När jag läser Marian Radetzkis artikel, ”Engelskan – den nya svenskan?”, i Dagens Nyheter den 28/5 associerar jag direkt till det kollektiva självmord, som ägde rum i Guyanas djungler 1978. Jim Jones, den karismatiske ledaren för People´s Temple, förmådde – eller tvingade – 900 människor att välja denna utväg. Radetzki förespråkar också ett slags kollektivt självmord, ett språkligt och kulturellt, när han förespråkar att svenskarna frivilligt ska gå över till engelskan.  Han verkar dock inte särskilt förtröstansfull vad gäller sina utsikter i att lyckas med uppgiften, eftersom han knappast har någon möjlighet att använda samma diktatoriska metoder som han nyttjade vid Luleå tekniska universitet på 90-talet. Där drev han igenom att all verksamhet skulle ske på engelska, trots livliga protester från fakultet och studenter; engelska gällde som både avhandlings- och undervisningsspråk. Det mest märkliga med detta är att han inte stoppades, eftersom han kränkte studenternas rättigheter. Det är ändå bra att Radetzki formulerar sina tankar, eftersom han inte är ensam om dem.

Radetzki ifrågasätter om svenska språket har något egenvärde, om det överhuvudtaget behövs. Men alla språk har ett egenvärde; varje språk är unikt, eftersom ett språk skänker identitet åt individen och innebär en brygga bakåt till familjen, släkten, traditionen och historien. Ett språk representerar ett sätt att se på livet och verkligheten och utvecklas genom människors gemensamma erfarenhet. Konsekvensen av Radetzkis uppfattning är att inget språk förutom engelskan har ett egenvärde, eftersom språk bara är kommunikationsmedel. Det betyder att han anser att hela världen borde gå över till engelska. Men finns det någon som helst anledning att tro att företrädare för andra stora språk som kinesiska, spanska, franska, tyska, hindi, arabiska, ryska och portugisiska m.fl frivilligt skulle vilja begrava sina språk? Vissa av dessa språk, främst kinesiskan, kommer dessutom kanske utmana engelskans hegemoni inom en nära framtid. Kina satsar redan stora resurser på att befrämja kinesiskan utomlands. Ett språks ställning beror nämligen inte i första hand på några inneboende egenskaper hos själva språket utan ytterst på den ekonomiska, politiska och militära styrkan hos den stat eller de stater, där språket talas. Makten bestämmer språket.

Radetzki menar att en övergång till engelska som modersmål i Sverige skulle innebära stora, initiala men tidsbegränsade kostnader, men den nytta som följer blir permanent och kommer alla generationer till godo. Jag känner inte till något folk i historien, som frivilligt bytt språk. Språkbyte brukar alltid vara ett resultat av erövringar, repression eller av att ett folk försätts i minoritet på grund av demografiska förändringar. Radetzkis hänvisningar till stora invandrargrupper i USA är fullständigt irrelevant. Den som utvandrar till ett annat land, liksom en gång Radetzki, där majoritetspråket är ett annat än hans/hennes eget, överger faktiskt sitt modersmål, oftast redan i andra generationen, men nästan alltid i den tredje generationen. För att lyckas i det nya landet måste immigranten lära sig huvudspråket fortast möjligt liksom barnen, som dessutom ofta ingår blandäktenskap, vilket fullbordar assimileringen i den tredje generationen. Engelsmän har inte ens utgjort den största immigrantgruppen i USA; man kan t.o.m säga den stora majoriteten av USA:s befolkning utgörs av ättlingar till immigranter, som frivilligt gett upp sitt språk till förmån för engelskan.

Enligt Radetzki sker kommunikationen i den globaliserade världen alltmer på engelska. Detta är en sanning med betydande modifikationer.  Det är sant att engelska är det största andraspråket, men engelskan är inte det största modersmålet utan kinesiskan. Spanskan är jämbördigt som modersmål och andra stora språk som hindi, arabiska etc. kommer förmodligen att gå om engelskan av demografiska skäl. På Internet knappar kinesiskan stadigt in på engelskan som det mest använda språket. I en rapport, ”ELAN: Effects on the European Economy of Shortages of Foreign Language Skills in Europe”, som EU-kommissionen publicerade december 2006, dras den slutsatsen att europeiska företag gör stora ekonomiska förluster på grund av bristande språkfärdigheter överhuvudtaget och man varnar för övertron på engelskans betydelse. I Europa är engelska fortfarande inte det största modersmålet utan tyskan; det är fler människor i Europa som inte behärskar engelska än som behärskar det. I de flesta länder i Afrika (utom Sydafrika), som har engelska som enda eller som ett av de officiella språken, har endast någon enstaka procent engelska som modersmål. Dessa länder gör dessutom betydande inlärningsförluster, vilket alla pedagogiska undersökningar visar, eftersom skolbarnen i de flesta fall inte undervisas på sitt modersmål utan på ett kolonialspråk. 

De enda som inledningsvis skulle göra betydande ekonomiska vinster på grund av en allmän övergång till engelska som modersmål vore de anglo-saxiska kärnländerna, d.v.s USA, Storbritannien, Australien, Nya Zealand och Kanada. Redan idag utgör inkomsterna från engelska språket den näst viktigaste inkomstkällan för Storbritannien näst efter nordsjöoljan. USA:s inkomster från engelska språket är säkert många gånger större, men det finns inga tillförlitliga beräkningar. På lång sikt är det emellertid inte säkert att dessa ekonomiska vinster är bestående, eftersom det finns centrifugala tendenser i alla språk. Så fort människor skiljs åt av ett berg eller en flod, uppstår en ny språkvarietet, som någon har sagt. Redan talar språkvetare i Indien om att indisk engelsk utgör en särskild variant av engelskan med sina egna språkliga normer; därför kommer också behovet av engelskspråkiga lärare och litteratur från kärnländerna att minska i framtiden. British Council, det organ i Storbritannien som ska befrämja engelskans utbredning i världen, uttrycker därför farhågor för standardengelskans framtid. Lagom mycket engelska i världen och av den ”rätta sorten”, tycks vara British Councils melodi.

Radetzki menar att svenskarna bär på ett distinkt handikapp på grund av att engelskan enbart är ett förvärvat andra språk och att svenskarna skulle göra ännu flera värdefulla insatser internationellt för att förhindra konflikter i världen och påskynda ekonomisk utveckling i världen. Lösningen är i så fall inte ett språkbyte till engelska utan förbättrade språkkunskaper i Sverige – mångspråkighet helt enkelt. Ju fler språk man kan, desto fler språk kan man lära sig. EU:s målsättning att alla EU-medborgare bör behärska två främmande språk förutom sitt modersmål är alldeles utmärkt och bör genomsyra det svenska skolväsendet. Det distinkta handikapp som Radetzki talar om delar svenskarna med det överväldigande flertalet av jordens befolkning, eftersom endast 320 – 380 miljoner har engelska som modersmål. Kunskaper i engelska är det minsta problemet i Sverige, eftersom 75 – 80 procent av befolkningen säger sig kunna konversera på engelska. Det är de andra stora språken i världen, spanska, tyska, franska, kinesiska, arabiska, hindi, ryska och portugisiska etc., som är problemet. Det skadar heller inte att lära sig ett annat mindre främmande språk, eftersom kunskap i språk alltid är en dörröppnare vid kontakt med dem som talar detta språk.

Radetzki menar också att osämjan i världen skulle minska om alla talade samma språk, d.v.s engelska. Men på vad sätt har engelska språket lett till att mordfrekvensen i USA minskat? På vad sätt förhindrade engelskan konflikten på Nordirland från att bryta ut?  Om det skedde en allmän övergång till engelska i världen, så skulle dessutom de som har engelska som modersmål utgöra en elit i världsmåttstock under en avsevärd övergångsperiod. Jag skulle kanske skulle kunna köpa detta argument, om Radetzki hade pläderat för en övergång till esperanto eller ett annat planerat språk som första främmande språk i hela världen, eftersom ett helt neutralt språk inte skulle inkränkta på de naturliga språken. Men det är förmodligen lika orealistiskt som att engelskan kommer att slå ut alla andra språk.

Radetzki erkänner att svenskarna skulle tappa ”en del av sin kulturella själ” vid övergång till engelska som huvudspråk, bl.a därför att översatta opus (till engelska) skulle förlora ”sin särprägel”. Inte bara ”en del” – det vore att begå ett fullständigt kulturellt självmord. Som Jan Myrdal sade på sitt 1-majtal i år, så sitter den svenska identiteten i ”struphuvudet och bakhuvudet” och etnisk bakgrund utgör inget som helst hinder för att inlemmas i denna identitet. Om svenska språket skulle gå förlorat, finns det heller inga svenskar längre. Vad ska vi då heta? ”Former Swedes”?

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.