...men reorna består.

Nu tycks till och med självaste bindestrecket vara återuppfunnet! Heja på!

Per-Owe Albinsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det skriver Olle Käll i en debattartikel, som har publicerats i Västerbottens-Kuriren och Borås Tidning. Han skriver bland annat:

”Vår utbildningsminister Anna Ekström har helt riktigt påpekat att friskolereformen på 90-talet fått många oönskade effekter. Den 19 november skrev hon i Expressen att religiösa friskolor är en giftcocktail. Detsamma gäller friskolor som gör vinster av skattemedel åt börsnoterade riskkapitalbolag.

En tredje giftig cocktail glömmer hon dessvärre: det är de friskolor som försvagar det gemensamma språket i Sverige, svenskan. Dessa, bland annat skolkoncernen IES (International English School) gör detta mycket systematiskt genom att erbjuda sin etablering i kommun efter kommun, när dessa vill ha konkurrens i skolan. Tidigare skedde det i stora kommuner, nu i allt mindre.

Problemet med detta är att dessa skolor genom sin idé undergräver svenska språket för de elever som går där. ”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

skriver Carina Sild Lönroth, verksamhetsledare för mentorsverksamheten Näktergalen vid 
Malmö universitet i Sydsvenska Dagbladet:

”De barn som anmäler sig till Näktergalen säger att de vill ha en mentor för att kunna göra sådant de annars inte kan eller har råd att göra. Ekonomiska villkor begränsar i vanliga fall deras fritidsaktiviteter. Med mentorn får de möjlighet att prova olika aktiviteter och besöka bibliotek, teatrar, museer, idrottsanläggningar och liknande platser. Näktergalen finansieras av Malmö stad och Malmö universitet samt sponsring.

Barnen får en meningsfull fritid och idéer till vad de kan hitta på även efter mentorsperioden. För några blir mentorn dessutom en motbild till barn och ungdomar som hamnat på glid. 
Allt oftare säger Näktergals-barnen att de vill lära sig mer svenska. På många skolor där barnen går pratar ingen eller få svenska och skillnaden i läsförståelse mellan svenska och utlandsfödda elever är nu störst i hela OECD-området, enligt PISA-undersökningar.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Då det nya decenniet var tre dagar gammalt träffade jag två före detta studiekamrater som jag har läst svenska som andraspråk tillsammans med på Stockholms universitet. De arbetar liksom jag som lärare, så vi brukar försöka ses när vi har lov. Vanligtvis går vi ut och äter på den asiatiska restaurangen Rice på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm, men den här gången tänkte vi förnya oss med ett matställe i Gamla stan. 

Vi styrde stegen mot restaurangen Under Kastanjen som ligger vid Brända tomten, en öppen plats i hörnet av Kindstugatan och Själagårdsgatan. En brand 1728 förstörde huset som låg här, och dåvarande ägare uppförde aldrig någon ny byggnad på tomten. Mitt på det lilla torget växer ett stort kastanjeträd, därav restaurangens namn. Berättarnätet Öst arrangerar varje sommar berättarföreställningar, ”Berättarnas torg”, på Brända tomten, och övriga årstider är det berättaraftnar i Under Kastanjens medeltida källarvalv. 

Tyvärr fanns det inga lediga bord på Under Kastanjen, så vi gick vidare på kullerstensgatorna till restaurangen Kryp In på Prästgatan, men där var det helgstängt liksom på den anrika restaurangen Den Gyldene Freden på Österlånggatan. Den Gyldene Freden, som är Stockholms äldsta bevarade stadskrog, har legat på samma plats sedan 1722. Konstnären Anders Zorn räddade Den Gyldene Freden från konkurs genom att köpa krogen och fastigheten som den ligger i och testamenterade sedan alltsammans till Svenska Akademien, den kungliga akademie som Gustav III instiftade 1786 för att den skulle ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”.

Vi bestämde oss för att satsa på någon restaurang på Västerlånggatan, och när vi gick förbi restaurangen Michelangelo väcktes gamla minnen till liv hos mig. Här hade jag suttit någon gång på 1980-talet vid ett rödvitrutigt bord och ätit en läcker lasagne tillsammans med en pojkvän från förr. En sådan lasagne skulle smaka gott nu också. Jag föreslog att vi skulle gå in där, och mina väninnor nappade genast på förslaget. Klockan hade hunnit bli halv två, och vi började bli hungriga. 

Vid fönstret längst in till höger om restaurangdörren fanns småbord för två. Vi sköt ihop två bord, men genast kom en ung servitris och sade åt oss på bruten engelska att vi inte kunde sitta där utan hänvisade oss till ett bord precis vid den öppna dörren. Eftersom jag tycker att man ska kunna kommunicera på svenska när man går ut och äter i Sverige svarade jag henne på svenska, men det var uppenbart att hon inte förstod ett ord av vad jag sade, så jag gav upp och övergick till engelska. 

Några nya restauranggäster kom in och sköt ihop samma småbord som vi nyss gjort. Den här gången fick de hjälp av en servitör som inte heller han kunde ett ord svenska. Vi blev lite sura över denna orättvisa behandling och bestämde oss för att byta plats, eftersom det var dragigt vid dörren.

Längst in på andra sidan om dörren fanns två lediga småbord för två, så vi frågade den icke- svensktalande servitören om han kunde flytta ihop dem åt oss. Det kunde han men välte samtidigt ett brinnande ljus på bordet som han flyttade. Min ena väninna räddade dock rådigt den rödvitrutiga duken från eldens lågor.

Den icke-svensktalande servitören gick och hämtade menyn där vi hade att välja mellan ett fåtal extremt dyra rätter. Lasagne fanns inte med bland dem. Jag frågade den icke-svensktalande servitören på engelska efter dagens och lasagne, men han såg ut som ett levande frågetecken och pekade på menyn. Ingen av rätterna där tilltalade mig. Jag frågade den icke- svensktalande servitören vad gremolata var. Det visste han inte, men han skulle gå ut i köket och fråga. Förklaringen han gav när han kom tillbaka var obegriplig. Jag bestämde mig ändå för lammkött med gremolata, vad det nu var. Rätten hette ossobuco. Min ena väninna tog samma rätt som jag medan min andra väninna valde biff. 

När vi hade beställt fick vi se den stora menyskylten utanför fönstret. Dagens meny, som är mycket billigare, var vänd mot fönstret, inte gatan, och där stod faktiskt lasagne. Jag försökte fånga den icke-svensktalande servitörens uppmärksamhet genom att ropa ”Hallå!” flera gånger. Då kom en annan servitör fram som tillrättavisade mig på engelska: ”Don’t shout in the restaurant! It’s called excuse me, not hello.” Jag blev minst sagt paff över denna tillrättavisning, och mina väninnor stirrade förbluffade på honom. Jag var dock inriktad på att få lasagne, så jag pekade på den stora menyskylten utanför fönstret och sade på engelska att jag ville ändra min beställning. Han skulle höra om det gick men återvände snart med beskedet att det var omöjligt.

Så småningom kom maten. Jag och min ena väninna fick varsin djup tallrik med ett lammben som låg i en brunaktig, tunn soppa med några små morotsbitar och lökbitar i. Min andra väninna fick en tallrik med två biffar. När hon frågade efter sallad och något till biffarna som potatis, ris eller pommes frites fick hon höra att då måste hon betala extra för det. Hon beställde pommes frites till, och det var en ren ynkedom så få pommes frites som hon fick.

Det var inte gott, och jag var tvungen att be om en sked, ”a spoon”, för att få något annat i mig än lammköttet som jag skrapade bort från det oaptitliga benet. Den stora menyskylten utanför fönstret blåste hela tiden ner på gatan med en kraftig smäll och ställdes hela tiden upp av restaurangens anställda eller förbipasserande. Det var mycket kyligt på grund av draget från den öppna dörren. Trots att jag två gånger hade bett om att dörren skulle vara stängd öppnades den igen för att locka in nya matgäster.

När vi hade ätit klart var jag på riktigt dåligt humör. Ingen lasagne, oaptitlig, svindyr mat, kallt och dragigt, icke svensktalande personal och till råga på allt en tillrättavisning hur jag skulle uttrycka mig på engelska. 

Servitören som hade tillrättavisat mig kom fram till oss och frågade om det hade smakat gott. ”No”, svarade jag argt med hög röst. Jag talade om för honom vad jag tyckte om maten som i stort sett bara bestått av kött, vad jag tyckte om att vi inte hade fått dagens trots att det inte var för sent för dagens, vad jag tyckte om hans oförskämda tillrättavisning och vad jag tyckte om att de anställda inte talade svenska trots att svenska, som har talats i Sverige sedan urminnes tider, är Sveriges officiella språk, vilket har slagits fast i språklagen från 2009. Detta viftade han bort med att ”Sweden is a very multicultural country”, alltså ”Sverige är ett mycket mångkulturellt land”, underförstått: Det är viktigare att de anställda kan engelska än svenska. Jag gjorde klart för servitören att det var sista gången jag åt på den här restaurangen, och mina båda väninnor instämde.

På kvällen när jag hade kommit hem kände jag mig rejält illamående. I sista stund hann jag fram till toaletten där jag kräktes upp maten som jag hade ätit på den icke-svenskspråkiga  restaurangen Michelangelo. Först när allt maginnehåll var tömt mådde jag bättre.

Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Språkförsvarets vänner på Facebook)

Varför visar Kunskapskanalen den franska serien Orientexpressen tur och retur i en version med amerikansk speakerröst istället för det franska originalet? Vi har ju ändå den svenska textremsan så det höjer knappast begripligheten. Är det resultat av slöhet hos inköparna, eller tror de att tittarna inte tål att höra något annat språk än engelska, ens i Kunskapskanalen? Skriv gärna till Utbildningsradion och fråga.

Ola Nilsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Åsa Wikforss diskuterade också – se tidigare inlägg - det mänskliga språket i sitt inträdestal i samband med Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december:

”Idag är det ingen som tror att djuren saknar förmågan att tänka, och forskare undersöker hur grunderna för det mänskliga språket återfinns bland människoapornas komplexa signalsystem. Samtidigt är det ovedersägligt att det mänskliga språket uppvisar egenskaper som inte återfinns hos djurens signaler: produktiviteten men också det faktum att vårt språk tillåter oss att frigöra oss från nuet. Våra ord och begrepp är inte bara tecken för det närvarande utan de tillåter oss att tänka på det som varit, planera för det som kommer och drömma om det som skulle kunna vara. Vi kan måla upp fiktiva världar, myter och berättelser, leva oss in i andras perspektiv och reflektera över vår egen icke-existens. Och vi kan använda språket inte bara för att beskriva utan också för att föreskriva: Inte bara så handlar vi utan också så bör vi handla. Människan är det kulturella djuret vars språk tillåter henne att skapa en kultur och föra den vidare från generation till generation.

Språket är även kopplat till en annan unikt mänsklig företeelse: vår kunskap. Djuren har förstås också kunskap om sin omvärld, baserad på instinkter och förnimmelser, men deras kunskap uppvisar inte några av den mänskliga kunskapens centrala drag. För det första kan vi människor få kunskap inte bara om vår omgivning utan även om företeelser avlägsna i tid och rum, vår historia, avlägsna planeter och till och med kunskap om vår egen evolutionära tillblivelse. Vi är djuret som ställde sig på sina bakben och förklarade hur detta var möjligt. För det andra tillåter det mänskliga språket en spridning och ackumulation av kunskap som inte återfinns någon annanstans bland djuren. Vi har en arbetsdelning när det gäller kunskap, där var och en av oss bidrar med just sina erfarenheter och expertis till en ständigt växande kunskapsmängd. Människan är det vetande djuret, vars förhistoria innefattar en kognitiv revolution.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)