(Texten är hämtad från Ulum Dalskas webbplats)

Varifrån kommer älvdalskan – och vart är den på väg?

Högtidstal av Lars Steensland på Skansfesten 1982.

”Mina Damer och Herrar! – Grannkullur og liuätkaller! Fuäst for ig luv sai ig tyttzer edh kennes lit avut tä stand jär og birett um övdalska fer idh, ettersos irir övkaller, og ig ir do int järfo. So edh edd fel wedh riktuger twert um. Men ig oppes wilir är o endo. Se edd ig fel uladh dalsk og, men ig for pain swenska, so int ig dalsker i bend.”

Var och en som kommer i kontakt med älvdalskan kan konstatera att det är en märklig dialekt, som är så olika rikssvenskan att den är obegriplig för en utomstående. Det är därför naturligt att man ställer sig frågan: Hur kan det komma sig att det inom Sveriges gränser finns en så besynnerlig dialekt? Den frågan har satt myror i huvudet på såväl älvdalingar som andra, och flera teorier har förts fram, den ena mer fantasifull än den andra. Många har dessutom lagt märke till att älvdalskan bär en mycket ålderdomlig prägel, och det har också bidragit till spekulationer om dialektens ålder och ursprung.

Jag skall här inte gå in närmare på dessa i och för sig intressanta teorier och spekulationer utan i stället helt kort försöka sammanfatta vad vetenskapen har för svar på frågan: Varifrån kommer egentligen älvdalskan? – Efter det tänker jag också säga några ord om hur jag ser på älvdalskan i ett framtidsperspektiv.

För mycket, mycket länge sedan fanns det någonstans på vår kontinent ett folk. Man vet inte säkert när, men det var för minst 5.000 år sedan. Inte heller vet man riktigt var folket ursprungligen bodde, men man har gissat bl a på Rysslands och Centralasiens stäppland. Om deras äldsta historia vet man inte heller någonting. Inga ståtliga minnesmärken har de lämnat efter sig, inga pyramider, tempel eller borgar. Men en viktig sak vet man: Man vet vad de talade för språk. Och ser man lite närmare efter vilka ord som fanns i språket, kan man räkna ut en hel del om hur de hade det. Språket säger oss bl a att de hade tämjt stäpplandets vilda hästar, och att de hade kännedom om hjulet och vagnen. Förmodligen var det just detta folk som uppfann vagnen, åtminstone den tvåhjuliga, hästdragna stridsvagnen.

Precis som senare tiders stäppfolk, t ex hunnerna, lämnade de en dag sina boplatser och drog ut för att söka nya landområden. I vågor svepte de över stora delar av den då kända världen, åt sydost ned mot Indien, åt sydväst mot Iran och framför allt västerut mot Europa. Överallt drog de segrande fram, sannolikt just p g a sitt slagkraftiga kavalleri. Dessa vandringar och härtåg sträckte sig över flera hundra, ja kanske ett par tusen år. Till slut dominerade detta folks efterkommande i stort sett hela Europa, Iran och Indien plus andra mindre områden, och det gör de eller skall jag säga: det gör vi — än i dag.

Hur gick det då med stäppfolkets språk? Ja, precis som det mesta här i världen, så är språk någonting föränderligt och förgängligt. Ett språk utvecklas och förändras ständigt. Så skedde också med stäppfolkets språk. Men eftersom folket och deras efterkommande hade spritt sig över så enorma områden, hade de olika stammarna helt enkelt tappat kontakten med varandra. De hade kommit att leva i olika trakter under olika betingelser och hade blandats upp med olika underkuvade folk. Därför kom också deras språk att utvecklas olika på olika platser, så att vi till slut i stället för ett gemensamt språk fick flera olika språk och dialekter. På det sättet växte så småningom Europas nuvarande språk fram, och däribland även rikssvenskan och älvdalskan.

Därför är det märkligt nog så, att när de stora makthavarna i världen talar, t ex Indira Gandhi i Indien, Ayatollah Khomeini i Iran, Margret Thatcher i England, Ronald Reagan i USA och kommunstyrelsens ordförande i Älvdalen, så talar de alla besläktade språk, som har ett och samma ursprung, stäppfolkets språk. Ser man lite närmare efter, kan man ana detta än i dag. Låt oss ta ett enkelt begrepp, som måste ha funnits för 5.000 år sedan, t ex talet tre. Vad heter det på några av dessa språk? – Engelska three, tyska drei, franska trois, italienska tre, ryska tri, polska trzy, klassisk grekiska treis, fornindiska trayah och sist men inte minst älvdalska tri. – Var och en ser genast att dessa ord liknar varandra. Detta beror nu inte på slumpen och inte heller på att det egna språket skulle ha lånat ordet av det andra. Nej, orsaken är den att dessa språk har bevarat stäppfolkets urgamla ord för tre. Alla har de visserligen förändrat ordet något, var och en på sitt sätt, men inte mer än att man fortfarande tydligt ser likheten.

Men jag ska nu komma in lite närmare på älvdalskans historia. Låt oss gå c:a l.500 år tillbaka. Vi hamnar då i den s k folkvandringstiden, några hundra år före vikingatidens inbrott. På den tiden var norra Europa, inklusive Norden, bebott av folkstammar som brukar kallas germaner. Dagens nordbor, som är ättlingar till germanerna, talar nu fem olika språk, svenska, norska, danska, isländska och färöiska, alla med sina dialekter. Men på den tiden, för ungefär 1.500 år sedan, talades i Norden bara ett enda språk, den s k urnordiskan. Med tiden gick det emellertid med urnordiskan som med stäppfolkets språk. Det splittrades upp under århundradenas lopp i flera olika språk och dialekter. Ännu på vikingatiden var de språkliga skillnaderna i Norden ganska små. Man kan räkna med att alla vikingar säkert förstod varandra utan några som helst problem, men den ene vikingen kunde nog höra på dialekten varifrån den andre kom. Allteftersom de nordiska rikena växte fram och konsoliderades, ökade också de språkliga skillnaderna, och på det viset uppstod med tiden de fem olika nordiska språken.

Detta betyder nu att alla språk och dialekter i Norden –  om man bortser från finskan, lapskan och senare tiders invandrarspråk — härstammar från ett och samma urnordiska språk. Älvdalskan utgör inte något undantag. Därför kan man lugnt avskriva alla teorier om att älvdalsmålet skulle härstamma från engelskan, från isländskan eller från något annat språk. Inte heller är det tvärtom, dvs att älvdalskan skulle haft något inflytande på engelskan eller isländskan. De många likheter som faktiskt finns mellan älvdalskan och dessa språk beror snarare på att de har ett gemensamt ursprung och att de har bevarat en rad gamla drag som riks-svenskan har förlorat. Om man vill ta några exempel, kan man nämna w, som finns kvar i engelskan och i älvdalskan, men inte i rikssvenskan, eller ljudet dh, som vi har både i engelska, isländska och älvdalsmål, men som har försvunnit i rikssvenskan. Vidare har såväl isländskan som älvdalskan bevarat mycket av vikingatidens grammatik, vilket man inte kan säga om vårt riksspråk.

Det jag har berättat nu ger samtidigt svar på en annan fråga, nämligen den om älvdalskans ålder. Eftersom nu de flesta av Europas levande språk och dialekter, inkl. älvdalskan, har samma ursprung, stäppfolkets gamla språk, måste de ju också på sätt och vis vara lika gamla. — Men frågan om älvdalsmålets ålder kan besvaras på flera sätt: För c:a 1500 år sedan fanns det alltså bara ett språk i hela Norden. Man talade därför på den tiden likadant i Dalarna som i Uppland eller som i Skåne. Men så är det ju sannerligen inte i dag.

När uppkom då de stora dialektala skillnaderna i Sverige? Det går inte att nämna en exakt tidpunkt när detta skedde, eftersom det är fråga om en lång och utdragen process. Lite förenklat skulle man dock kunna säga, att man redan under vikingatiden talade lite annorlunda här uppe norr om Siljan än t ex i Uppsala. Och några hundra år senare, under Gustav Vasas tid på 1500-talet, hade dialekten här uppe hunnit fjärma sig ordentligt från Mälardalens svenska och förmodligen fått sin huvudsakliga karaktär. Älvdalskan som utpräglad dialekt skulle i så fall vara en fyra, fem hundra år. – Det kan kanske vara intressant att veta, att den nya tidens rikssvenska enligt mångas uppfattning föddes just på Gustav Vasas tid, då man för första gången översatte Bibeln från latin till svenska. Därför skulle man kunna säga att älvdalskan som särskild dialekt och svenskan som modernt riksspråk är ungefär lika gamla.

Det finns också ett tredje sätt att besvara frågan om älvdalskans ålder på. Man kan jämföra den med rikssvenskan och se, vilket av dem som har bevarat mest av det gemensamma gamla arvet. Här är det alldeles uppenbart så att älvdalingama bevarat mer av vikingatidens grammatik, mer av vikingatidens ord och mer av vikingatidens ljud än folket i Mälardalen. Ser man saken på det viset, är alltså älvdalsmålet betydligt mer ålderdomligt än rikssvenskan.

– Men här skulle jag vilja passa på att avliva en annan myt. När jag sa att älvdalskan förmodligen existerade som en särskild dialekt redan under Gustav Vasas tid, menade jag inte att den då stannade i växten. Nej, älvdalskan har naturligtvis fortsatt att utvecklas och förändras hela tiden, men långsammare och i en annan riktning än rikssvenskan. Älvdalskan är därför ingalunda rena vikingasvenskan eller fornsvenskan, som somliga har menat. Och det blir ännu mer uppenbart, om man känner till att dialekten i några avseenden t o m är nymodigare än riksspråket. När man här uppe säger t ex grais, men nere i Stockholm gris, och här uppe aus, men där nere hus, eller här myöta, men där möta, då är det faktiskt rikssvenskan som är ålderdomligast, för de gamla vikingarna sa också ungefär gris, hus och möta.

Om man skulle sammanfatta det här, så kan man alltså säga att älvdalskan är en äkta nordisk dialekt med samma ursprung som rikssvenskan. De stora skillnaderna mellan älvdalskan och rikssvenskan beror främst på att dialekten har bevarat mycket mer av det gamla i språket än rikssvenskan, men i några fall har den tvärtom genomfört en del förändringar, som saknas i riksspråket. — Det är denna underbara blandning av gammalt och nytt som ger älvdalskan dess unika karaktär.

Låt oss nu gå över till älvdalskan av i dag. Vem som helst av er älvdalingar som är lite äldre kan berätta att dialekten har förändrats en hel del sedan ni var unga. Och det intressanta är, att tidigare, under kanske 1.000 år fjärmade sig älvdalskan hela tiden från rikssvenskan i sin utveckling. Men nu har utvecklingen vänt, och dialekten har i stället börjat närma sig riksspråket. Om detta får fortsätta, kommer naturligtvis älvdalskan förr eller senare att försvinna. Det är nu inte språkforskarna, politikerna, jag eller någon annan utomstående som skall avgöra om den här utvecklingen är positiv eller negativ. Visserligen är älvdalskan oerhört intressant för språkforskarna, men den får för den skull inte betraktas bara som ett museiföremål. Älvdalskan är ett levande språk, som talas av levande människor. Om man skall kämpa för att älvdalskan skall överleva, eller om man så småningom helt skall ge efter för rikssvenskan, det avgör Älvdalens folk och ingen annan.

Men jag har ändå en personlig önskan. Vilket beslut än älvdalingarna kommer att fatta i den här frågan, hoppas jag att de gör det med öppna ögon. Ty innan man bestämmer sig för att kämpa emot utvecklingen eller att ge upp, borde man veta mer om vad saken gäller. Man borde helt enkelt veta mer om sin egen dialekt och vad som håller på att hända med den.

Om man skulle komma fram till att älvdalskan är värd att bevara, då måste man också vara beredd att kämpa för det. Denna kamp kan föras på flera olika sätt. Det viktigaste är i alla fall att språket odlas och används så mycket som möjligt. Och just här ligger också dialektens styrka. Det är så självklart för de flesta älvdalingar att man dalskar sinsemellan och att man inte tar till svenskan när det inte behövs. Samtidigt finns det här också en svag punkt, och det är den skrivna älvdalskan. Visserligen har man försökt skriva på älvdalsmål i flera hundra år, men ni vet säkert alla hur det är: Det finns ingen passande skrift för älvdalskan. Det är därför svårt att skriva på sin dialekt och ännu svårare att läsa. Man har ju aldrig fått någon undervisning eller träning i vare sig det ena eller det andra.

Men här kan man verkligen ta utvecklingen i egna händer. Trots alla svårigheter, som jag väl känner till, vore det faktiskt inte omöjligt att gemensamt bestämma sig för hur man skall skriva älvdalsmål. När man sedan en gång bestämt sig för det, skulle man kunna sprida den kunskapen i studiecirklar, i Skansvakten och andra skrifter och varför inte t o m på några timmar i skolan.

Jag är för egen del helt övertygad om, att om man skrev och fick läsa mer – och bättre – på älvdalska, då skulle det verksamt bidra till att bevara den unika älvdalskan och dess särart.

Tack för ordet.

För mer information, gå till Lars Steenslands hemsida

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I semestertider brukar antalet besökare till denna nätdagbok minska. Men det finns ett pålitligt dragplåster, nämligen Bondfilmen ”Quantum of solace”, som gav 365 besökare igår. Filmen visades nämligen i TV7. Första gången filmtiteln bidrog till att drastiskt öka antalet besökare till denna nätdagbok var den 5 augusti 2013, då nätdagboken registrerade inte mindre än 1667 besökare, eftersom TV4 visade filmen samma dag. Språkförsvarets nätdagbok omnämner filmtiteln i åtta olika inlägg. Det inlägg som har den bästa placeringen på Googles träfflistor är Hur ska egentligen ”Quantum of Solace” översättas? 

Det är trevligt att svenska cineaster är vetgiriga och att Språkförsvaret kan bidra med att skingra vissa dimmor.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

”Vad är SAOLhist?

SAOLhist är en databas över samtliga uppslagsord som har förekommit i minst en upplaga av Svenska Akademiens ordlista (SAOL). SAOLhist innehåller också nio av de tretton upplagorna som faksimil. Tack vare databasformatet kan man göra många olika typer av sökningar, både på längden och på tvären. Man kan t.ex lätt få fram när ett visst ord första gången togs upp i SAOL, eller vilka ord som ströks från en upplaga till nästa. Man kan också söka ”baklänges”, t.ex på alla ord som slutar på -miljö.

Uppgifter om uttal, böjning och betydelse är inte med i själva databasen. Men du kan alltid klicka dig till faksimilversionen och hitta dessa uppgifter.”

Läs vidare här om SAOLhist eller gå till SAOLhist-projektets hemsida

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

The Scotsman har noterat flera språkfel i Sverigedemokraternas senaste propagandakampanj i Stockholms tunnelbana:

" On closer inspection though the ads contain several serious language errors, including ‘goverment’, incorrect use of punctuation and the phrase ‘welcome back to a better Sweden’, a direct translation of Swedish grammar which should read ‘please visit a better Sweden in 2018’, the date of the next general election."

"Vid närmare granskning av annonserna innehåller dessa åtskilliga allvarliga språkfel, inklusive 'goverment', felaktigt användande av interpunktion och frasen ' welcome back to a better Sweden', en direkt översättning från svensk grammatik, vilket borde heta 'please visit a better Sweden 2018', datum för nästa riksdagsval." (Vår översättning)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Dagens Industri idag slår chefen för Lernia indirekt ett slag för mer svengelska (”Sänk språkkraven…”) i Sveriges näringsliv – för att bättre tillvarata invandrad kompetens. Det må vara hänt, men bättre vore att satsa på personer med potential för god svenska och god engelska (eller annat gångbart främmande språk).  Integration är också en aspekt, med många dimensioner, i dessa känsliga invandringstider.

Lars

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Conseil d’Etat (motsvarar ungefär Lagrådet i Sverige) har än en gång motsatt sig att Frankrike ratificerar den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. Denna stadga antogs i Strasbourg den 5 november 1992 och undertecknades av Frankrike den 7 maj 1999, men den har alltså ännu inte trätt i kraft i Frankrike. Sverige ratificerade stadgan år 2000. Frågan har behandlats två gånger tidigare, 1996 och 2013, av Conseil d’Etat, som alltså rekommenderade avslag.

Konsekvensen är naturligtvis att de olika landsdels- och minoritetsspråken i Frankrike, occitanska (provensalska), korsikanska, frankoprovensalska, bretonska, baskiska, nederländska (flamländska) och alsatiska, fortfarande har en svag juridisk ställning.

Se vidare artikel i Le Monde, “Nouvel obstacle à la ratification de la Charte des langues régionales”.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en uppsats vid Lunds universitet vt 2014 jämför Therese Nicander svensk och kinesisk språkpolitik i ett historiskt perspektiv. Detta är hennes slutsatser.

Undersökningen av den svenska och kinesiska språkpolitiska historian visar att det de båda länderna har många likheter i arbetet med att vårda och skydda språken. Resultatet av undersökningen förvånade mig lite eftersom jag själv, innan arbetets början, förutspådde att Kina hade gjort mycket mer radikal språkpolitiska beslut än Sverige. Men även om det ser ut som om Kina för en mer strikt språkpolitik så visar undersökningen på att det finns fler likheter än olikheter i de båda ländernas språkvårdsarbete.

Anledningen till detta ligger i grunden att majoriteten språkforskare i både Sverige och Kina anser att det är faktorer utifrån som leder till att förändringar sker i språket. Eftersom den mest utbredde teorin om språkutveckling är att språket påverkas av historiska och sociala förhållanden, så blir det även naturligt att de båda länderna har liknande metoder för att vårda och skydda sina språk.

Båda länderna har uppfattningen att språkvården måste kontrollera olika aspekter i språket, och menar att språkvårdens huvudsakliga uppgift är till för att skapa gemenskap och förena landets befolkning. Kina har många etniska grupper som har olika dialekter, därför är det viktigt att språkpolitiken fokuserar på de etniska gruppernas språkliga jämställdhet och den fortsatta utvecklingen av det rikstäckande gemensamma språket mandarin. Även i Sverige finns det många olika språk som beror på en ökad invandring. Detta gör att språkpolitiken fokuserar på att få alla nya svenskar att ta till sig språket och att se till att svenskan utvecklas i lagom takt, samtidigt som man värnar för de språkliga minoriteternas jämställdhet.

En annan gemensam faktor som påverkar de båda ländernas språkpolitiska aktiviteter är mentaliteten hos oss människor. Människan är i grund och botten ett djur. Även om det kan låta irrelevant i den studien av språkpolitisk historia, så är det människans flock- och revirinstinkter  som  är  grunden  till  att  många  vill  skydda  sitt  land  och  språk.  Den misstänksamhet som ofta finns mot nymodigheter är inte en inställning som är begränsad till en specifik nationalitet eller grupp av människor. ”Det var bättre förr” mentaliteten och känslan av oro för plötsliga förändringar hör till människans natur.

I både Sverige och Kina är det framförallt inflytande från andra språk som bekymrar den språkintresserade befolkningen. I de båda länderna diskuteras det flitigt om engelskans påverkan på språket. Det som skiljer debatterna i de båda länderna åt är att oron över engelskans påverkan av det svenska språket till mestadels finns hos allmänheten och inte bland lingvisterna. Språkforskarna har goda kunskaper i svensk språkhistoria. Till exempel hade tyskan på 1500- och 1600-talet och franskan på 1700-talet stort inflytande på svenskan utan att vara ett hot mot svenskan som det officiella språket i Sverige. Inflytande på svenskan från andra språk är bara en del i språkets utveckling och så länge som svenskan har positionen som officiellt språk i Sverige, och att utvecklingen inte går i för snabb takt, så finns det ingen risk att engelskan kommer att konkurrera med svenskan.

I Kina däremot finns det en oenighet även hos lingvisterna, där vissa ser engelskan som ett hot medan andra tycker att engelskan har en viktig funktion i Kinas globalisering. Detta tror jag beror på mandarinkinesiskans ostabila position som ett nationellt språk för hela riket. För även om både svenska och mandarin enligt lag är utsedda som officiella huvudspråk  i  respektive  land  så  har  svenskan  en  mycket  starkare  position  hos befolkningen än vad mandarin har i Kina.

Svaret på varför mandarin har så pass svag status i Kina mot svenskan i Sverige finner vi ifall vi undersöker de båda språkens historiska utvecklingar. Svenskan som vi talar idag har sitt ursprung från 1500-talet och hade redan då en stark position som nationellt språk. I Kina däremot var det inte förrän på 1900-talet som arbetet tog fart mot att utveckla ett rikstäckande  gemensamt  språk  och  beslutet  att  just  mandarindialekten  skulle  få  bli nationellt standardiserat språk i Kina. Mandarin har helt enkelt inte hunnit få samma status i Kina som svenskan har i Sverige.

Båda ländernas språkpolitiska arbete har fokuserat på att utveckla och sprida ett rikstäckande, komplett och samhällsbärande språk. Både Sverige och Kina har som mål att vårda och skydda de språk som finns i landet och detta har lett till den svenska respektive kinesiska språklagen. Lagarna skiljer sig dock lite genom att den kinesiska lagen syftar till att påverka normaliseringen och övergången till den standardiserade kinesiskan som ett officiellt nationellt språk, medan det verkar som den svenska lagen mer har ett syfte att beskriva ett befintligt läge för svenskan.

Slutsatsen jag kommer fram till i den här jämförelsestudien av Sveriges och Kinas språkpolitik är att både ländernas språkpolitiska historia har många likheter. Men trots att båda länderna har en språklag som fastställer svenskan respektive kinesiskans position i samhället så är det nationella språket mandarin mycket yngre än den moderna svenskan, och det krävs ytterligare arbete för att det ska få samma position som svenskan har i Sverige.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)