Denna text är hämtad från Sweclockers forum, tydligen ett debattforum för dataspecialister/-nördar/-intresserade, skrivet av pseudonymen Ilyaz den 11/11 2017:

Hej

Blir förbannad på hur engelskan i allt högre utsträckning ersätter svenskan i Sverige. För sakens skull vill jag tillägga att jag inte har några som helst problem med engelska i sig, och talar det gärna när det är motiverat. Har Cambridges CPE (C2-nivå), och inser att många talar engelska på hög nivå i Sverige, men det är inte det det handlar om här.

Hittills har jag konsekvent vägrat tala något annat språk än svenska med svenskar. På så sätt beställer jag aldrig "cheeseburger" utan osthamburgare. Men, nu blir det knepigt. Jag läser en naturvetenskaplig utbildning på ett statligt universitet som kräver att jag presenterar på engelska för en helsvensk publik. Jag har tidigare presenterat på engelska, på andra utbildningar, men där har det varit motiverat av att få talat svenska, dvs en ren artighet. Här talar samtliga svenska, och användning av engelska blir både pretentiöst, artificiellt, underdånigt och omotiverat till den grad att det påminner om dagisverksamhet. Är inte svenskan huvudspråk i Sverige? Vad har universitetet för juridisk grund att tvinga studenter tala engelska med myndighetsutövare? Kan jag vägra och få rätt?

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

“The Institut Français de Suède, the Goethe-Institut Schweden and the Representation of the European Commission in Sweden would like to invite you to a seminar focusing on the European language learning - especially French and German in Sweden.”

Institut Français de Suède, Goethe-Institutet och EU-kommissionens representation i Sverige inbjuder till ett seminarium den 14 mars i Stockholm – se presentation – om hur viktigt det är att lära sig tyska och franska som främmande språk i Sverige.

Men varför är presentationen och programmet på engelska? Skjuter inte arrangörerna sig själva i fötterna när svenska inte används som huvudspråk på seminariet? Det påminner om mötet i Engelska Parken i Uppsala härförleden.

Vilka vänder sig mötet egentligen till? Till dem som har engelska som modersmål, till dem som anser att det räcker med att kunna tala ett främmande språk, nämligen engelska i Sverige? Är det dessa som ska omvändas? Borde arrangörerna inte visa respekt för Sveriges huvudspråk, svenska, och i stället ordna tolkning för dem som inte talar eller förstår svenska på mötet? EU använder ju konferenstolkning i såväl Bryssel som Strassburg.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

...med polsk titel !

Uppmärksam

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Institutets för språk och folkminnens webbplats )

Årets första nummer av Klarspråk handlar om det talade språket.

Hur kan en myndighet använda poddradio för att kommunicera med sina målgrupper? Och vad är det viktigaste att tänka på när man gör en myndighetspodd?

Klarspråk i tal handlar främst om att begränsa sig och våga framhäva huvudbudskapet, skriver Riksbankens språkvårdare. Annars verkar allt lika viktigt – eller lika oviktigt.

Intresset för berättelser och storytelling är stort i många organisationer. Berättelser av olika slag kan användas för att förklara komplexa saker eller förmedla värderingar som organisationerna vill associeras med. För en myndighet kan en berättelse bidra till att göra en film om komplicerade regler mer pedagogisk.

Typ, liksom, ju och ba. Småorden vi använder i samtal – är de onödiga eller oumbärliga? Språkfrågan reder ut saken.

Boka in den 26 april i kalendern! Då är det dags för Språkrådsdagen, som i år har temat språkliga rättigheter. Klarspråkskristallen kommer att delas ut av den nya kultur- och demokratiministern.

Vi tipsar om nya böcker om skiljetecken, språklig stil och om hur hjärnan påverkas av den digitala livsstilen.

Läs det nya numret av Klarspråk.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Internationella Engelska Skolans (IES) grundare Barbara Bergström säger på IES webbplats:

”Vi kan inte längre som utbildare nöja oss med att svenska skolbarn lär sig tala engelska ’väl’. Detta är inte nog. Vi måste befinna oss steget före och se till att de uppnår en total inre säkerhet (min fetstil) när de talar engelska, så att de är i stånd att utforska och diskutera frågor djupgående på engelska (min översättning). " 

Detta är det ena av IES viktigaste säljargument. Det andra är ordning och reda: "Where teachers can teach and students learn". Notera ordvalet ”uppnå total inre säkerhet”, vilket måste åsyfta perfekt tvåspråkighet. Det finns ingen forskning, som visar att det är regel att man kan uppnå perfekt tvåspråkighet, d.v.s att man kan lära sig tala ett språk flytande genom att studera ett främmande språk utanför det land, där detta talas. Perfekt tvåspråkighet kräver att man använder två språk lika mycket, helst att man har vuxit upp med de två språken och att omgivningen också är tvåspråkig. Barbara Bergström skiljer av lättförstådda skäl inte mellan att behärska två språk lika väl och att använda två språk överhuvudtaget. Den amerikanske språkforskaren Einar Haugen skriver:

"Är det möjligt att behålla mönstren på två (eller flera) språk helt rena, så att en tvåspråkig i verkligheten blir två enspråkiga, som vardera talar ett språk perfekt men också fullständigt förstår den andre och kan reproducera den andres mening för den ene utan att på något sätt bryta mot regelanvändningen av någotdera språket? Vid första påseendet är man benägen att säga nej. Hypotetiskt är det möjligt precis som en perfekt rak linje eller en perfekt skönhet eller perfekt lycka är teoretiskt möjliga, men i praktiken är det nödvändigt att nöja sig med mindre (min översättning). " (Citerat via François Grosjean:"Bilingual", sid. 21 - 22)

Barbara Bergström underblåser alltså myten om att elever kan lära sig perfekt engelska i Sverige, trots att eleverna talar svenska eller ett invandrarspråk i hemmet, trots att kamratkretsen inte är övervägande engelskspråkig och trots att samhällets huvudspråk är svenska. Detta är falsk marknadsföring. Det är redan ett känt faktum att talare från Danmark, Nederländerna, Norge och Sverige ändå tenderar att överskatta sina kunskaper i engelska, trots att de uppnår mycket goda resultat i internationella tester i engelska som andra språk.

Är svenska och engelska jämställda på Internationella Engelska Skolan?

I en debattartikel på DN Åsikt den 30 oktober 2018 påstod Anette Brodin Rompe, då vd för IES, att IES bedriver ”tvåspråkig undervisning”. Men vilken är då fördelningen mellan engelska och svenska med avseende på ämnena? IES har rätt att bedriva undervisning på upp till 50 procent på engelska på grundskolenivå och upp till 90 procent på gymnasienivå. Hon hävdar vidare att IES värnar om såväl ”det svenska som det engelska språket”. Men varför måste IES värna om det engelska språket i Sverige? Det är varken huvudspråk eller minoritetsspråk i Sverige. Det är världens största språk för närvarande om man adderar andraspråkstalare till modersmåltalare, d.v.s engelska är världens lingua franca nummer ett. Är engelskan hotad i Sverige och behöver skyddas? Om nu svenska och engelska är jämställda på IES, varför går då IES ut med slagordet ”Commanding English the key to the world”  (”Att behärska engelska är nyckeln till världen”) i sitt informationsmaterial?

Har Internationella Engelska Skolan ”världens bästa lärare”?

Brodin Rompe hävdar i samma artikel att ”vi anställer de bästa lärarna runt om i världen och det är en ynnest för svenska elever att få möjlighet att utbildas av dessa välkvalificerade och engagerade lärare.” Det är någonting som inte stämmer här. Om nu IES anställer världens bästa lärare, varför har de i så fall inte världens bästa löner? Faktum är att de inte ens har Sveriges bästa löner. Enligt Brodin Rompe i samma inlägg ”betalar vi löner väl i linje med genomsnittet”. Hur kan det komma sig att världens bästa lärare nöjer sig med genomsnittslöner för svenska lärare? Vet de inte sitt eget bästa?

Brodin Rompe påstår också att deras praxis att anställa behöriga utländska lärare – naturligtvis bara på engelska – är en utmärkt och förutseende dellösning på en framtida lärarbrist på inte mindre än 80 000 lärare! ”Om inget görs”, är nyckeltillägget. Men Sverige står inte inför en demografisk katastrof; Sverige har relativt höga födelsetal med europeiska mått mätt och dessutom en stor invandring. Hur svårt vore det att förekomma en framtida lärarbrist genom att höja lärarlönerna generellt och därmed förbättra lärarnas relativa löneläge?

Vad beror betygsnivån och kunskapsresultaten i Internationella Engelska Skolan på?

Enligt Brodin Rompe i samma artikel kan IES ”årligen visa högre resultat i de nationella proven i svenska, engelska och matematik jämfört med det nationella snittet”. Låt oss tills vidare utgå från uppgiften om att dessa påstådda framgångar är korrekt. Givet alltså att påståendet är korrekt, vad beror det i så fall på?

Beror det på att IES använder engelska som undervisningsspråk? Har engelskan sådana inneboende egenskaper att det är särskilt lämpat som undervisningsspråk? Inte ens den mest inbitne anglofån vågar väl påstå något sådant? Däremot finns det forskning som visar att svenskspråkiga elever och studenter som undervisas på engelska, blir mindre aktiva och interagerar betydligt mindre än om de undervisas på svenska. Deras aktiva ordförråd på engelska är naturligtvis mindre än det på svenska. Det blir så att säga lugnare i klassen på engelska, men till vilket pris?

Beror det på det ”ordning-och-reda”-koncept som IES tillämpar? Men ett ”ordning- och-reda”- koncept är väl språkneutralt och kan tillämpas på vilket språk som helst? När jag gick i folkskolan, kunde lärare utdela såväl örfilar som slag med pekpinnen över en hand, samtidigt som undervisningsspråket var på svenska. Utländska elever har berättat för mig att denna metodik fortfarande tillämpas på vissa håll i världen, oberoende av språk. Med tanke på knivbråket på Internationella Engelska Skolan i Tyresö den 9 januari, varvid två elever knivskars, måste IES nog idag hänföras till den minoritet svenska skolor, där ordningen inte är helt exemplarisk.

Frågan är dock om den påstådda disciplinen på IES inte framför allt hänger ihop med nästa aspekt. De flesta forskare menar att elevsammansättningen på friskolorna, däribland IES skolor, inte är typisk för svenska skolor utan domineras av elever från studievana hem, kort sagt medelklass. German Bender/ Per Kornhall skriver på DN Debatt den 26 oktober 2018:

”Friskolor är kraftig överrepresenterade bland skolor med hög andel svenskfödda och/eller välutbildade föräldrar. Kommunala skolor dominerar stort bland skolorna som har många elever vars föräldrar har lägre utbildningsnivå och/eller är utrikesfödda.”

På vilket sätt skulle det vara en bragd att undervisa redan välartade och studiemotiverade elever? De kommunala skolorna måste ta emot alla elever, även de mindre välartade och studiemotiverade. När först friskolereformen genomfördes 1992 och senare betygsintagningen till de kommunala gymnasierna i Stockholm infördes, fick det successivt mycket negativa konsekvenser för de kommunala förortsgymnasierna. De mest studiemotiverade eleverna i förorterna började söka sig till friskolorna och de kommunala innerstadsgymnasierna med resultat att förortsgymnasierna sakta men säkert dränerades på studiemotiverade elever, vilket gav vissa förortsgymnasier dåligt rykte. Förortsgymnasier som Skärholmens gymnasium, S:t Jacobi gymnasium i Vällingby, Farsta gymnasium och Tensta gymnasium, alla i invandrartäta områden, hamnade i en nedåtgående ond spiral och lades ner.

Före kommunaliseringen och friskolereformen valde gymnasieeleverna enbart program, inte i första hand skola. Undervisningen var likvärdig i hela landet, utbildningskostnaderna för varje elev var desamma och samma tarifflönesystem tillämpades för alla Sveriges lärare. Förortsgymnasierna i Stockholm kunde faktiskt konkurrera med gymnasier i välsituerade bostadsområden. Jag kommer mycket väl ihåg att Tensta gymnasium uppnådde det bästa resultatet i Stor-Stockholm, före Danderyds gymnasium, i en nationell matematiktävling ett år. Idag väljer eleverna och deras föräldrar också skola; i praktiken väljer vissa elever bort andra elever helt och hållet, vilket ökar segregationen. Bender/Kornhall skriver i samma artikel:

”Slutsatsen är att skolvalssystem i alla undersökta länder har bidragit till ökad etnisk och socioekonomisk segregation, samt att segregationen har negativa effekter på individ- och samhällsnivå.”

När Brodin Rompe påstår att IES ”… årligen (kan) visa högre resultat i de nationella proven i svenska, engelska och matematik jämfört med det nationella snittet”, så är detta ingen prestation, om elevsammansättningen redan från början är fördelaktig, d.v.s om elever med välutbildade föräldrar är överrepresenterade. I stället borde kunskapsutvecklingen hos eleverna över tid mätas. Om elever på en skola avsevärt har förbättrat sina studieresultat jämfört med elever från en annan skola, exempelvis i form av jämförbara nationella prov, så har det skett en kunskapsutveckling. Men några sådana jämförelser känner i varje fall inte jag till.

IES vill självfallet hela tiden expandera och öka sitt elevunderlag, men i så fall kommer IES att alltmera likna den kommunala skolan. IES hittillsvarande framgångar bygger på dess förmenta exklusivitet, att de plockar elever som russinen ur kakan. IES står varken för någon överlägsen pedagogik, något överlägset undervisningsspråk, inte heller anlitar IES bättre lärare än den kommunala skolan, inte heller tillämpar IES någon oslagbar disciplin.

Sist men inte minst är det tragiskt att svenska staten i och med friskolesystemet kombinerat med skolpengen, d.v.s skattemedel, möjliggör Internationella Engelska skolans blotta existens, och därmed långsiktigt undergräver svenska språkets ställning i landet.

Per-Åke Lindblom

(En förkortad version av artikeln publicerades i Värmlands Folkblad den 21 februari)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I många år har Pell Birgitta Andersson haft planer på att göra en barnbok, en alfabetsramsa på älvdalska. Nu har den äntligen kommit till – med hjälp av hennes brors barnbarn Vera och Karl Pell: "Övkallabiseð". Titeln betyder "Älvdalingarnas alfabet" i en nästan direkt översättning.

Pell Birgitta Andersson med sin senaste bok: ”Övkallabiseð” har all anledning att vara nöjd. Foto: Björn Rehnström

Pell Birgitta har arbetat som lärare i Älvdalen ett helt yrkesliv. Sedan några år är hon pensionär men är fortfarande nästan mer aktiv än många yrkesarbetande. Sedan flera år lägger hon mycket tid och intresse på det älvdalska språket och arbetar för att språket ska överleva. Bland annat jobbar hon nu som lärare i älvdalska på de lektioner som nära hälften av högstadiets cirka 200 elever frivilligt valt att delta i vid Älvdalsskolan.

Hon är en av de personer i Älvdalen som driver utvecklingen av älvdalskan framåt med sina böcker. Och deltar också i föreningen Ulum Dalskas verksamhet på många olika sätt.

Dessutom bidrar hon med ovärderliga tillskott till utvecklingen av den älvdalska litteraturen genom att – med ojämna mellanrum - skriva och trycka upp böcker.

Tillsammans med Ulla Schütt har hon tidigare gjort pekboken ”Dalsk min Pär og Anna” för några år sedan. Innan dess har hon gett ut böckerna ”Elin, Elvira og yönsę”, ”Somordågå i Brindbjärr” och ”Påitjin so int willd go daiti skaulan”. De tre senaste har text på både älvdalska och svenska.

Hon har också tagit fram sällskapsspelet "Dįįet ą̊" ("Gissa" på svenska). Under fyra år jobbade hon, Ulla Schütt, Jenny Dahlman och Jennie Hagström för att ta fram spelet, som kom ut till försäljning för några månader sedan.

Och nu är hennes senaste verk, boken ”Övkallabiseð” färdig för försäljning.

- Jag ville göra en bok med enkla ord på älvdalska och med fina barnteckningar för de minsta barnen, berättar hon. 

Och denna nya, alldeles färska bok, innehåller hela det älvdalska alfabetet, med nasalvokaler och allt.

Till varje ord finns en otroligt härlig bild, tecknad av hennes brors barnbarn Vera och Karl Pell.

 Veras brors barnbarn Vera och Karl Pell gjorde de härliga teckningarna i boken. Foto: Privat

Det här är en bok alla vänner av det älvdalska språket helt enkelt måste ha.

Björn Rehnström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Inte HR-avdelning.

Heja på!

Också språkförsvarare 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Först publicerad i bloggen ”Kalinga” 25/11 2009)

För en månad sedan, 25 oktober, skrev jag om min upplevelse av att kassera några gamla maskiner samt om en uppmuntrande reklam för hållbara möbler. Jag kom på att samma tankegångar gäller inte bara teknik och möbler, utan även språket. Så klottrade jag några rader i mitt midnattsblock. Nu har jag knappat in dem på bloggen. Ni som kan svenska, varsågod och läs.

Jag har jobbat en hel del i Sverige och det var genom mitt yrke jag först lärde mig svenska. Bland mina första ord var följande: vingen, vingar, vingarna, vingspets, vingrot, nosvinge, vingspetsrobotar, vapenbalk, spaningskapsyl, lastalternativ, svets, nitar, infästningspunkt, egenfrekvens, svängningsformer, dämpningskurvor, sorteringsalgoritm, fladderberäkningar, företagshemligt och hemligt. Såsom när jag först lärde mig att segla eller att spela gitarr var den språkliga invigningen centralt för min uppskattning av konsten.

En sak som slog mig när jag först jobbade här var att språket var av enormt stor betydelse för svensk industri. Jag hade sedan länge beundrat att Sverige, ett glesbefolkat litet land i norra Europa, hade självständigt utvecklat några av de mest avancerade stridsflygplanen i världen. Dito kamerorna som fångade de första bilderna av jorden sedd från månen. Men det var först när jag började jobba här, hos SAAB AB i Linköping, som jag insåg att detta var till en stor del tack vare själva språket. I det svenska språket fann jag något kyligt, vasst, direkt och förträffligt smidigt. Det var för mig ett helt nytt sätt att tänka.

Jag flyttade till Sverige i 2001 och ända tills april 2009 var jag anställd som forskare hos FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut.  Inom FOI jobbar många högutbildade utländska forskare, från bl a Iran, Chile, Frankrike och Tyskland. Alla läser och skriver vetenskapliga artiklar på internationell engelska, ett språk som har blivit nutidens latin. Men nästan utan undantag talar alla svenska på jobbet. Engelska talas enbart när det kommer någon till bordet som inte kan svenska. Det svenska språket används för i stort sett all internkommunikation både skriftligt och muntligt. Detta gäller inte minst för de många detaljerade tekniska diskussionerna framför skrivtavlan eller datorns bildskärm.

Svenskan är ett språk som är utmärkt lämpat för teknik och vetenskap. En anledning till detta är ordförrådet och historiken. Många av de allra största grundstenarna till nutidens vetenskap och teknik består av tankestrukturer som ursprungligen utvecklades på svenska. Några kända namn bland dem som formulerade sina tankar på svenska är Linné, Arrhenius, Berzelius, Celsius och Ångström  samt banbrytande ingenjörer och företagare som Enoch Thulin och Alfred Nobel.

Många svenska politiker, samt stora makthavare i näringslivet och utbildningsväsendet verkar ofta alltför angelägna om att förkasta svenskan. De agerar som om språket var något irrelevant, eller bara dekorativt. Landets stora, världskända företag, som för blott några år sedan var helsvenska organisationer, håller nu på omvandlas med rasande fart till rotlösa globala ”brands” med en hastigt påklistrad språkdräkt på engelska. Den handlingen, tycker jag, är likartad med grovt förräderi, ett slags nationellt självmord initierat från samhällets högsta nivåer.

Jag hävdar att av Sveriges alla naturliga tillgångar är det svenska språket den mest grundläggande och den som är av störst ekonomisk betydelse. Jag tänker på några ord av J.M.G le Clezio i hans nobelföreläsning  från 2007: ”Dans la forêt des paradoxes”, ”I paradoxernas skog”.

”… Språket är mänsklighetens mest fantastiska uppfinning, som föregår allt och skänker allt dess beskärda del. Utan språk ingen vetenskap, ingen teknik, inga lagar, ingen konst, ingen kärlek. Men utan de talandes hjälp blir språket virtuellt. Det kan förlora sin must, utarmas och dö ut. …” (1)

Observera: Språket är inte bara till för sagor, dikter och lite löst snack vid fikabordet. Sveriges rikes lagar är skrivna på svenska. Allt som sker inom det svenska rättsväsendet genomförs på svenska. Och likaså vår främsta kulturella dialog, både högkultur och populärkultur. Allt från Strindberg och Stagnelius till ”Kvarteret Skatan” och ”På spåret”, texter av Feven, Timbuktu och Lars Winnerbäck och mycket annat är förstås på svenska. Språket är grunden till lagen, samhället, kulturen och själva livet. Det vet alla.

Men en sak som verkar försummas i allt som skrivs om det svenska språket och språkpolitiken är att svenskan är för svensk nationalekonomi vad marken och älvarna är för skogarna. Grunden till alla våra stora industrier består av levande kunskaper som skapades, skrevs och verkställdes på det svenska språket. Kolla gärna historien om Ericsson, Saab, Volvo, Vattenfall, SKF, ABB, Sandvik, till och med H&M. Ända fram till 1990-talet var de tekniska och ekonomiska underlagen i alla dessa företag nästan helt på svenska. Utan det svenska språket skulle det moderna, industriella Sverige aldrig någonsin ha blivit till.

Alla som har svenska som modersmål och nästan alla som har adopterat svenska som vardagsspråk har lättast att arbeta och samarbeta på svenska. För de flesta är det påtagligt hindrande att handskas med engelska. Det är det svenska språket som håller landet i drift och som håller landet samman. Språkets betydelse för folket samt dess funktionella och ekonomiska värde kan aldrig överskattas. Utan svenskan stannar Sverige. Förödelse utan återvändo. Men så ska det inte bli.

Man hör jämt de hemmablindas mantra att vi måste ”globalisera” för att överleva och att därför måste alla vänja sig vid att kommunicera på någon ungefärlig engelska. Men detta är en lögn jag vägrar att förstå. Som en skämd frukt är det en fara som inte ens ska beröra läpparna.

Med all mediateknik i nutiden är det mer tydligt än någonsin att jordens språk är mångfaldiga. Språkens rikedom har samma bredd och komplexitet som blommornas och trädens. Inom varje mänskligt språk finns en hel tankevärld, ett universum av tanke och skapande kraft. Språken är inte mer utbytbara eller försumbara än vad världens djur- och växtarter är. Med varje språk som dör ut försvinner inte bara dess sagor och sånger utan även dess särartade tankar och minnen, levande kunskaper som kan leda oss till nytt vetande och ny vishet. I vissa språk kan finnas unika tankegångar som kan leda oss in i en hållbar framtid på jorden, som kan avslöja våra färdvägar bland stjärnorna. Språkens mångfald är såsom naturens inte någonting besvärligt som jämt måste utplånas och likriktas. Diversiteten uppstår från naturlagar och det lönar sig att studera hur man kan dra nytta av den.

Sedan antiken har språk varit ett avgörande medel i internationell handel. Tack vare Sveriges öppna invandringspolitik har alla våra inhemska företag en resurs av högutbildade svensktalande medborgare som har andra språk som modersmål, till exempel arabiska, bengali, hindi, kinesiska, koreanska, japanska, farsi, franska, spanska, thai … till och med engelska. Och det är för den delen inte bara de högutbildade som är av värde. Ekonomin kan förstärkas med hjälp av alla som har kontakter med sina hemspråk, ursprungskulturer och ursprungsländer. Med detta har Sverige ett världsunikt försprång.

Det är nog Sveriges invandrargrupper som är garanter för att det svenska språket inte raderas från landet. Jag får känslan ibland att det bara är vi som uppskattar språkets värde och nytta. Jag är säker på att om dagens inhemska studenter kunde välja språk på sina utbildningar skulle de flesta välja svenska. Likaså skulle de som arbetar inom svenska företag helst skriva och läsa på svenska. Att så många tvingas att kommunicera på stapplande engelska är troligen en av de största och minst uppmärksammade faktorerna som påverkar den svenska ekonomin negativt. Detta är ett fel som både snabbt och lätt kan åtgärdas.

Svenskan är sannerligen ett underbart språk: ett språk att äga, älska och ärva. Låt oss göra så.

Jonathan Smith

1. “Le langage est l'invention la plus extraordinaire de l'humanité, celle qui précède tout, partage tout. Sans le langage, pas de sciences, pas de technique, pas de lois, pas d'art, pas d'amour. Mais cette invention, sans l'apport des locuteurs, devient virtuelle. Elle peut s'anémier, se réduire, disparaître.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)