I talet vid Harvarduniversitet 1943 (som citerades i ett tidigare blogginlägg) sade också Winston Churchill angående engelska språket:

"This gift of a common tongue is a priceless inheritance, and it may well some day become the foundation of a common citizenship… I do not see why we should not try to spread our common language even more widely throughout the globe and, without seeking selfish advantage over any, possess ourselves of this invaluable amenity and birthright."

“Denna det gemensamma tungomålets gåva är ett oskattbart arv, och den kan mycket väl en dag bli grundvalen för ett gemensamt medborgarskap … Jag förstår inte varför vi inte skulle försöka sprida vårt gemensamma språk ännu mer runt jordklotet och, utan att eftersträva en självisk fördel gentemot andra, bemäktiga oss av denna ovärderliga förmån och förstfödslorätt.”

Talet analyseras av Robert Phillipson i denna artikel. Det finns en naiv uppfattning, som inte bara är spridd bland lekmän utan även bl.a vissa språkvetare, att språk enbart sprids på ett naturligt sätt av sig självt. Men stater som använder sig av stora språk befrämjar medvetet sina egna språk, eftersom det innebär politisk och kulturell påverkan, inkl. direkta ekonomiska vinster.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)