I en krönika i Dagens Nyheter slår Malin Ullgren ett slag för läsning av översatt skönlitteratur, även om man är bra på originalspråket, dvs engelska för de flesta svenskar. Hon konstaterar att många läser romaner på originalspråket eftersom man är bra på engelska, och tillägger: "Ändå är jag osäker på om originalspråksläsningen alltid är den överlägsna läsningen. För även om man förstår vad orden och meningarna betyder - innebär det att man också lyckas översätta stämningen, känslan, korrekt? Är inte risken att ett avstånd uppstår; att det blir ett hörande av intressanta språkljud, snarare än ett lyssnande som följer orden hela vägen?" Hon konstaterar att det finns en tröskel mellan det språk man bara behärskar och det språk man är en del av, språket man tänker och drömmer på.

Hon exemplifierar genom att berätta den dråpliga historien om vad som tilldrog sig på ett seminarium med en brittisk expert på DH Lawrence. Som litteraturstudent och deltagare i seminariet hävdade hon att det inte fanns något våldsamt i författarens roman "Söner och älskare, utan pladdrade på om att det fanns en sådan tyngdlöshet i romanen, för att använda hennes egna ord. När Lawrencekännaren invände att huvudpersonen dödar sin egen mamma, blev hennes svar: "Mm, jo, men det är ju på engelska.  Allt blir så fint på engelska."

Malin Ullgren sätter här fingret på en attityd som otvivelaktigt delas av många i Sverige. Den ligger till exempel säkert bakom namngivningen på engelska av så många varor, platser, byggnader, evenemang och företeelser. Tillfrågade om språkvalet brukar de ansvariga producera några luddiga och lama argument om det nödvändiga i användningen av engelska, när det i själva verket inte finns något rationellt skäl. Det outtalade, bakomliggande synsättet är just att "Allt blir så fint på engelska".

Susanne L-A

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)