Under mitt liv som medveten språkintressent har jag noterat en hel del förenklingar av svenska språket. Ålderdomliga former och stavningar har ersatts av moderna förenklingar och uttryck – i de allra flesta fall till det bättre. Så har t ex konjunktivformerna nästan försvunnit utan att betydelsen gått förlorad. I allmänhet förstår nog folk vad som menas även när konjunktiv har ersatts av presens. Men det finns exempel på betydelseförluster.

I dagens AXESS (Nr 3, april,  2016)  finns en enspaltare av Martina Björk om just detta problem.  Hon nämner särskilt den aronitiska välsignelsen som i den nuvarande bibelöversättningen skrivs i presens istället för hävdvunnen konjunktiv. Därmed förändras innebörden drastiskt från en mänsklig önskan riktad till Herren (”Herren välsigne och bevare…”) till ett enkelt konstaterande i presens (”Herren välsignar och beskyddar…”). Man kan anta att den mer än tvåtusenåriga originaltexten uttrycker en önskan, en hemställan--ingenting annat. Här har alltså den avsedda förenklingen medfört att betydelsen har förändrats. Ur religiös synvinkel har jag ingen uppfattning om detta, men språkglidningen är illavarslande.

Väl använda konjunktivformer ger rika, betydelsebundna nyanser åt ett dynamiskt språk. Det vore (!) synd att i alla sammanhang frånhända sig sådana möjligheter. I andra språk som jag känner till används fortfarande konjunktiv i sådana fall där man övergett dessa former i svenska språket, även om konjunktiv utsätts för förenklingsattacker också där.

För egen del skulle jag gärna se att Språkförsvaret slår ett slag för bevarande av konjunktivformer, i de fall där de tillför något värdefullt till språklig skönhet och språkförståelse. Jag har noterat Språkförsvarets medlemsenkät om bruket av konjunktiv.  Finns någon slutsats att dra av den?

Jag säjer med Martina Björk: Leve konjunktiven!

Lars Nordberg

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)