I en artikel, ”Språkförsvaret gaggar vidare”, den 30/12 2009 i Ment.se går Tomas Hedlund för andra gången till generalangrepp mot Språkförsvaret. Argumentationsnivån är inte särskilt hög. Eller vad sägs om epitet som gråskallar och rättshaverister i stället för sakargumentation? Hög ålder är alltså i sig diskvalificerande, enligt Hedlund. Det är ungefär lika begåvat som att påstå att Hedlunds egen dubbelhaka skulle ha någon som helst relevans vad gäller hans åsikter.

Språkförsvaret för ingen statistik över medlemmarnas ålder. Låt vara att genomsnittsåldern är tämligen hög, men den är inte så hög att vi skulle kunna kollektivansluta oss till PRO. Den yngste medlemmen är under tjugo år och de äldsta över åttio. Åldersspridningen är med andra ord god.

Hedlund påstår att Språkförsvaret glömmer ”att svenskan är full av låneord som kommer från andra språk”. Om inte Hedlund vore så lat och gaggig, skulle han först ha kontrollerat om det hade funnits någon täckning för detta påstående. Redan 2005 skriver vi om denna fråga i ”Vanliga frågor”, fråga 26. I all korthet innebär vår uppfattning att vi är emot onödig inlåning av låneord – i nuläget engelska. Sedan kan man alltid diskutera vad som är ”onödig” inlåning. Inlåningen är onödig, om den ersätter ett väl fungerande svenskt ord eller om det mycket väl skulle kunna gå att konstruera ett svenskt ersättningsord. Det framgår också av alla våra dokument att Språkförsvaret prioriterar statusvård, d.v.s svenska språkets ställning, och inte språkvård, som i och för sig inte är oviktig.

Språkförsvaret angriper slagord och beteckningar som ”The Capital of Sweden”, ”Spirit of food” och ”Stockholm Business Region” utifrån statusaspekten, inte språkvårdsaspekten. Dessa engelskspråkiga beteckningar används inte för att det skulle saknas motsvarande svenskspråkiga beteckningar utan för att vederbörande vill signalera att man är ”internationella” eller ”moderna”. De utgår från att engelskan har en inneboende hög status, en närmast atavistisk hållning. Därmed degraderas svenska språket, Sveriges huvudspråk, till ett språk som inte duger. Språkförsvaret är inte emot att engelska används parallellt eller i underordnad ställning, men vår huvudlinje är mångspråkighet, som är anpassad till de faktiska förhållandena. Därför räcker det inte med information på enbart svenska och engelska. Stockholm Tourist Board bör utforma sin språkpolitik utifrån det faktum att de två största turistgrupperna 2008 nämligen var norrmän och tyskar; därefter kom danskar och holländare och först på femte och sjätte plats britter och amerikaner.

Hedlund påstår att Stockholm Business Region har 90 procent av kontakterna utomlands. Detta är nonsens. Redan några dagar efter ett debattprogram i TV4 om Språkförsvarets JO-anmälan av Stockholm stad kontaktades vi av en styrelseledamot i SBR, som berättade att 90 procent av företagskunderna var svenska. Roger Mogert, borgarråd i Stockholm, bekräftar också  i ett brev  till Språkförsvaret att majoriteten av företagen är svenska.

Det är märkligt att man överhuvudtaget kan inbilla sig att ett namnbyte från Stockholms Näringslivskontor till Stockholm Business Region skulle kunna resultera i fler företagskunder. Det är inte beteckningarna som säljer utan innehållet i den information, som SBR publicerar på olika sätt. SBR tycks inte ens känna till den utredning, som EU-kommissionen lät göra, och som visade att små och medelstora företag i EU förlorade massor av pengar för att de inbillade sig att det räckte med att informera på ett främmande språk, nämligen engelska. Slutsatsen var otvetydig:

”En betydande andel av europeiska små- och medelstora företag förlorar affärer varje år som ett direkt resultat av språkliga och interkulturella svagheter. Fastän det tycks säkert att engelskan kommer att behålla sin ledande roll som kommersiellt världsspråk, är det andra språk som gör skillnad mellan slätstrukenhet och spetsförmåga och som erbjuder en konkurrensfördel.”

Det säger sig självt att man säljer bäst på tyska till Tyskland, bäst på franska till Frankrike, bäst på spanska till Spanien, bäst på ryska till Ryssland och så vidare.

Hedlund ondgör sig också över att Språkförsvaret liksom Olle Josephson har JO-anmält regeringens engelskspråkiga e-postadress. Han skriver:

”Det är väl bra att utländska myndigheter kan maila rätt utan att kunna svenska?”

De nordiska grannländernas regeringar har alla e-postadresser som utgår från de egna huvudspråken. Tror Hedlund på fullt allvar att detta leder till utländska kontakter skickar sina mejl till fel adress?!? Om man besöker utländska regeringars eller institutioners webbplatser, och vill kontakta vederbörande, klickar man på en e-postlänk. Denna e-postadress är ofta en ogenomskinlig förkortning och det är endast tack vare att du först varit inne på webbplatsen, som du vet var ditt mejl kommer att hamna. Häromdagen besökte jag till exempel ett portugisiskt universitets webbplats utan att kunna portugisiska, men det var ändå inget problem att klicka på rätt e-postlänk. Jag har också fem e-postadresser på lika många språk knutna till Schackportalen, men det händer likafullt att jag får mejl på engelska, tyska, spanska och franska till den svenskspråkiga adressen. Hedlund tycks helt underskatta den samlade intelligensen i omvärlden.

Hedlund påstår att undertecknad både är ”gråskalle” och ”rättshaverist”. Den första beteckningen är delvis korrekt; det bjuder jag på. Men vad menar Hedlund med ”rättshaverist”. Enligt en ordbok definieras ”rättshaveri” som ”överdrivet starkt begär att alltid få rätt”. Det är naturligtvis helt riktigt att vilja få rätt, om man verkligen har rätt eller är oskyldig. Om man däremot har haft fel, eller helt enkelt varit skyldig till en förseelse, först då är beteckningen relevant, särskilt om man framhärdar i sin ”rätt”.

Består Språkförsvaret av en samling rättshaverister? Det är helt klart att Språkförsvaret vill få rätt, men är vårt begär i detta avseende på något sätt överdrivet?

Språkförsvaret är ett ideellt, partipolitiskt obundet nätverk, vilket innebär att ingen medlem kan använda Språkförsvaret som en karriärstege eller göra någon ekonomisk vinning på sitt medlemskap. Språkförsvaret står språkpolitiskt på tre ben: 1) vi försvarar svenska språket, särskilt gentemot engelskans expansion; 2) vi förordar mångspråkighet och 3) mellannordisk språkförståelse. Vi strävar efter att uppnå maximal enighet kring dessa frågor.

Hur har vi då lyckats? Begreppet ”rättshaveri” rymmer faktiskt ett inslag av misslyckande.

Redan 2007 skrev Tomasso M. Milani  i en avhandling:

Another instance of public concern about language was the creation in 2002 of a webpage called Språkförsvaret ('Language Defence'), which later became a 'non-governmental organisation free fom political parties' bringing together all those who 'share the idea that the Swedish language has a value in itself, and needs to be defended among other things against the encroachment of English' (Språkförsvaret, 2007)(3). Nonetheless, the significance of these two events can be better understood if positioned in the broader context of a general public concern about the Swedish language,..."

Den andra signifikanta händelsen 2002 var – märk väl! - Fredrik Lindströms programserie “Värsta språket”. Observera att Språkförsvaret 2002 enbart var en privat hemsida; först 2005 bildades nätverket. Sedan bildandet har Språkförsvaret energiskt bedrivit språkpolitik utifrån den angivna plattformen. Språkförsvaret har mycket aktivt propagerat för att svenska språket skulle utnämnas till huvudspråk i Sverige och att Sveriges riksdag skulle anta en språklag, vilket skedde 2009. Språkförsvaret har lika aktivt propagerat för svenskans ställning inom högskolan, förordat en ny högskoleförordning och att de olika högskolorna ska anta lokala språkplaner. Vi har pläderat för den mellannordiska språkförståelsen och för förbättrad grannspråksundervisning i svenskt skolväsende. Vi har den senaste tiden ägnat finlandssvenskan allt mera uppmärksamhet, bl.a genom att arrangera ett seminarium i Stockholm i höstas. Detta seminarium kommenterade Kenneth Myntti på ledarplats i Vasabladet den 27/12 på följande sätt:

”Det officiella Sverige har hållit sig kallsinnigt till den aktuella svenska  kräftgången i Finland. Men på det inofficiella planet har det faktiskt skett en öppning. I Sverige finns ett nätverket vid namn Språkförsvaret, som i slutet av november samlade ett 70-tal deltagare till ett seminarium vid namn ’Försvinner svenskan i Finland?’”

Två av Språkförsvarets medlemmar stod som medundertecknare till den uppmärksammade artikeln i Svenska Dagbladet den 20/11, som kritiserade Folkpartiets förslag om obligatorisk engelska redan i årskurs ett.

Var och en som följer vår verksamhet – och inte är född igår - kan räkna ut att Språkförsvaret definitivt har ett språkpolitiskt inflytande. Det räcker med att läsa våra viktigaste dokument, nyhetsbrev liksom alla artiklar, insändare och brev som skrivits av Språkförsvarets medlemmar. Hur stort detta inflytande exakt är, är en mer svårbedömbar fråga. Däremot kan man lugnt påstå att vi bidragit till att Sverige har fått en språklag och till att höja den språkliga medvetenheten i allmänhet. Språkförsvaret har också ett stort kontaktnät, inte bara i Sverige utan även i övriga Norden. Numera intervjuas företrädare för Språkförsvaret ofta samtidigt som Språkrådets och Språkförsvaret har fungerat som både offentlig remissinstans (se ”Värna språken”) och hemlig sådan (för dem som ännu inte vill skylta med sina kontakter med oss).

Sammanfattningsvis har Språkförsvarets inflytande stadigt växt sedan bildandet 2005. Detta beror på att vår plattform i stor utsträckning sammanfaller med folkflertalets språkpolitiska föreställningar och önskningar; att Språkförsvarets medlemmar representerar ett tvärsnitt av Sveriges befolkning och således varken är en myndighet eller en renodlat akademisk organisation; och slutligen på att vi bedriver en öppen polemik, inte minst mot de anglofila delarna av etablissemanget, genom att till fullo utnyttja Internets alla möjligheter.

Det stämmer inte ens på det personliga planet. Mig veterligt har jag bara drivit två tvister eller rättsfall de 25 senaste åren och båda för andras, läs elevers, räkning. Det var dessutom helt ideellt. Det ena gällde en tvist mellan en elev och hans hyresvärd, som krävde ett oskäligt skadestånd av eleven. Jag avrådde eleven från att anlita advokat och tog själv över ärendet. Hyresvärden gav upp, innan ärendet hamnade i domstol. Det andra fallet var betydligt allvarligare, eftersom eleven, som enligt min mening var helt oskyldig, hade förlorat i alla rättsinstanser i Sverige och dömts till ett fängelsestraff. Jag åtog mig att företräda eleven och anmälde ärendet till Europadomstolen, men domstolen ansåg inte att ärendet låg inom deras jurisdiktion. Eleven hann dock dessförinnan betala arvoden till fyra olika advokater.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Fredrik W

7 januari 2010 10:34

Mycket bra inlägg, som vanligt!

 

M.Göte

7 januari 2010 15:02

Nu känner jag inte Tomas Hedlund, men i min värld kan man vara gråskalle och 20 år. Det har inget med ålder att göra. Däremot är en gråskalle en person som motsätter sig det nya fräscha. Det gör du och de andra i Språkrådet och därför håller jag med Tomas, du är en gråskalle.

 

Per-Åke Lindblom

7 januari 2010 23:00

Kom igen! Det här var inte mycket till argumentation. Varför är det nytt och fräscht att ersätta svenska beteckningar med engelska? Det har pågått i runt 20 år nu. Om man ersatte svenskspråkiga beteckningar med spanska, franska, kinesiska, isländska, sorbiska, ainu etc. eller varför inte tjottahejtiska, vore det nytt och fräscht. Det är du som travar fram i gamla hjulspår.

 

Olof Skötkonung

8 januari 2010 00:18

M.Göte: Då hellre gråskalle än dumskalle som dig om vi ska hålla den argumentationssandlådenivån.
Inte nytt eller fräscht att använda onödig engelska, tyder bara på dåligt ordförråd och dålig fantasi, dumhet alltså. Istället för att komma på ett bra slagord på svenska, som kräver lite tankemöda eftersom man då direkt hör om det är bra eller dåligt pga den fulla förståelsen, så kommer de, tex reklammakare, på något hjärndött på engelska. Jämför t.ex "Ta det rätta, ta cloetta" eller den legendariska reklamen för knäckebröd, där knäckebrödsriddarna till knäckehäxan utbrister den klassiska repliken "sluta jiddra, börja trolla!" med 7-11:as "Thanks heaven for seven eleven". Varför ska man tacka himlen för dem? Ok, om gud skulle stoppa världssvälten. Superlöjligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   Språket, ett verktyg som skiljer människan från alla andra arter, avslöjar ofta omedvetet en del av skribentens inre tankevärld, även om denne nog vid en granskning i efterhand skulle avvisa vissa slutsatser. När personer, saker eller egenskaper...

    Viggo Kann (till vänster) och Olle Bälter (till höger) mottog Språkförsvarets hederspris på årsmötet och höll också båda ett tacktal. Motiveringen till hederspriset löd som följer:   Olle Bälter/Viggo Kann/Chantal Mutimukwe/Hans Malmstr...

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Se bara på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbla...

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...