och där framför allt engelska används.

Våra parlamentsledamöter och regeringsföreträdare använder det språk de känner sig bekväma med och som är lämpligt utifrån sammanhanget. Vi gör ingen kartläggning över i vilken utsträckning våra företrädare använder svenska eller engelska men språket ska inte vara ett hinder för att delta i officiella EU-sammanhang.

9. Allt färre svenska skolelever studerar idag stora EU-språk som tyska och franska. Påverkar detta Sveriges ställning i EU på sikt? Om ja, vilka motåtgärder krävs i så fall?

Svar: Språkfärdigheter är en nyckelfaktor för Sveriges ställning i Europa och världen. Språk öppnar både dörrar och perspektiv men är också en viktig kompetens, inte minst för ett exportland som Sverige. I sin översyn av timplanen har Skolverket föreslagit att det ska utarbetas en nationell språkstrategi för hur kunskaper i minst två språk utöver modersmålet kan bli verklighet i samhället och det är intressant att titta på.

Eftersom alla EU-medborgare har rätt att ställa upp i val till Europaparlamentet kan man inte kräva att ledamöterna talar fler språk än sitt eget, men som i alla andra internationella sammanhang är det en fördel om man behärskar ett språk som de flesta andra i parlamentet har som andraspråk, vilket oftast är engelska. Det finns en tendens efter att Storbritannien lämnade EU-samarbetet att framför allt franskan har fått en större betydelse. Att franskan eller tyskan framöver kommer att ersätta engelskan som andraspråk är ingen utveckling vi uppmuntrar. Men givetvis är det bekymmersamt på ett generellt plan att allt färre svenska skolelever väljer att studera tyska och franska. Det är språkkunskaper som ofta är värdefulla både inom politiken och näringslivet.

10. Vad är er inställning till att svenska inte längre alltid används vid kontakter med andra nordiska länder i offentliga sammanhang?

Svar: I det officiella nordiska samarbetet används danska, norska och svenska som arbetsspråk. Vid möten i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet sker tolkning vid behov mellan finska, isländska och skandinaviska, men aldrig mellan de skandinaviska språken. Vid sekretariaten för Nordiska rådet, Nordiska ministerrådet och Nordiska kulturfonden är danska, norska och svenska också arbetsspråk.

Att våra regeringsföreträdare och parlamentariker pratar svenska eller skandinaviska på möten med nordiska ministerrådet eller på nordiska rådet är mer regel än undantag. Att våra politiker kan prata sitt modersmål i mötet med sina nordiska kollegor bidrar ofta till en trygg och avslappnad stämning. Men att möjligheten också finns att använda engelska när det behövs är inget vi tycker är dåligt. Vi kan inte kräva av företrädare från till exempel Finland och Island att de ska kunna förstå och tala skandinaviska. Vi måste kunna mötas på lika villkor och avgöra från situation till situation vilket språk som är lämpligt i officiella och inofficiella sammanhang.

E                                     Svenskan i media

11. I dag domineras i synnerhet det kommersiella TV-utbudet i Sverige av engelskspråkiga filmer och serier. Anser ert parti att denna situation är tillfredsställande? Om inte, bör den åtgärdas på något sätt?

Svar: Vi tycker det är viktigt att det finns ett allsidigt utbud av filmer och serier på olika språk, inte bara svenska och engelska. Public service har ett särskilt ansvar för att erbjuda filmer och serier på det svenska språket, vilket balanserar det kommersiella utbudet.

12. Hur ser ert parti på public service uppgift att ha ett särskilt ansvar för svenska språket? Behövs konkreta regler?

Svar: Public service har ett ansvar för det svenska språket men även ett ansvar för våra minoritetsspråk.

F                                      Svenskan i offentliga sammanhang

13. Vissa offentliga institutioner, kampanjer, projekt, byggnader som Stockholm Waterfront, Mall of Scandinavia, efterleden Airport i stället för flygplats, och många fler har idag enbart engelska namn. Anser ert parti att det har betydelse om dessa namnges på svenska eller engelska? Vilken princip för namngivningsprincip bör tillämpas?

Svar: Ibland kan engelska namn användas för att appellera till en internationell publik, eller för att ett projekt ska ingå i ett internationellt sammanhang. Varje institution, kampanj, projekt eller byggnad som ska namnges bör göra det efter dess specifika omständigheter. 

14. Språklagen omfattar endast det allmännas, det vill säga myndigheternas, kärnverksamhet. Hur ser ert parti på att företag publicerar reklam eller varumärken enbart på engelska?

Svar: Det är inte önskvärt att politiken styr på vilket sätt företag väljer att kommunicera.

Vilka effekter har detta på svenska språkets ställning?

Svar: Vi anser att svenska språkets ställning i grunden är stark.

Är det önskvärt att beivra detta slags reklam?

Svar: Nej.

G                                     Svenskans ställning i ert parti

15. Vad har ert parti för tanke om svenskans ställning på lång sikt i Sverige?

Svar: Vi ser att på lång sikt står det svenska språket starkt, men givetvis påverkas alla språk av sin omvärld.

16. Varför har Ert parti ingen utpekad språkpolitisk talesperson?

Svar: S-ledamöterna i Kulturutskottet ansvarar för olika områden. Hans Hoff ansvarar för följande frågor: litteratur, läsande, bibliotek, språk- och tolkfrågor, Kungliga Biblioteket, Institutet för språk och folkminnen, Myndigheten för tillgängliga medier samt kultur i arbetslivet.

Inte heller någon uttryckt språkpolicy, som är kopplad till svenska språkets ställning och tillämpningen av språklagen? Är språkfrågan för oviktig för partiet?

Svar: Socialdemokraterna vinnlägger sig om att i kommunikation och texter använda sig av ett tydligt, enhetligt och begripligt språk. Vi använder oss bl.a a av Myndigheternas skrivregler, Svenska Akademiens ordlista och rekommendationer från riksdagens språkvårdare. Vi anser att språkfrågan och språkvård är en viktig uppgift och vi följer råd och rekommendationerna som är grundade på vetenskap och erfarenhet.

***

Svar önskas helst före den 30/5, varvid svaren publiceras i den ordning de inkommer. Svaren kan skickas till sprakforsvaret@yahoo.se eller via post till Språkförsvaret, Spånga kyrkväg 616, 16362 Spånga

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)