(Denna text är hämtad från Institutet för språk och folkminnnens webbplats)

Ett nytt nummer av bulletinen Klarspråk har precis skickats ut till prenumeranterna.

Ur innehållet:

• Catharina Nyström Höög, professor i svenska, diskuterar i sin krönika hur klarspråk och läsförmåga hänger ihop.
• Språkrådet har undersökt myndigheters och kommuners klarspråksarbete. Resultatet visade att många arbetar med klarspråk i någon form men däremot är det inte många som utvärderar effekterna av detta arbete.
• I Skrivrådet får vi en rad råd och tips för hur rapporter och andra långa, komplexa texter kan bli så läsvänliga som möjligt.
• Siv Strömquist, skrivhandböckernas grand old lady, delar med sig av sina knep om hur man kommer igång att skriva.
• Myndigheternas skrivregler från Språkrådet har kommit ut i ny kraftigt omarbetad och utökad upplaga.
• Språkfrågan: Hur förkortas Feministiskt initiativ?
• Klarspråkskristallen 2015. Tema: Föredömligt klarspråksarbete.
• Klassiker om skrivprocessen, Skrivboken, i nyutgåva.
• Begriplig EU-svenska är titeln på en avhandling om klarspråksarbetets förutsättningar inom EU.

Läs det nya numret av bulletinen Klarspråk. På webbsidan finns även länkar till tidigare nummer och information om hur man prenumererar. 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

EU:s Generaldirektorat för tolkning (SCIC) publicerar offentlig statistik över fördelningen av tolkningen inom EU (1). Av statistiken framgår andelen möten som tolkas till ett visst språk (uppgifterna om antalet tolkningsdagar per år har slopats i denna sammanställning):

I gruppen 23 – 13 procent hamnar nederländska, portugisiska, polska, grekisk, litauiska och bulgariska.  I gruppen 12 procent hamnar lettiska, slovakiska, slovenska, tjeckiska, rumänska och svenska.  I gruppen 10 procent eller mindre andel hittar man ungerska, maltesiska, finska, estniska, danska, icke-EU-språk och kroatiska (med 4 procent). I kroatiskans fall beror placeringen på att kroatiskan är ett nytt EU-språk och att Kroatien ännu inte hunnit bygga upp tolkningsresurserna. Det finns också bara 5 fast anställa tolkar till kroatiska.

Intressant är att så många språk hamnar på samma procentandel, exempelvis 12 procent. Det kan tyda på att EU:s Generaldirektorat inte alltid tillhandahåller tolkning till dessa språk. När EU:s Generaldirektorat genomförde kraftiga besparingar i fråga om tolkningen hösten 2010, som bl.a drabbade tolkningen till svenskan, skrev Språkförsvarets styrelse ett brev till  EU-ministern/EU-nämnden/regeringskansliet den 12/10 2010 (se "Tematiskt arkiv/Svenskans ställning inom EU") och uppmanade vederbörande att säkerställa att Sveriges tolkningspott användes för tolkning till svenska. Det faktum att andelen tolkning till nationalspråk som svenska, danska (9 procent) och finska (10 procent) varierar kan tyda på att användare av de två senare språken faktiskt inte begär lika mycket tolkning som svensktalare. Finland har 19 fast anställda tolkar, Sverige och Danmark 16 var.

Hur mycket kostar då tolkningen? De totala kostnaderna för SCIC uppgick 127 miljoner euro, d.v.s en promille av EU:s budget, eller per EU-medborgare 0,25 euro (2,41 kr). Ändå finns det en del lobbyister som vill skära ner på EU:s tolkningskostnader, trots att det finns andra budgetposter som är många gånger tyngre och där pengarna kastas i sjön.

Per-Åke Lindblom

1) Dessa uppgifter avser EU-kommissionen, Europeiska unionens råd, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och andra klienter. Den tolkning som sker inom EU-parlamentets och Europadomstolens ram inbegrips inte.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Detta är en uppföljning av ett inlägg, ”Igår gick Kina om USA som den största ekonomin i världen”, från den 30 september i denna nätdagbok.

I en artikel, varifrån siffrorna i detta inlägg har hämtats, på Pål Steigans blogg  skriver han:

” Det finnes en fordummende fordom i Vesten som går ut på at kineserne bare kopierer oss og bare driver produksjon av billige industriprodukter. Kineserne bryr seg neppe om at vi tenker sånn, men for vår egen del hadde det vært lurt å kvitte seg med den fordommen. Sannheten er at Kina raskt utvikler seg til å bli et høyteknologisk land og er i ferd med å bli verdensledende også innen teknologi og vitenskap. ”

Det finns många sätt att mäta den vetenskapliga utvecklingen; ett sätt är att räkna antalet referentgranskade vetenskapliga artiklar, en mycket populär metod nuförtiden inom universitetsvärlden.  Kina publicerade år 2000 45 558 sådana artiklar, vilket gav en sjätteplats i världen. USA däremot publicerade 332 992 artiklar. 2013 hade Kina knappat in betydligt på försprånget och belade andraplatsen  2013 -  425 667 artiklar mot USA:s 563 992. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan Kina går förbi. Som jämförelse kan nämnas att Sverige ligger på 21:a plats med 33 033 artiklar. (Källa: SCImago Journal & Country Rank)

Kina har dock redan gått förbi USA inom vissa bestämda områden, som är viktiga för ett lands ekonomiska och industriella utveckling:

Kinas rymdprogram, som i praktiken inleddes 2003, har redan resulterat i bemannade satelliter och en månlandare. Även om Kinas rymdprogram i inledningsskedet i stor utsträckning byggde på inköpt sovjetisk/rysk teknologi, förutsätter dagens ambitiösa rymdprogram en självständig forskningsutveckling. Kina planerar att upprätta en rymdstation 2020 och även bemannade rymdfärder till månen och Mars.

Ett annat sätt att mäta teknologisk utveckling representeras av antalet patentansökningar och registrerat industridesign. När det gäller antalet patentansökningar har Kina gått förbi USA enligt Wikipedia – 652 777 mot USA:s 542 815 (statistik från 2012). I fråga om beviljade patentansökningar ligger dock Kina bara på tredje plats, efter Japan och USA. I fråga om industridesign har Kina utklassat USA: Kina har presterat 657 582 ansökningar och USA endast 32 799. Nu är frågan om siffrorna för USA är korrekta. USA hamnar inte bara bakom Kina utan även bakom EU:s OHIM, Sydkorea, Tyskland och Turkiet. Det är känt att USA:s industrisektor har krympt i betydande utsträckning de senaste decennierna, men så till den milda grad?

Såvitt jag vet har inte svensk press publicerat artiklar, som behandlar Kinas snabba utveckling i fråga om vetenskapliga artiklar, patentansökningar och ansökningar vad gäller industridesign.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Forskare från Max-Planck-Institutet i Leipzig och Kazans federala universitet i Ryssland har undersökt förändringarna i engelskans ordförråd och jämfört dessa med förändringarna i ryskans, tyskans, franskans, spanskan och italienskans ordförråd. Undersökningsperioden har omfattat 500 år.

Forskarna drog slutsatsen att det grundläggande ordförrådet, speciellt artiklar, prepositioner och konjunktioner, har förändrats mycket lite. När det gäller ordförrådet i övrigt, har de minst använda orden förändrats mest, d.v.s ofta helt enkelt försvunnit. Dramatiska samhälleliga händelser, som exempelvis de båda världskrigen och den ryska oktoberrevolutionen, har också haft en tydlig påverkan på språken. I lugna tider händer inte så mycket med ordförrådet.

Forskarna har också undersökt utvecklingen av vokabulären i brittisk respektive amerikansk engelska. De konstaterar att de båda språkvarieteterna fjärmade sig från varandra från 1850-talet till 1950-talet, men att de sedan dess återigen närmat sig varandra. Detta beror sannolikt på massmediernas utveckling sedan andra världskriget och den dominerande roll som amerikansk engelska har i populärkultur och på internet.

Inga av dessa slutsatser är dock särskilt uppseendeväckande. De bekräftas bara med annorlunda mätmetoder. Läs vidare här!

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Dagens Nyheter den 7 oktober föreslår Lyra Ekström Lindbäck att arabiskan bör ges status av minoritetsspråk. Det anser inte jag; det beror inte på att jag skulle ha något emot det arabiska språket eller de som talar arabiska. Mina skäl är principiella. Minoritetsspråksstatus betyder något och skall inte utdelas lättvindigt, eftersom detta leder till att dess status devalveras.

Jag anser att en nationell minoritet är en historiskt skapad, stabil gemenskap av människor, som delar en uppsättning viktiga kännetecken: ett gemensamt språk, ett gemensamt territorium eller praktiserar endogami (ingifte), ett gemensamt ekonomiskt liv och en gemensam kultur. De två första kännetecknen är de avgörande, medan de båda övriga inte behöver hårdras. De nuvarande minoritetsspråken  i Sverige uppfyller dessa kriterier och även EU:s kvantitativa kriterium att ett språk åtminstone ska ha talats i ett land i minst 100 år för att erhålla denna status. Samiska och meänkieli är dessutom territoriella minoritetspråk. Samiska har talats lika länge – eller längre än – som svenska i Sverige och meänkieli (tornedalsfinska) förmodligen lika länge. Finska intar en mellanställning, eftersom det inte finns någon kontinuitet mellan den svedjefinska invandringen och den efterkrigstida finska invandringen till Sverige. Däremot talar Sveriges och Finlands gemensamma historia fram till 1809 och det nära förhållandet mellan de två länderna idag för att ge finskan en särställning.  De icke-territoriellt baserade språken jiddisch och romani chib har mer än 100 år på nacken i Sverige. Dessutom spelade judarnas och romernas öde under andra världskriget roll för riksdagens beslut att ge dessa språk minoritetsspråksstatus.

Varför ska egentligen ett sentida invandrarspråk ges status av minoritetsspråk? De flesta invandrare till Sverige söker sig inte hit för att de vill bevara sina språk och sin kultur utan på grund av politiska eller ekonomiska skäl. Det säkraste sättet för en arabisktalande emigrant att förmedla sitt språk till de egna barnen är att bosätta sig i en omgivning, där arabiskan dominerar, läs ett annat arabisktalande land i så fall. Om man studerar de historiska erfarenheterna från länder, där ättlingar till invandrare, utgör det helt dominerande inslaget, d.v.s USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland, så ser man att redan andra generationens invandrare är tvåspråkig och att språkbytesprocessen i regel är fullbordad i tredje generationen. Detta har nästan aldrig någonting med tvång att göra; det säger sig själv att om en invandrare skall lyckas i det nya landet, måste den lära sig majoritetsspråket, som dessutom dominerar det offentliga rummet. Assimileringen underlättas dessutom av blandäktenskap. Jag gjorde själv en liten undersökning på min senaste skola 2009 bland invandrarelever, som antingen var födda i Sverige eller kommit hit före sju års ålder. Det visade sig att 93 procent ansåg sig ha gjort ett språkbyte, att 60 procent talade svenska med sina syskon och att 20 procent talade svenska med sina föräldrar. Naturligtvis kan arabiskan överleva som språk i Sverige, dels på grund av fortsatt påfyllning av arabisktalande och dels på grund av att endogami tillämpas. Men är endogami något som Lindbäck förordar? Araber bör gifta sig med araber, greker med greker, somalier med somalier etcetera? Det första som den uppväxande andragenerationens invandrare konfronteras med i Sverige är möjligheten skaffa sig en partner från en annan etnisk eller religiös grupp än sin egen.

Lindbäck påpekar också att arabiskan har fungerat som ett vetenskapligt förmedlarspråk under medeltiden, men detta beror inte på några inneboende egenskaper hos det arabiska språket. Det beror på den arabiska expansion under islams förtecken fr.o.m mitten av 600-talet och som så småningom omfattade området mellan Spanien och Persien. Lindbäck räknar upp någon slags meritförteckning vad gäller arabiskan. Betyder det att språk, särskilt skriftlösa, som inte kan uppvisa en motsvarande meritlista, aldrig kan aspirera på minoritetsspråksstatus i Sverige? Betyder det att kinesiskan, som har varit ett kulturspråk i minst 4000 år, skulle vara mer värd än arabiskan?

Min uppfattning är att invandrarspråken, förutom de som getts ställning som minoritetsspråk, skall behandlas lika. Alla ska ha rätt att använda sitt språk i Sverige, rätt att studera sitt hemspråk och rätt att studera de stora moderna språken, bl.a arabiskan, på gymnasienivå. Universiteten bör ha ett rikt språkutbud, eftersom vi går emot en alltmer multipolär värld.

I övrigt bestämmer invandrare i Sverige, inklusive arabisktalande, själva om de ska förmedla sina språk till sina efterkommande eller inte.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från webbplatsen Bonnier Fakta)

Bokförlaget Bonnier Fakta planerar att ge ut en stor bok om svenska dialekter skriven av Fredrik Lindström. Boken kommer att innehålla en ljudmodul där man kan lyssna på skånska, gotländska, pitemål, finlandssvenska och mycket mer.

Vi söker nu efter personer i alla åldrar som har en uttalad dialekt från något av områdena/platserna nedan och som kan tänka sig att bli intervjuade och inspelade för ett kort ljudspår vid en träff tillsammans med Fredrik Lindström.

Tid: Lördagen den 18 oktober, kl. 10.00–17.00 (närmare tid meddelas vid kontakt)

Adress: Produktionsbolaget Filt, Garvargatan 18 (T-bana Rådhuset)

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

DN på stan publicerade idag två artiklar om namngivning i Stockholm, den ena av Viktor Barth-Kron och den andra av Jessica Ritzén.

Viktor Barth-Kron tar upp mäklare Berndtzons lansering av namnet ”Midtown” på ett område på Norrmalm i Stockholm, som avgränsas av gatorna Hamngatan, Sveavägen, Odengatan och Birger Jarlsgatan. Berndtzon tror nämligen att detta namn är ett säljande koncept.

Merriam-Webster definierar midtown som “a central section of a city; especially :  one situated between sections conventionally called downtown and uptown” och Collins Plain Dictionary som “the central part of a city”. Men den mest centrala delen i Stockholm är väl fortfarande Gamla stan, som ligger mittemellan Norrmalm och Södermalm? Och varför skulle det område (med T-centralen, Norra bantorget, Hötorget etcetera), som ligger väster om mäklarens ”midtown”, vara mindre centralt?

Mäklaren säger också att ”det är orättvist för en så het plats av Stockholm tycker jag och känner att det är dags att lyfta dessa kvarter till vad de faktiskt är. Att då ge det ett namn som sticker ut och är lika kaxigt som området i sig faktiskt är, är därför nödvändigt för att det verkligen ska få en effekt.”

Kaxigt var ordet. ”Stockholm – the capital of Scandinavia” anses också som kaxigt av anhängarna. Det är alltså kaxigt att ge området ett engelskt namn, trots att det inte ens är riktigt, riktigt centralt. Barth-Kron har ett annat och bättre förslag: Södra Johannes, eftersom Johannes kyrka ligger inom området.

Jessica Ritzén intervjuar kommunikationsstrategen (vilken imponerande titel!) Mikael Ottosson om den enda stadsdel i Stockholm, som har ett engelskt namn, nämligen Stockholm Royal Seaport. Stadsdelen heter egentligen Norra Djurgårdsstaden. Men vad är problemet med det namnet?

”Norra Djurgårdsstaden var för svårt för alla kineser, fransmän och amerikaner att uttala”, säger Martin Ottosson. Varför skulle Stockholm Royal Seaport vara så mycket lättare för en fransman eller kines att uttala? Talar de flytande engelska? Var namnet så svårt att dessa besökare inte ens hittade till Norra Djurgårdsstaden? Hur långt ska man gå för att underlätta för utländska besökare att uttala svenska namn på städer, stadsdelar, byggnader och så vidare? Det vimlar ju av svåruttalade namn i Sverige. Det går inte att utesluta att vissa besökare tvärtom tycker att svenska namn är fascinerande just på grund av uttalet.

Det finns en annan väg att gå: Behåll namnet Norra Djurgårdsstaden och översätt det till engelska, franska och kinesiska, om det behövs.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Som jag nämnt tidigare är Täby Centrum (eller Taby, som man ser ibland) förfärligt anglifierat vad avser butiksnamn och upplysningsskyltar, vilket medför att jag försöker undvika att gå dit. Dock, igår gick jag dit för att köpa några småbarnskläder till ett barnbarn som bor utomlands – något som skulle kunna påminna om Sverige. På det svenska företaget Lindex fann jag vad jag sökte. Expediten frågade om det var en present som skulle läggas i presentkartong. Jag tackade ja och det hela lades i en vacker kartong, på vilken det stod på ena sidan ”Cute & Charming” och ”Explore”, på andra sidan ”Cute & Charming” och ”here comes the sunshine!”

Bortsett från att orden skulle ha varit meningslösa också på svenska, måste man undra varför de är på engelska. Den vanliga tanklösheten, förstås.

Lars Nordberg

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)