Att föreningen värnar det svenska språkets korrekta användning i offentliga texter samt bekämpa importerade tokigheter, vilket hittills främst rört anglicismer, är förstås bra och en anledning till att jag gick med. Men samtidigt har ledningen försvarat Minoritetsspråklagen (2009:724) som godtyckligt gett ett antal mindre språk/etniska dialekter inom landet, som mestadels talas som andraspråk (de flesta kan svenska och använder det i sina dagliga liv), privilegier. Detta förvånade mig och vid en förfrågan varför gavs argument som inte tycks inte baseras på vad som är rätt och fel utifrån föreningens syfte utan man gör det för att hålla sig väl med det politiska etablissemanget för att därigenom kunna äska bidrag och/eller få politiskt stöd.

Detta är dock en politisering och en gentemot föreningens huvuduppgift motsägande policy som jag inte fann acceptabel, varför jag avslutade mitt medlemskap. Jag uppmanar nu andra i föreningen att göra det samma så länge ledningen för föreningen håller fast vid sin ur demokratisk och sammanhållande synvinkel ohållbara stans kring de s.k minoritetsspråken och den destruktiva ideologi som ligger bakom hela upplägget.

Här är mina argument.

Inledning:

"…ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, kan inte skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva."

(J S Mill ur hans bok Representative Government - min övers.)

I Sverige har man bestämt att fem språk ska ha privilegierad status: finska, meänkieli , samiska, jiddisch och romska/romani.

Minoritetsspråklagen((2009:724) och den av denna influerade skolförordningen innebär att samhällsinformation ska ges på språken och barn vars föräldrar har någon koppling till ett "minoritetsspråk" har rätt till undervisningen i detta språk (t.ex. romani eller samiska) – t.o.m om det inte pratas i hemmet. Kravet för att få denna status är att språket/dialekten ska ha talats kontinuerligt i Sverige i minst tre generationer eller ungefär hundra år. I praktiken finns det ytterligare ett villkor: att språkets talare själva (d.v.s. självutnämnda representanter för detsamma) önskar att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk. Detta innebär med största sannolikhet, om lagen och dess företrädare kvarstår, att arabiska kommer att bli ett minoritetsspråk i Sverige inom inte allt för lång tid, med TV-sändningar i public service, vägskyltar och annat på detta språk. Detta har f.ö redan på frivillig väg påbörjats inom den svenska förvaltningen på allt från bibliotek till just vägskyltar. Därefter följer andra invandrade språk – och Babels hus blir ett faktum med allt negativt som följer av detta gällande en nationellt och språkligt sammanhållen demokrati. Här har vi multikulturalismen i sin mest absurda, auktoritära och separatistiska form.

De ohållbara motiven

Motivet till dessa språkliga särrättigheter är ofta hänvisning till historiska oförrätter, men att rätta en påstådd oförrätt med att förkasta principen om alla dialektala och särpräglade språkliga uttrycks lika värde inom ett land (i linje med lagen lika för alla under ett gemensamt språk med regionala variationer) är lika orimligt som orättfärdigt. En dialekt eller ett minoritetsspråk inom ett land existerar för att det finns ett behov av det inom gruppen av vilket följer att det är gruppens sak att upprätthålla dialekten om man önskar det via språklig tradering. Att lasta kostnaderna för detta på övriga dialektala grupper och andra medborgare utanför den lokala språkgruppen samt lämna vägen öppen för en ständig påfyllnad av privilegier av olika inomspråkliga egenheter saknar logisk och etisk relevans. Det är dessutom en syn på samhällets spontana och lokala utveckling som är museal, d.v.s att man med konstlade och kostsamma metoder ska upprätthålla ett ideologiskt önskat multikulturalistiskt resultat.

Staten och språket

Statens enda plikt i språkfrågan i en nation är att värna det officiella språket – svenskan i vårt all – som staten baseras på (samt att erbjuda några gångbara världspåk inom skolväsendet) och som är grunden för den övergripande kommunikation utan vilken varken ett välstånd, ett starkt socialt kapital eller en demokratisk nationell gemenskap kan skapas, för att inte tala om historisk förståelse och en gemensam kulturell kommunikation. Övrigt ska lämnas till det civila samhället och människors frivilliga samverkan; att lära sig de icke-svenska eller dialektala språkidiom som medborgarna finner för gott utifrån egna personliga behov. Det är inte övriga skattebetalares sak att hålla under armarna och det ligger definitivt inte i demokratins intresse, vilket redan JS Mill insåg för ganska länge sedan.

Leif V Erixell

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I radions "Förmiddag med" diskuterades idag denna fråga. Flera intressanta synpunkter, bland annat medverkade Olle Josephson, känd professor i nordiska språk. Programmet kan lyssnas på här.   Susanne L-A   (Denna nätdagbok är knuten till nätv...

Vad hände? Svar: Verkligheten kom ifatt!     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

    Enkelt, överskådligt och på svenska!   Uppmärksam   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

Björn Dahlman återger denna rapport om Internationella Engelska skolan på Twitter:     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)   ...

    Dock inte mer än att rektorn i Landskrona sägs ha ägnat sig både åt kollektiv bestraffning i den högre skolan samt har förnedrat eleverna med urmodiga toalettbesöksregler. Vad gör man inte för att leka engelsk privatskola och låtsas ha läget...