Ett nytt forskningscenter vid Lunds universitet har bara information på engelska på startsidan – se History of knowledge. Om man besöker vissa undersektioner, till exempel ”Events”, förekommer det dock information på svenska. Men svenskan spelar på det hela taget en underordnad roll på webbplatsen.

Varför har inte webbplatsen en konsekvent tvåspråkig information på svenska och engelska med svenskan på den mest framträdande platsen?

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Fotografiska i Stockholm har just nu en utställning med Erik Johanssons fantasieggande och surrealistiska fotografier.

Fotoutställningen som pågår till den 1 mars 2020 heter ”Places Beyond”. Någon svensk titel på utställningen finns tyvärr inte. Varför inte kalla utställningen ”Världar bortom verkligheten” och därunder med mindre bokstäver ”Places Beyond”? Det borde stå i språklagen att utställningar i Sverige alltid ska namnges på svenska, alternativt på svenska först och med en översättning till engelska därunder.  

”Bortom” är en vacker preposition. Ordet får mig att tänka på Dan Anderssons dikt ”Omkring tiggarn från Luossa” som inleder hans diktsamling  ”Svarta ballader” (1917).

Svenska är ett skimrande språk. Vi ska vara rädda om det. Det är vår käraste ägodel.

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

...som kontrast till Oatly.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I DN idag diskuterar Lars Melin frågan om så kallat korrekt språkbruk. Han ställer frågorna:

”Heter det handikapp eller funktionsvariation? Legogubbe eller legofigur? Indian eller ursprungs­amerikan? Är byggaktör korrektare än byggherre? Är detta frågor om exkluderande eller inkluderande språk? Nej, det är bara trakasserier från språkaktivister.”

Denna övertro på språkets makt över inte bara tanken utan till och med i vissa fall verkligheten är en illustration av Sapir-Whorf-hypotesen:

”Framför allt finns det svagt stöd för Sapir & Whorf-teorin om språkets makt över tanken. Därför vet vi att språk­manipulationerna kommer att haverera. Det inkluderande språket blir exkluderande. Ett par exempel:

Principen 'person först' ska göra egenskaper till bisak: inte en döv utan en person med nedsatt hörsel. Men denna klumpiga konstruktion används bara för besvärande egenskaper. Vi säger ett geni, inte en person med geniegenskaper, vara begåvad, inte en person med begåvning. Konstruktionen mildrar alltså inte negativa egenskaper utan framhäver dem.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagboken är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Igår berättade Fredrik Strage i DN om sin vän George som numera bor på Södermalm i Stockholm:

”Strax före jul går min vän George till doktorn. Han sitter i väntrummet tills en sköterska kommer fram och säger: ’Excuse me, do you have an appointment with the doctor?’ ’Yes... eh, det har jag’, svarar George. 

Han har känt sig lite trött och ska kolla hjärtat (som opererades för två år sedan) och nu blir han plötsligt ännu tröttare. Det händer varje gång någon tilltalar honom på engelska eftersom han har mörkare hy. När han skaffade nytt pass fick han höra att han pratade ’fantastisk svenska’. Det har gått 44 år sedan han flyttade hit från Sri Lanka, men när någon utgår från att han inte är svensk känner han sig ändå nyanländ – trots att han talar och skriver bättre än svenska infödingar.”

Läs vidare här !

(Denna nätddagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

När vår dotter växte upp under slutet av 80-talet hade hon samma kamrater på dagis som senare i skolan, alltså från samma kvarter där vi bodde. Fast jag upplever att vi idag har fått ett mer gentrifierat område än tidigare, det räcker bara att se på skräpposten (reklam från fastighetsmäklare) hur mycket dyrare vår lägenhet har blivit. Där det gäller att ha en lottovinst eller "friska föräldrar" i ryggen för att kunna flytta in. Där en 1:a går för mellan 1,5 till 2 miljoner, det enda drägliga är att hyresnivån är rimlig med tanke på lägenhetsytans storlek. Nu är det inte frågan om fastigheter byggda för 100 år sedan utan byggda på 1970 - 80 talet.

När jag åker bussen ner eller från centrum är det ofta skolbarn med som åker två hållplatser, skoltätt område med tre kommunala skolor inom stadsdelen med låg- till högstadie skolor. Jag slås då ofta av hur sällan jag ser "alla" dessa barn i mitt närområde under icke skoltid, d.v.s helger. De bor inte i området, men har av föräldrar valt dessa skolor. Ett gott betyg för stadsdelsnämnden kan tyckas, men bl.a en av skolorna har stora problem med framför allt sina högstadieelever rörande missbruk och mobbning. Rektorn får visst utrymme i några sändningar av västnytt, men eleverna bor inte i närområdet där social kontroll hade fungerat.

Nu verkar det som en äldre svensk grinig gubbe ondgör sig över att förortens unga, men faktum är att jag som flerårig, sedan 1977, motionscyklist noterat antalet sönderslagna busskurer på lör- söndagar i grann kommunerna, i de sk."fiiina" områderna är betydligt flera än annorstädes. Jag tror nu inte att unga i de sk.problemområderna åker miltals för att slå sönder busskurer, risken finns ju dessutom att kurerna redan är kvaddade. 

En undran inställer sig, hur kunde det bli så här? Som sen 40-talist har jag varit med på hela resan. Då skolan blev mer jämlik än tidigare. Med en massa reformer, somliga bra andra urusla (tänk bara på mängdlära). Komvux blev en möjlighet för omstart senare i livet för de som "halkade" efter i tidigare år.

Skolan med tillhörande utbildning låg under statens ansvar utan vinstkrav, än annat än att ge alla elever en möjlighet till bra utbildning. Att som idag uppmuntra privata företag att införa nytt modersmål, ja det hette ju så tidigare, var ju absurt för 50 år sedan. Tänk om vi hade haft samma tankar för låt säga 150 år sedan… Då hade vi väl haft tyskan, hemska tanke som riksspråk med allt vad detta kunde ha inneburit. Eller låt säga för 250 år sedan, då "alla" talade franska. 

Brittisk engelska finns ju inte i Sverige idag, utom hos brittiskfödda, så varför denna vurm för det amerikanska "språket" med dessa "rrrrrr" (Wi arrrrrr svidish)?

Ulf Varnefalk

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Att många har svårt för att använda orden "var" och "vart" korrekt är en gammal iakttagelse.

Nu har det dessutom blivit allt vanligare att man säger "hära" och "dära" istället för "här" och "där". Man hör det även av högutbildade personer som intervjuas i media. Oskicket tycks sprida sig som en löpeld. Nästa steg blir troligtvis att man säger "häringa" och "däringa".

Ett annat oskick är att man formulerar sig på ett sätt som i detta exempel:

"Vi ska se vad kan vi göra åt den saken."

Felaktig ordföljd, alltså.

Ett annat störande fenomen är denna mening ett exempel på:

"Han sade 'att varför måste vi skynda oss.'"

Ett felaktigt använt "att", alltså.

Det har blivit allt vanligare att man uttrycker sig som i ovanstående två exempel.

Hälsningar,

Arne Söderqvist

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)