I Dagens Nyheter den 7 oktober föreslår Lyra Ekström Lindbäck att arabiskan bör ges status av minoritetsspråk. Det anser inte jag; det beror inte på att jag skulle ha något emot det arabiska språket eller de som talar arabiska. Mina skäl är principiella. Minoritetsspråksstatus betyder något och skall inte utdelas lättvindigt, eftersom detta leder till att dess status devalveras.

Jag anser att en nationell minoritet är en historiskt skapad, stabil gemenskap av människor, som delar en uppsättning viktiga kännetecken: ett gemensamt språk, ett gemensamt territorium eller praktiserar endogami (ingifte), ett gemensamt ekonomiskt liv och en gemensam kultur. De två första kännetecknen är de avgörande, medan de båda övriga inte behöver hårdras. De nuvarande minoritetsspråken  i Sverige uppfyller dessa kriterier och även EU:s kvantitativa kriterium att ett språk åtminstone ska ha talats i ett land i minst 100 år för att erhålla denna status. Samiska och meänkieli är dessutom territoriella minoritetspråk. Samiska har talats lika länge – eller längre än – som svenska i Sverige och meänkieli (tornedalsfinska) förmodligen lika länge. Finska intar en mellanställning, eftersom det inte finns någon kontinuitet mellan den svedjefinska invandringen och den efterkrigstida finska invandringen till Sverige. Däremot talar Sveriges och Finlands gemensamma historia fram till 1809 och det nära förhållandet mellan de två länderna idag för att ge finskan en särställning.  De icke-territoriellt baserade språken jiddisch och romani chib har mer än 100 år på nacken i Sverige. Dessutom spelade judarnas och romernas öde under andra världskriget roll för riksdagens beslut att ge dessa språk minoritetsspråksstatus.

Varför ska egentligen ett sentida invandrarspråk ges status av minoritetsspråk? De flesta invandrare till Sverige söker sig inte hit för att de vill bevara sina språk och sin kultur utan på grund av politiska eller ekonomiska skäl. Det säkraste sättet för en arabisktalande emigrant att förmedla sitt språk till de egna barnen är att bosätta sig i en omgivning, där arabiskan dominerar, läs ett annat arabisktalande land i så fall. Om man studerar de historiska erfarenheterna från länder, där ättlingar till invandrare, utgör det helt dominerande inslaget, d.v.s USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland, så ser man att redan andra generationens invandrare är tvåspråkig och att språkbytesprocessen i regel är fullbordad i tredje generationen. Detta har nästan aldrig någonting med tvång att göra; det säger sig själv att om en invandrare skall lyckas i det nya landet, måste den lära sig majoritetsspråket, som dessutom dominerar det offentliga rummet. Assimileringen underlättas dessutom av blandäktenskap. Jag gjorde själv en liten undersökning på min senaste skola 2009 bland invandrarelever, som antingen var födda i Sverige eller kommit hit före sju års ålder. Det visade sig att 93 procent ansåg sig ha gjort ett språkbyte, att 60 procent talade svenska med sina syskon och att 20 procent talade svenska med sina föräldrar. Naturligtvis kan arabiskan överleva som språk i Sverige, dels på grund av fortsatt påfyllning av arabisktalande och dels på grund av att endogami tillämpas. Men är endogami något som Lindbäck förordar? Araber bör gifta sig med araber, greker med greker, somalier med somalier etcetera? Det första som den uppväxande andragenerationens invandrare konfronteras med i Sverige är möjligheten skaffa sig en partner från en annan etnisk eller religiös grupp än sin egen.

Lindbäck påpekar också att arabiskan har fungerat som ett vetenskapligt förmedlarspråk under medeltiden, men detta beror inte på några inneboende egenskaper hos det arabiska språket. Det beror på den arabiska expansion under islams förtecken fr.o.m mitten av 600-talet och som så småningom omfattade området mellan Spanien och Persien. Lindbäck räknar upp någon slags meritförteckning vad gäller arabiskan. Betyder det att språk, särskilt skriftlösa, som inte kan uppvisa en motsvarande meritlista, aldrig kan aspirera på minoritetsspråksstatus i Sverige? Betyder det att kinesiskan, som har varit ett kulturspråk i minst 4000 år, skulle vara mer värd än arabiskan?

Min uppfattning är att invandrarspråken, förutom de som getts ställning som minoritetsspråk, skall behandlas lika. Alla ska ha rätt att använda sitt språk i Sverige, rätt att studera sitt hemspråk och rätt att studera de stora moderna språken, bl.a arabiskan, på gymnasienivå. Universiteten bör ha ett rikt språkutbud, eftersom vi går emot en alltmer multipolär värld.

I övrigt bestämmer invandrare i Sverige, inklusive arabisktalande, själva om de ska förmedla sina språk till sina efterkommande eller inte.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

inga johansson

10 oktober 2014 15:17

ett språk - ?
en minoritetsspråk ?
Detta är inte ett problem i esperanto, då vi saknar 'en' och 'ett'
Ni bezonas plian internacian minoritatan lingvon!

Nätverket Språkförsvaret

10 oktober 2014 18:49

Inga,

det där var bara en felskrivning i hastigheten, men tack för att du uppmärksammade den.

Per-Åke Lindblom

 

Roger Eliasson

12 oktober 2014 14:57

Jag håller fullständigt med Per-Åke Lindblom. Har du Per-Åke försökt få in artikeln i DN? Skribentens syfte, att bekämpa rasism, är förstås värd all respekt, men jag tycker att hon är fel ute. Dessutom drar hon ju som sagt upp helt ovidkommande argument. Oavsett vad man lägger in i begreppet "mångkultur" måste inställningen vara att svenska är det enda gemensamma språket i Sverige. Att utöver detta uppmuntra till färdighet i alla möjliga språk är så klart utmärkt. Personligen förstår jag inte varför jiddisch och romani chib fått status som nationella minoritetsspråk. Det är förstås viktigt att de lever vidare, och de är värda stöd, men varför officiella minoritetsspråk?

 

Per-Åke Lindblom

12 oktober 2014 15:04

Ja, jag skickade in svaret samma dag till DN. När besked dröjde, skickade jag in artikeln igen efter samtal med en medarbetare på DN:s kulturredaktion och bad om snabbt besked. När jag inte fick något besked alls, varken buh eller bäh, tröttnade jag och lade ut den här i nätdagboken i stället. Lindbäcks artikel rubricerades som debattartikel, men om inget mothugg tillåts, blir det ju ingen debatt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I radions "Förmiddag med" diskuterades idag denna fråga. Flera intressanta synpunkter, bland annat medverkade Olle Josephson, känd professor i nordiska språk. Programmet kan lyssnas på här.   Susanne L-A   (Denna nätdagbok är knuten till nätv...

Vad hände? Svar: Verkligheten kom ifatt!     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

    Enkelt, överskådligt och på svenska!   Uppmärksam   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

Björn Dahlman återger denna rapport om Internationella Engelska skolan på Twitter:     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)   ...

    Dock inte mer än att rektorn i Landskrona sägs ha ägnat sig både åt kollektiv bestraffning i den högre skolan samt har förnedrat eleverna med urmodiga toalettbesöksregler. Vad gör man inte för att leka engelsk privatskola och låtsas ha läget...