I en krönika nyligen i Sydsvenska Dagbladet skrev Kalle Lind:

”Jag kom in på mitt stamfik. Ett nytt biträde stod bakom disken. Innan jag öppnat munnen sa hon: ’Sorry, I don’t speak Swedish!’ Jag svarade instinktivt: ’Well, I do’. Sedan beställde jag en espresso doppio på svenska medan hon tittade oförstående på mig. På en krog jag hamnar på ibland jobbar en skotte som får Edinburgh-pundarna i filmen ’Trainspotting’ att låta som Oxfordprofessorer. Han kastar ur sig en lång harang med ett frågetecken på slutet, jag svarar med ett tvekande ’yes …’ och sedan får jag ett glas sörja som visar sig kosta 145 kronor.

Och det finns kanske inte så mycket att invända. Engelsktalande kan räkna med att bo i Sverige ett helt liv utan att lära sig grundläggande svenska termer som ’bolåneavdrag’ och ’jämn avföring’. Colin Nutley har gjort tiotusen filmer om svenska företeelser utan att kunna säga ”glutenintolerans” – och folk har låtit honom hållas. Om en kvinna i kassan proklamerar att hon bara pratar engelska är det svenska kunder som säger ursäkta – eller excuse me – och anpassar sig.

Men lite retar det mig.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Frågan är ockå om den svenska texten är optimalt klart uttryckt och om den inte lider av vissa andra skönhetsfläckar.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)