Susanne

17 november 2009 10:08

Visst träffar Herman Lindqvist huvudet på spiken. Det brukar sägas att det finns inga som är så svenska som utlandssvenskar. Men hemma i Sverige råder en annan ton... Herman Lindqvist själv är väl ett lysande exempel på att det inte behöver vara så, för han har ju rest mycket, bott utomlands osv. Och jag själv för den delen, har alltid varit intresserad av resor och internationella frågor, samtidigt som jag också uppskattar mitt land, dess kultur och språk. Men vad många inte verkar inse är att det inte behöver ligga någon motsättning mellan dessa två intressen.

Hillo

17 november 2009 13:02

Vilken utomordentligt rolig läsning! Lindqvist är en mästare på att förpacka beska sanningar i humorns färgglada emballage.

Vad är det som driver svenskarna till denna nationella nedvärdering på hemmaplan, så olik våra nordiska grannars syn på sig själva? Danskars och norrmäns stolthelt över sitt land går minsann inte att ta miste på.

Är den en effekt av en närmast religiös strävan att vara så politiskt korrekt som möjligt, en rädsla för att sätta sig själv över andra folkgrupper (läs invandrare)?

En av konsekvenserna av denna negativa självuppfattning är den anglifiering vi just nu upplever i vårt land. Helt logiskt kan ju svenska språket inte heller vara någonting värt, så låt oss bli engelskspråkiga. Då kan vi dessutom inbilla oss att alla förstår när vi på chartersemestern lär omvärlden hur bra allting är i Sverige ...

mjn

17 november 2009 16:05

Trots all sin utlandsvistelse verkar Herman missat en del. För det första har jag aldrig träffat på någon utlandssvensk som är odelat positiv till hemlandet när man diskuterar det. Visst lyfter man fram positiva aspekter, men jag tycker mig lika ofta höra åsikten att gubevars bor vi inte längre kvar där. För det andra är detta "unika svenska" inte så unikt som Herman tror. Åk till Polen och det är svårt att höra någon endaste polack säga något positivt om sitt land... så vida det inte gäller att försvara det från kritik från någon utlänning.

Hermans kolumn är helt enkelt hans vanliga sätt att förhålla sig till historieberättande; att det är underhållande är viktigare än att det är sant. Något som mina italienska vänner menar är ett typiskt italienskt drag.

lr.

17 november 2009 18:38

"Vad är det som driver svenskarna till denna nationella nedvärdering på hemmaplan, så olik våra nordiska grannars syn på sig själva?"

Jag skulle tippa på det faktum att vi stod utanför Andra världskriget är orsaken till detta fenomen. Den svenska nationen var aldrig hotad såsom den norska, danska eller finländska och därmed firas inte vår självständighet på samma sätt.

Förövrigt måste ni lyssna på denna låttext som handlar om just detta fenomen och är skriven av före detta utlandssvensken Mofeta:

http://www.youtube.com/watch?v=4XHJdrtvR_I&feature=PlayList&p=B5CD64912D884BF3&playnext=1&playnext_from=PL&index=12