Europarådets expertkommitté för minoritetsspråk har nyligen publicerat en rapport om tillämpningen av den europeiska stadgan för regionala och minoritetsspråk i Sverige . Rapporten har redan kommenterats av Olle Josephson i Svenska Dagbladet, Språkrådet, Anders Wejryd m.fl  i Västerbottens-Kuriren och Östen Dahl i Lingvistbloggen. Eftersom ingen av dem tar upp kritiken mot avsaknaden av svensk språkstatistik, som upprepas i denna rapport, och jag dessutom har skrivit en artikel tillsammans med fyra andra skribenter (publicerad i tretton tidningar och tidskrifter) om bristen på språkstatistik, kommenterar jag i första hand detta.

Expertkommittén riktar en stark uppmaning till de svenska myndigheten att “ta pragmatiska steg för att insamla, i enighet och i samarbete med talarna, tillförlitliga uppgifter om antalet och den geografiska fördelningen av talare av regionala och minoritetsspråk” (sid. 5)

Expertkommittén uppmanade redan i den förra rapporten Sverige att inhämta tillförlitligt språkstatistik avseende minoritetsspråken i Sverige. Denna gång upprepar de svenska myndigheterna enligt rapporten att Sverige inte ” inhämtar officiell statistik om människor som tillhör en etnisk grupp, eftersom det enligt deras uppfattning beräkningsmetoderna varken är etiskt acceptabla eller vetenskapligt tillförlitliga.”

Under expertkommitténs besök poängterade representanter för talare av minoritetsspråken det angelägna behovet av insamling av pålitliga data om antalet och den geografiska fördelningen av minoritetstalare i Sverige. Enligt samma rapport har det nyligen genomförts undersökningar avseende samiskan och meänkieli, men dessa är endast grova uppskattningar och inte tillräckligt omfattande för att anses vara representativa. ”Därför kan de inte tjäna som som grund för en lämplig och effektiv språkplanering, vilket minoritetsspråkundervisningens område är i trängande behov av.”

De svenska myndigheternas argument att inhämtning av officiell språkstatistik inte är ”etisk acceptabel” är en omskrivning för påståendet att romer och jiddischtalande skulle motsätta sig en sådan. Detta sades t.o.m av en departementssakkunnig på en konferens om minoritetsspråkslagen den 12 november 2009, där jag själv var närvarande. I rapporten framkommer att Romska delegationen på grund av missnöje med de uppskattningar som har gjorts av svenska myndigheter har genomfört en egen folkräkning genom sina lokalorganisationer i Sverige. De uppskattar det totala antalet romer i Sverige (både romer med traditionell närvaro och sådana som anlänt relativt nyligen) till ungefär 154000. Denna siffra överraskar säkert de flesta. Vad företrädare för de jiddischtalande verkligen anser, känner jag inte till.

Påståendet att officiell språkinhämtning inte skulle vara leda till ”vetenskapliga tillförlitliga” resultat är befängd. Den praxis som svenska myndigheter i stället tillämpar innebär att man gör grova uppskattningar – mellan tummen och pekfingret så att säga. Så här skrev vi i artikeln ”Sverige behöver språkstatistik byggd på fakta”:

”Eftersom Sverige saknar officiell språkstatistik, vet vi inte hur många som har svenska som modersmål. Det förekommer olika uppskattningar, alltifrån 81, 83, 85 procent till 90 procent av invånarna. Varje procentenhets skillnad motsvarar drygt 90 000 personer; mellan lägsta och högsta uppskattning skiljer det alltså mer än 800 000 människor.

Situationen är densamma för minoritetsspråken. Uppskattningarna av antalet talare av meänkieli, norrbottensfinska, varierar mellan 20 000 och 80 000. Antalet som talar samiska anges till mellan 5 000 och 20 000 personer. De finsktalande pendlar mellan 70 000 och 450 000 människor. Talare av jiddisch anges som minst till 750 personer och som mest till 6 000, och uppskattningar av romanitalande fluktuerar mellan 5 000 och 40 000 personer. I en del fall har vi alltså att göra med en faktor sex eller åtta mellan högsta och lägsta uppskattning.”

Personuppgiftslagen (1998:204) förbjuder uttryckligen ”behandling av […] personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung”. Men språktillhörighet är inte detsamma som ”rastillhörighet eller etniskt ursprung”. Det hör också till saken att Finland, som genomför inhämtning av officiell språkstatistik, nästan ordagrant har samma personuppgiftslag som Sverige. Expertkommittén är av den åsikten att insamling av tillförlitlig språkstatistik inte behöver involvera personuppgifter. Förutom Finland för stater som Kanada, Frankrike, Schweiz, Österrike, USA och Australien med styrelseskick liknande det svensk alla språkstatistik utan att medborgarnas integritet anses vara hotad.

Man kan spekulera om motivet till varför den svenska regeringen på 1990-talet  motsatte sig officiell statistikinhämtning av språktillhörighet. Det enda skäl som då angavs var att uppgifter av detta slag skulle hota flyktingar och deras anhörigas säkerhet. Ingen säkerhetstjänst i världen har dock någon större nytta av hur många utvandrare från det egna landet som talar ett visst minoritetsspråk. Det är tämligen irrelevant information. Saddam Husseins säkerhetsjänst var inte intresserad av hur många irakiska medborgare, som fortsatte att prata kurdiska i Sverige. Den var intresserad av vilka som var politiskt aktiva, exempelvis i fråga om solidaritetsarbetet med irakiska Kurdistan eller för att störta Saddam Husseins regim. Förhandsinformationen fanns redan i Irak.

Förmodligen har det idag gått prestige i frågan; den svenska regeringen vill ogärna medge att den har fattat ett felaktigt beslut. Sammanfattningsvis:

”Hellre än att föra en faktabaserad språkstatistik, uppmuntrar myndigheterna idag uppskattningar på lösa boliner. Detta hindrar självklart inte att enskilda forskare kan ha gjort helt korrekta uppskattningar, som stämmer med verkligheten. Uppriktigt sagt kan jag inte se en enda fördel med att avstå från inhämtning av officiell språkstatistik. Sammantaget innebär situationen att intellektuell hederlighet och sanningssökande inte premieras och inte heller bedöms ha någon större samhällsnytta.”

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Språket, ett verktyg som skiljer människan från alla andra arter, avslöjar ofta omedvetet en del av skribentens inre tankevärld, även om denne nog vid en granskning i efterhand skulle avvisa vissa slutsatser. När personer, saker eller egenskaper inom...

    Viggo Kann (till vänster) och Olle Bälter (till höger) mottog Språkförsvarets hederspris på årsmötet och höll också båda ett tacktal. Motiveringen till hederspriset löd som följer:   Olle Bälter/Viggo Kann/Chantal Mutimukwe/Hans Malmstr...

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Se bara på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbla...

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...