Den september sände Språkrådet ett poddavsnitt om riksdagspartiernas språkpolitik. Poddavsnittet utgår säkert från den enkätundersökning som Språkrådet också har  låtit göra.

(Denna nätdagbok är knuten till nätveket Språkförsvaret)

Denna artikel publicerades ursprungligen i nätdagboken den 30/7 2018  och i två dagstidningar, d.v.s i samband med den förra valrörelsen. Samma fråga har diskuterats i denna valrörelse. 

Redan för sexton år sedan i samband med riksdagsvalet 2002 lanserade det dåvarande Folkpartiet förslaget om krav på språktest inför svenskt medborgarskap. Inför årets riksdagsval har Liberalerna fått sällskap av såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna. Både Kristdemokraterna och Socialdemokraterna har talat om att skärpa kraven på nyanlända att delta i undervisning i svenska.

Det är i och för sig inget principiellt fel att ställa språkkrav i samband med en medborgaransökan. Kärnfrågan är motivet och vad man hoppas uppnå med ett sådant krav. Utgår de nämnda partierna från att en växande andel av invandrarna medvetet inte bryr sig om att lära sig svenska och att de därför behöver en piska, alternativt en morot, för att skärpa sig? Vilka undersökningar visar i så fall detta?

Jag tror att det överväldigande flertalet invandrare i Sverige (och i alla andra länder) inser att de måste lära sig mottagarlandets språk fortast möjligt för att komma någonvart i det svenska samhället. De enda som klarar sig ganska långt utan den inställningen är engelsktalande och en del invandrare, som kan bosätta sig i förorter med koncentrationer av landsmän. Men sådana förorter finns det inte så många av i Sverige. Jag tror helt enkelt – grundat på erfarenhet – att antalet invandrare som inte vill anstränga sig för att lära sig svenska är försvinnande litet. Däremot finns det första generationens invandrare, som har svårt att lära sig svenska, särskilt skriftspråket, beroende på hög ålder, bristfällig skolunderbyggnad eller rentav analfabetism, enspråkighet etcetera.

Enligt 1997 års medborgarskapskommitté fanns det 17 länder, som tillämpade olika språkkrav i samband med medborgarskapsansökningar. Det finns ett antal länder i Europa, som tillämpar olika språkkrav i samband med ansökningar om permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, som exempelvis Danmark, Finland, Island, Norge, Tyskland, Storbritannien, de baltiska staterna med flera. I en rapport till Globaliseringsrådet 2008 jämförde de båda samhällsvetarna Dan-Olof Roth och Per Strömblad femton länder med språkkrav och fyra utan. De kunde inte påvisa några effekter åt endera hållet vad gäller invandrares språkkunskaper eller integration.

Det är en grannlaga uppgift att formulera språkkrav, som varken är för rigida eller meningslösa, och som anger "rätt" kunskapsnivå. Vad innebär det att behärska svenska? Var går gränsen? Alla gränser är mer eller mindre subjektiva.

Det finns flera språkkravsmodeller att välja mellan. USA-modellen innebär att den som söker medborgarskap ska kunna ett femtiotal enkla ord, däribland namnet på sex sekulära helgdagar och två presidenter (Washington och Lincoln). Ordlistan finns tillgänglig i förväg. Detta är meningslös symbolpolitik, men ändå intressant. Myndigheterna räknar i praktiken med att immigranterna ändå kommer att lära sig engelska; om inte, får de skylla sig själva.

Den danska innebär att den som ska bli medborgare måste ha så goda kunskaper i nationalspråket att vederbörande verkligen kan göra sig gällande på det, det vill säga B2-nivå enligt Europarådets färdighetsskala. Det innebär ungefär samma färdigheter som hos en infödd med godkända betyg från avslutad grundskola. En sådan modell, som kanske en del etniska danskar egentligen inte skulle klara, riskerar att bli en utsorteringsmekanism.

Den norska modellen innebär att den som inte kan dokumentera goda norskkunskaper har rätt och plikt till 650 timmars norskundervisning. Däremot finns det inget krav på viss nivå efter de 650 timmarna. Dessutom finns det en möjlighet att göra en språktest, ett snabbspår för dem, som kan lära sig norska snabbare. Den tyska modellen liknar den norska. I regel består den av 600 timmars tyskundervisning och en efterföljande integrationskurs på 100 timmar, som avslutas med en ”Deutsch-Test för Zuwanderer” (DTZ). Enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung klarade 48,7 procent av deltagarna 2017 färdighetsnivån B1, vilket ungefär motsvarade årskurs 6. Övriga deltagare uppnådde alltså lägre resultat.

Enligt min mening är den norska modellen att föredra. Den är utformad ur såväl ett rättighets- som ett pliktperspektiv utan att ange en förväntad färdighetsnivå, som ändå är mer eller mindre subjektiv. Det är en rättighet: om modellen blir verklighet i Sverige, är det högst osannolikt att den skulle leda till att deltagarnas kunskap i svenska försämras. Det är en plikt, såtillvida att svenska språket enlig Sveriges språklag 5 § är samhällets gemensamma språk. Dessutom är det fråga om en motprestation; speciellt asylinvandrare erhåller ekonomiskt stöd från samhället fram till dess att de kommer i arbete och som medborgare erhåller de full rösträtt och diplomatiskt skydd vid utlandsresa. I den norska modellen ingår alltså ett slutprov för den som inte vill – eller behöver – följa undervisningen. Man behöver faktiskt inte följa reguljär undervisning för att lära sig svenska. Det är fullt möjligt att lära sig svenska på egen hand; det bästa sättet är att samtidigt skaffa sig en svensk partner. Den norska modellen desarmerar förmodligen också hela problemkomplexet.

Observera att ingen idag är förhindrad att läsa svenska som andraspråk. Det finns alla möjligheter till formell undervisning. Det finns ingen hake på detta område. Man kan naturligtvis alltid diskutera undervisningens kvalité, men de största förståsigpåarna i denna fråga brukar sakna egen erfarenhet av området.

Det är märkligt att vissa partier lägger ner sådan energi på att formulera språkkrav på vissa invandrare, samtidigt som de är beredda att ge frikort till engelskspråkiga invandrare, engelskspråkig undervisning och engelskspråkiga beteckningar. De accepterar engelskspråkiga chefer (exempelvis Karolinska), som inte talar svenska. En partiledare som Ulf Kristersson kan föreslå att Sverige ska rekrytera engelskspråkiga lärare i andra ämnen än engelska vid en tänkt framtida lärarbrist. En stockholmspolitiker som Anna König Jerlmyr tycker att det vore bra om Internationella Engelska Skolan, som har 50 procent av undervisningen på engelska i grundskolan och 90 procent på gymnasienivå, startar en skola i det invandrartäta Rinkeby. Enligt forskning blir eleverna i IES marginellt bättre i engelska, men sämre i svenska, jämfört med elever i den kommunala skolan. Två ministrar, såväl försvars- som utrikesministern, håller tal på engelska på svensk mark, men uraktlåter att se till att talen översätts till svenska så att alla svenska medborgare kan läsa dem. Den nyskapade Myndigheten för digital förvaltning förkortas DIGG (efter digital governance) och ett samarbetsprojekt mellan ett stort antal myndigheter får heta Hack for Sweden.

Det är inte invandrarspråken, som hotar det svenska språkets ställning utan engelskans expansion i tid och otid. För de etablerade riksdagspartierna tycks hotet från engelskan representera en blind fläck. Först när invandrare i Sverige i än större omfattning lär sig engelska i stället för svenska kan de inlemmas i ”hotbilden” mot svenska språket.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Lena Lind Palicki kommenterar i en artikel idag i Svenska Dagbladet svarsresultatet av den enkät till riksdagspartierna som Språkrådet har genomfört:

”Störst enighet råder när det gäller vikten av att främja våra nationella minoritetsspråk och det svenska teckenspråket, och beträffande engelskans inflytande. Inget av partierna svarar ja på frågan om engelskan tar för stor plats i samhället (vår fetstil), och bara SD svarar ja på följdfrågan om engelskan dominerar på ett sätt som hotar svenskan.”

Även Språkförsvaret har genomfört en enkät riktad till riksdagspartierna - svaren ligger här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den som råkar passera förbi Stadsbiblioteket i Stockholm kan väl höra av sig? Det verkar dock inte vara samma byggnad.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Johan Eriksson - Ingenting som förut

Söndagens svenskspråkiga dikt

Om livet och döden

Vi hade en pratstund om livet och döden

och ”vi” det var jag och en tvivlande vän,

han tyckte att vägen från vaggan till graven

den vet man en del om, men vad händer sen?

Min vän sa han tror inte alls nånting händer

för lågan försvinner när ljus brinner ut,

av jord är man kommen, och jord blir man åter

så hade han hört att så blir det till slut.

Jag vet inget, sa jag, det gör knappast någon,

men tro kan man göra så barnsligt som jag:

jag tror att till slut gäller olika vägar

för mej och min kropp på min yttersta dag.

Jag tror att då fortsätter själen att färdas,

min resa blir gränslös, jag känner mej fri,

jag tror att då flyger jag uppåt mot himlen

så lycklig en människa nånsin kan bli…

Så drömlikt det låter, så sa gode vännen,

men lätt är det inte att tro likadant.

Då sa jag så här, för vad kunde jag annat:

Det finns faktiskt dom som ibland drömmer sant…

Men låt mej få ge dej det rådet på vägen

ifall att du inte kan tro på mitt sätt:

Var ändå beredd på en underbar flygtur,

för tänk om din vän kanske råkar ha rätt…

Jag tror att den resan en gång blir en glädje,

så stor att ditt tvivel förvandlas till tro:

för vem utom Gud kan väl ge dej dom vingar

som bär till en himmel där du ska få bo…

Ja, tvivlande vän, säj var är dina tvivel,

när en gång du lycklig och fri ger dej av

och vet att den innersta hemortsadressen

är alltid Guds himmel, men aldrig en grav...

Atlas Burman

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Inget av våra riksdagspartier visar något intresse för att ta strid i språkfrågan. Inget av våra partier vill försvara det svenska språket mot den engelska invasionen. Men utgör verkligen engelskan ett hot? Absolut. Man måste vara blind eller syssla med avancerat självbedrägeri om man inte ser och hör hur engelskans inflytande sakta men säkert ökar i vårt språkbruk.

På så sätt är språkfrågan påfallande lik klimatfrågan, som få politiker verkar ta på riktigt allvar. Det upplevs inte som något omedelbart hot. När det i framtiden blir helt uppenbart att det svenska språket håller på att förtvina, ja då får väl den dagens politiker hantera frågan.

Ingen kan väl begära att dagens politiker ska ta ansvar för svenska språket i dag, när det finns så många andra kritiska frågor. Jo, det är precis vad jag begär, därför att det är uppenbart för mig att det svenska språket kommer att vara en spillra om ett par generationer, om inget aktivt görs redan nu. Engelskans inflytande i vårt samhälle ökar i allt snabbare takt.

Jag tycker att riksdagen ska sätta ihop en utredning som arbetar fram bindande lagar i språkfrågan. Vi har ju en språklag sedan 2009, men den är till intet förpliktigande för någon, och har visat sig synnerligen tandlös.

Åtminstone tre saker ser jag som centrala:

• Ordentliga kunskaper i svenska för att få svenskt medborgarskap.

• All undervisning i skolor som bekostas av svenska skattepengar ska ske på svenska, med svenska läromedel, upp till grundexamen på högskola.

• All information på varuförpackningar som säljs i landet ska vara på svenska.

Det är inte med någon glädje och stolthet jag ser fram emot valdagen. Vad är vår demokrati värd, om inget parti vill kämpa för vårt eget språk? Jag hoppas på en helt annan inställning i framtiden.

Bernt Abrahamsson, Ludvika

(Insändaren publicerades i Göteborgs-Posten den 10/9 2022)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Myter och ”sanningar” om vuxen språkinlärning och flerspråkighet
Datum: 2022-09-14
Tid: 18:00 - 19:00
Adress: Lilla Frescativägen 4A, 114 18 Stockholm, Sverige
Lokal: Beijersalen
Platser kvar: 17
Sista anmälningsdatum: 2022-09-13 23:00

Akademiföreläsning med Marianne Gullberg, Kungl. Vetenskapsakademien

Språkinlärning och flerspråkighet är en central del av vår vardag. Vi har alla erfarenhet av att lära oss nya språk och många använder dagligen olika språk för arbete, nöjen, religionsutövning, o.s.v Denna föreläsning behandlar och punkterar några vanliga “sanningar” om inlärning och flerspråkighet. Är det sant att vuxna är dåliga inlärare (och sämre än barn)? Är vuxna hjärnor mindre mottagliga för språkinlärning? Beror vuxnas bristande framgång på modersmålet? Spelar det någon roll vilka språk som är inblandade (t.ex. lika/olika)? Är flerspråkighet en belastning?
Marianne Gullberg är professor i psykolingvistik vid Lunds universitet. Hennes forskning handlar om relationen mellan språk, tanke och hjärna med fokus på språkinlärning och flerspråkighet, språkbruk i realtid, och språkets multimodala natur (samspelet tal och gest). Marianne är ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.

Fotograf: Nadia Frantsen
Deltagandet är kostnadsfritt och öppet för allmänheten. Föranmälan krävs.
Obs, anmäl dig endast om du vill komma och se föreläsningen på plats. Vi kommer också livesända föreläsningen på den här webbsidan, se ovan. För att titta på streamen behövs ingen anmälan.

När du anmäler dig till något av Vetenskapsakademiens evenemang kommer Akademien att behandla dina angivna personuppgifter för att planera och genomföra detta. Läs mer i Akademiens Integritetspolicy.
Vetenskapsakademien fotograferar och filmar under ett flertal av sina evenemang. Foto- och videomaterial kommer att behandlas av Akademien och lämnas till tredje part för bearbetning. Materialet kan också komma att användas i kommande kommunikation för att informera om Akademiens verksamhet i någon av Akademiens digitala och/eller tryckta kanaler. Om du inte samtycker till detta eller har frågor angående vår behandling av personuppgifter kan du kontakta oss per telefon 08-673 95 00, eller e-post kva@kva.se

Läs mer om hur Akademien behandlar dina personuppgifter
Kontakt: Peter Brandén
E-post: program@kva.se

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en stort uppslagen helsidesannons i Svenska Dagbladet idag publicerar Bokmässan i Göteborg en iögonfallande text på engelska:

” The more sparks the fire has, the brighter it will burn.

I invite you to add your spark.

Are you ready to change it all?”

Längst ner på sidan återfinns en kort information på svenska om Bokmässan.

Man undrar varför Bokmässan, med benäget bistånd av en annonsbyrå förmodligen, publicerar denna engelska text.

Kommer majoriteten av publiken ha engelska som modersmål och de svenska modersmålstalarna enbart bestå av en ynka minoritet? Eller kommer besökarna att bestå av svenskspråkiga dumbommar, som anser att engelskan har magiska egenskaper och som kommer att lockas till bokmässan just på grund av detta språkval? Eller hittade Bokmässan och annonsbyrån ingen översättare? Eller har engelskan enbart en dekorativ funktion i sammanhanget? Frågan är vilka som egentligen är de största dumbommarna.

Det vore intressant att veta vilka rationella överväganden som Boksmässan och dess annonsbyrå har gjort. Det borde de väl kunna svara på? Jag tror att jag skriver till dem.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)