I en artikel i dagens DN om Macchiariniskandalen på Karolinska institutet av Ingrid Carlberg berörs bibliometrins roll. I Språkförsvarets ”Förslag till språkpolitik för högskolan” (2007) tas bibliometrin upp som ett exempel på ett fenomen, som förstärker anglifieringsprocessen inom högskolan. Bibliometri är enkelt uttryckt ett kvantitativt mått, som bland annat mäter hur många gånger en artikel, som publicerats i en vetenskaplig tidskrift, företrädesvis på engelska, har citerats. Men det finns inget absolut samband mellan antalet citeringar från en artikel och artikelns vetenskapliga kvalitet. En artikel, som i grund och botten bygger på forskningsfusk, kan mycket väl väcka sensation och få en massa citeringar. Det finns flera kända spektakulära fall, bland annat en sydkorean och en norrman (vilkas namn jag har glömt just nu), före Macchiarini.

Ingrid Carlberg skriver:

”Men nästan viktigare för att förstå vissa gåtfulla skeenden i Macchiariniärendet är insikten om hur avgörande olika ekvationer kring publicerade artiklar har blivit för både universitet och enskilda forskare. Vetenskaplig kvalitet mäts nämligen efter kvantativa mått i många viktiga sammanhang, inte bara i Sverige. Det kallas bibliometri. Beräkningarna handlar till inte ringa del om hur många artiklar en forskare har publicerat, hur ofta dessa har citerats och om tidskrifterna de publicerats i har hög så kallad ”impact factor” (IF), efter hur många gånger själva tidskriften citeras.

För universiteten är dessa forskares ”framgångssiffror” direkt eller indirekt styrande för sådant som platsen på världsrankningen och storleken på de statliga basanslagen. För den enskilde forskaren kan siffrorna avgöra såväl en tjänstetillsättning som möjligheten att attrahera externa forskningsmedel. Det senare är för säkerhets skull också ett självständigt kvalitetsmått.

Höga sådana siffror, det vill säga många artiklar som citeras ofta och publiceras i tidskrifter med hög IF, är hårdvaluta i forskarvärlden. Följdverkningarna för tankarna till klickjournalistiken: tidskrifterna, som konkurrerar sinsemellan, skryter med sina IF-siffror i marknadsföringen. Och säkraste sättet att höja den siffran är förstås att publicera artiklar som lockar till många citeringar.

Macchiarini hade över hundra vetenskapliga artiklar när gästprofessuren på KI blev aktuell, ett par av dem i tidskrifter med riktigt hög IF. Ett tredje plustecken i kanten, således. ”

Vad bör då göras? I slutet av artikel refererar  Ingrid Carlberg ett förslag till lösning:

”Richard Horton, chefredaktör för den tidskriften The Lancet (som publicerade Macchiarini) gick häromåret rakt på sak och påstod att mycket av den vetenskap som publiceras i dag helt enkelt inte är sann. Enligt Horton ligger en stor del av problemet i att systemet inte uppmuntrar forskare att presentera pålitliga resultat. För forskarnas framtida karriärmöjligheter är det betydligt viktigare att de är produktiva.

Horton bollar med flera möjliga lösningar, som att tidskrifterna borde kräva referenser till studier som bekräftar resultaten i artiklarna. Andra har påpekat att det kanske är dags att lyfta statusen i den kollegiala förgranskningen av artiklar (så kallad peer-review), som har hamnat i bakvattnet eftersom uppdragen varken betalas eller premieras. Tankarna går ut på försöka styra de vetenskapliga kvalitetsmätningarna från en överbetoning av fyrkantiga mängdmått mot mer av det som trots allt är forskningens kärna – det kritiska förhållningssättet, modet att våga misslyckas, noggrannheten och tåla­modet. Forskningsslitet, kort och gott. ”

Frågan är om inte bibliometrin är ett uttryck för vetenskaplig positivism in absurdum. Man kan mäta hur många gånger en vetenskaplig artikel har citerats och i vilka tidskrifter (som dock ofta rangordnas!) den har publicerats, men man kan inte mäta artikelns vetenskapliga värde eller kvalitet i sig.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Se sistlidna söndags DN för ett upplyftande integrationsinitiativ: en s.k "app" för att hjälpa till med att få personer i Sverige med diverse modersmål att lära sig svenska.

Men, i enlighet med projektsveriges standardiserade namngivningstradition har man kallet "appen" för "Let's Talk"!

Och självfallet är Läkerols primära webbadress "lakerol.se".  Å,ä och ö finns ju egentligen inte...

Om man läser en bok eller ser en film eller ett TV-program eller om man på annat sätt tillgodogör sig någonting där originalspråket är engelska, så kommer det med allra högsta sannolikhet att stå "mr" och "mrs" – inte "herr" och "fru" – i den svenska översättningen. "Miss" blir nästan aldrig "fröken", och dessutom finns ordet "sir" alltid med i översättningen. (Fenomenet gäller för all del på motsvarande sätt översättningar från andra språk än engelska, om än inte i lika hög grad.)

Detta är tydligen en självklarhet. Ingen tycks behöva påpeka eller ifrågasätta det, eftersom det är allmänt gällande och alla tycker att det är så det skall vara. Men varför skall det vara så egentligen? Varför inte översätta dessa så allmänna titlar när alla andra titlar, från akademiska till militära, översätts?

Man kanske anser att "Mr" och "Mrs" är en del av namnet (och namn är ju en dödssynd att översätta ... Nej, inte enligt mig, men det är en annan fråga). Ändå skrivs det med liten bokstav i översättningen. Kan det vara det att "Mr" och "Mrs" används oftare i engelskan än vad "herr" och "fru" gör i svenskan? Så kan vara, och det kanske till och med är så. Men efter översättning blir språket faktiskt svenska, och det borde ju trots allt innebära att dessa ord, liksom alla ord, får sin svenskspråkiga motsvarighet. Så varför är det egentligen så omöjligt att översätta dessa ord som det verkar vara?

Lika konstigt är det med ordet "sir", som ju heller inte hör hemma i svenska språket. Men detta ord kanske inte går att översätta? Tja, enligt ordboken betyder det väl "herrn". Men ordet har fler nyanser än så. Betjänten som säger "sir" till sin husbonde borde ju med fördel säga "herrn", men vad sägs till en främmande person på gatan, eller i affären när det gäller expedit till kund? "Min herre" tycker jag att det skall vara där. Om det nu behövs något ord alls i det fallet. Och i skolan där eleven säger "sir" till sin lärare borde det naturligtvis vara "magistern". Från soldat till befälhavare? "Kapten" eller något annat beroende på befälhavarens titel. Kort sagt, så finns det heller inget rimligt skäl till att skriva "sir" i en svensk översättning.

Vad gäller "Sir" som adelstitel, så torde det gå utmärkt att översätta till "herr" eller "riddar".

"Ma'am" är tydligen inte lika oöversättligt som "sir", men om "ma'am" översätts blir det nästan alltid "frun", även om det är en fröken som tilltalas, och det är ju galet det också.

Åtminstone jag kan inte låta bli att tycka att det ser fult ut när orden "mr", "mrs", "miss" och i synnerhet "sir" förekommer i den svenska text som visserligen är en översättning, men ändå svensk text.

Förmodligen har inte många tänkt på saken tidigare, men har jag nu kanske lyckats locka till några synpunkter i frågan?

Andreas Eriksson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hej,

det svenska företaget Oatly är ökänt för sin dåliga språkbehandling i reklam och på sina produkter, vilket i bästa fall kan uppfattas som en omedveten förolämpning av svenska kunder, i värsta fall som en medveten språkförstörelse. Jag känner till att flera språkmedvetna personer som har reagerat på försyndelserna har korresponderat med företaget för att påpeka dess skadliga påverkan på läsarna, särskilt vad avser de nya invandrare som vill kunna lära sig riktig svenska. Deras ambitioner undermineras dagligen av sådana språkvidriga tilltag på bastardspråket svengelska som Oatly sprider med sina kommersiellt förföriska slagord. På så sätt kan tiotusentals människor manipuleras att tro att fel är rätt.

I aktuella svenska reklamblad kan man nu se slagord om en del mjölkfria produkter under rubriken Breakfast - the original Oatly - WOW NO COW! Please do enjoy! Något som kallas för iMat introduceras med text som ”…inte innehåller någon typ av mjölk what so ever”.  Vilket språk är det? Jag förmodar att företagets slagordsmaskiner inte har förmåga att inse hur barnsliga deras floskler i själva verket är, långt mindre vilken språklig skada de förorsakar. Om det inte finns någon kompetent person i systemet som kan slå larm, vill jag föreslå att en sådan anställs, eller åtminstone anlitas för språkgranskning. Det skulle kunna vara till stort gagn för företagets positiva framtoning hos den svenska allmänheten och på så sätt vara av företagsekonomiskt intresse.

För övrigt skrivs ”what so ever” som ”whatsoever” på riktig engelska. Är det den svenska åkomman av särskrivning som smugit sig in till och med här?

Vänliga hälsningar

Lars Nordberg

Vallentuna

(Denna nädaok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Adlibris bokpresentation)

I ordspråk, gåtor, rim, ramsor, visor och uttryck har människor i långa tider förvarat insikter om livet och världen i stort och smått. Med sin koncentrerade och rytmiska form har de varit lätta att minnas och muntligt föra vidare. Det är en ordkonst på hög konstnärlig nivå präglad av uttryckskraft, infallsrikedom, humor och poesi hävdar Johan Althoff i sin nya bok. I Folklig ordkonst har han samlat muntligt traderad ordkonst från medeltid till 1900-talets början. Det är den första mer omfattande samling på svenska på mycket länge och utgivandet av den är därför en viktig kulturhändelse. Jämfört med äldre samlingar har den en större bredd i genrer och tematik och förmår därigenom synliggöra sammanhang mellan olika uttrycksformer som inte tidigare uppmärksammats. Också på ett annat sätt bryter boken ny mark. I inledningar till de olika avsnitten för författaren fortlöpande en synnerligen intressant diskussion om språk, tänkande och medvetande som kastar ett nytt och berikande ljus över det folkloristiska materialet och gör det angeläget för oss på ett nytt sätt. Johan Althoff fortsätter i folklig ordkonst sitt unika utforskande av språkets uttrycksmöjligheter som tidigare resulterade i nyskapande böcker för barn och vuxna. Med böcker som exempelvis Hit och Dit men Ganska Långt Bort, Språklådan, Det mesta är osagt en bok om språkets uttrycksmöjlighet och Ordförrådet har han fått en stor och engagerad läsekrets. Johan är också en ofta anlitad föreläsare.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Denna namninsamling är utlagd på nätet, där också undertecknandet kan ske. Namninsamlingen pågår till den 31 december. Sprid information om denna namninsamling vidare!

Stockholm, den 2 september 2016

Namninsamling för erkännande av älvdalskan

(Petition for the Recognition of Elfdalian ‒ English translation below)

Till: Sveriges riksdag

Rädda Nordens glömda språk, älvdalskan!

Med denna namninsamling stöder vi Niclas Malmgrens (MP) motion i riksdagen om att erkänna älvdalskan som språk i enlighet med Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk (stadga 148, 1992).

Forskningen om älvdalskan, som tog sin början för mer än hundra år sen, har fått ett stort uppsving efter millennieskiftet, vilket har visat sig i både konferenser och publikationer. I maj i år erkändes älvdalskan och tilldelades en egen ISO-språkkod av organisationen SIL International. Dessa händelser har uppmärksammats i internationella medier.

Avståndet mellan älvdalskan och svenskan jämförs med avståndet mellan svenskan och isländskan och framstående språkforskare är överens om att älvdalskan skiljer sig kraftigt från svenskan på alla språkliga nivåer. Detta rimmar väl med Europarådets stadga, nämligen att en språklig varietet, som skiljer sig avsevärt från huvudspråket och som talas av hävd av en språklig minoritet, ska kunna erkännas som ett språk.

Svenska myndigheter hävdar ännu att älvdalskan är en svensk dialekt. För många av de älvdalsktalande barnen har dock mötet med svenska språket i skolan varit chockartat, eftersom de inte förstod svenska. Barn som talade älvdalska fylldes med skamkänslor, samtidigt som de inte fick använda sitt modersmål. Denna skolpolitik har haft negativa följder för många älvdalingars identitet och självkänsla.

Ulum Dalska, föreningen för älvdalskans bevarande, bildades 1984 för att säkra älvdalskans fortlevnad. Många föräldrar har dessutom envisats med att tala älvdalska till sina barn. Men språket anses som starkt hotat efter det starka trycket från svenska språket under det senaste århundradet. Älvdalens Besparingsskog har sedan 2009 delat ut 411 000 kronor i språkstipendier till älvdalsktalande barn på låg- och mellanstadiet av omsorg om och kärlek till älvdalskan. Ändå är det bara sextio barn under 18 som talar älvdalska idag. Vi anser att även staten borde ta sitt ansvar för att denna kulturskatt ska kunna räddas.

Förskolan och skolan bör vara ett naturligt forum för älvdalsktalande barn att utveckla och känna sig stolta över sitt språk. Än så länge vill varken Skolverket eller Institutet för språk och folkminnen stödja älvdalskan i skolan.

Sverige har erkänt meänkieli, som fram till 1999 ansågs vara en finsk dialekt. Andra europeiska stater har erkänt språkliga varieteter som tidigare betraktades som varianter av huvudspråket. Vi anser att även Sveriges riksdag bör ta steget ut och erkänna älvdalskan som ett eget språk.

Stockholm, September 2, 2016

To: The Swedish Parliament

Save the forgotten Nordic language, Elfdalian!

With this petition we would like to express our support of the parliamentary motion proposed by Niclas Malmgren (MP) for the recognition of Elfdalian as a language, in accordance with the European Charter for Regional or Minority Languages (Treaty 148, 1992).

Research about Elfdalian, which began more than a hundred years ago, has received a major boost since the turn of the millennium. This has been manifested through conferences and publications. In May this year Elfdalian was recognized and was assigned its own ISO language code by the organisation SIL International. These events have been highlighted in international media.

The distance between Elfdalian and Swedish is comparable to that between Swedish and Icelandic, and prominent linguists agree that Elfdalian differs considerably from Swedish on all linguistic levels. This harmonises well with the European Charter that supports the recognition of a linguistic variety that significantly differs from the main language and that has been traditionally used by a linguistic minority.

Swedish authorities maintain, as yet, that Elfdalian is merely a Swedish dialect. However, for many Elfdalian-speaking children, confronting the Swedish language in school used to come as a shock, as they did not understand any Swedish. Children who spoke Elfdalian have been made to feel ashamed and inferior through being denied use of their mother tongue. This kind of educational politics has had negative consequences for the self-esteem and sense of identity among many persons from Älvdalen.

Ulum Dalska, the Association for the Preservation of Elfdalian, was founded in 1984 with the express purpose of ensuring the survival of the Elfdalian language. Furthermore, many parents show a strong determination in speaking Elfdalian to their children. However, the language is considered severely threatened due to the strong pressure from the Swedish language during the past century. The Saving Forest of Älvdalen has since 2009 donated around € 40,000 in language grants to Elfdalian-speaking children in lower and middle primary schools, simply out of love and care for their language. Nevertheless, merely sixty children under the age of 18 speak Elfdalian today. We hold that the state should also take responsibility so that this cultural treasure can be saved.

Nursery schools and primary schools should be a natural environment for Elfdalian-speaking children to develop their language and to be proud of it. So far though, neither The Swedish National Agency for Education nor The Swedish Institute for Language and Folklore is willing to provide any support for Elfdalian in schools.

Sweden has formally recognised Meänkieli, which until 1999 was considered a dialect of Finnish. Other European states have recognised language varieties which were previously regarded as variants of the main language. We maintain that the Swedish Parliament should likewise take the step of granting Elfdalian full recognition as a language in its own right. 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I senaste numret av TNC-aktuellt skriver Karin Dellby:

”Min tid på TNC har också präglats av osäkerhet och ovisshet. TNCs statliga anslag är ifrågasatt, och vi har nu levt i snart två år med osäkerhet om vår ekonomi och vårt uppdrag. Om några veckor presenteras en ny budget-proposition, och jag kan bara hoppas att TNC då får tydliga och positiva besked om framtiden och därmed kan börja planera för framtiden igen. Jag önskar förstås att regeringen besinnar sig och fortsätter att ge stöd till terminologisk verksamhet i Sverige, en verksamhet som behövs i ett samhälle som eftersträvar effektiv kommunikation. I ett sådant samhälle behövs ett kunskapscentrum för terminologi och fackspråk. Det kunskapscentrum som finns i dag, Terminologicentrum TNC, har så mycket att erbjuda att det vore vansinne att inte bevara och utveckla det. Att riva ner är så lätt, att bygga är svårare. Det gäller för såväl kök som organisationer.”

Läs vidare i TNC-aktuellt om vad Terminologicentrum sysslar med!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Engelskan härskar ju vid de olika festivalerna, bl.a vid den s.k ungdomsfestivalen We are Stockholm. För att stävja tafsandet skapandes en speciell slogan We are respekt. Man blandade alltså svenska och engelska, respekt stavas respect på engelska. Så inte nog med att man använder engelska i Sverige, man blandar språken…Klantigt?

Christian Holmbäck

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)