Internationella Engelska Skolans (IES) grundare Barbara Bergström säger på IES webbplats:

”Vi kan inte längre som utbildare nöja oss med att svenska skolbarn lär sig tala engelska ’väl’. Detta är inte nog. Vi måste befinna oss steget före och se till att de uppnår en total inre säkerhet (min fetstil) när de talar engelska, så att de är i stånd att utforska och diskutera frågor djupgående på engelska (min översättning). " 

Detta är det ena av IES viktigaste säljargument. Det andra är ordning och reda: "Where teachers can teach and students learn". Notera ordvalet ”uppnå total inre säkerhet”, vilket måste åsyfta perfekt tvåspråkighet. Det finns ingen forskning, som visar att det är regel att man kan uppnå perfekt tvåspråkighet, d.v.s att man kan lära sig tala ett språk flytande genom att studera ett främmande språk utanför det land, där detta talas. Perfekt tvåspråkighet kräver att man använder två språk lika mycket, helst att man har vuxit upp med de två språken och att omgivningen också är tvåspråkig. Barbara Bergström skiljer av lättförstådda skäl inte mellan att behärska två språk lika väl och att använda två språk överhuvudtaget. Den amerikanske språkforskaren Einar Haugen skriver:

"Är det möjligt att behålla mönstren på två (eller flera) språk helt rena, så att en tvåspråkig i verkligheten blir två enspråkiga, som vardera talar ett språk perfekt men också fullständigt förstår den andre och kan reproducera den andres mening för den ene utan att på något sätt bryta mot regelanvändningen av någotdera språket? Vid första påseendet är man benägen att säga nej. Hypotetiskt är det möjligt precis som en perfekt rak linje eller en perfekt skönhet eller perfekt lycka är teoretiskt möjliga, men i praktiken är det nödvändigt att nöja sig med mindre (min översättning). " (Citerat via François Grosjean:"Bilingual", sid. 21 - 22)

Barbara Bergström underblåser alltså myten om att elever kan lära sig perfekt engelska i Sverige, trots att eleverna talar svenska eller ett invandrarspråk i hemmet, trots att kamratkretsen inte är övervägande engelskspråkig och trots att samhällets huvudspråk är svenska. Detta är falsk marknadsföring. Det är redan ett känt faktum att talare från Danmark, Nederländerna, Norge och Sverige ändå tenderar att överskatta sina kunskaper i engelska, trots att de uppnår mycket goda resultat i internationella tester i engelska som andra språk.

Är svenska och engelska jämställda på Internationella Engelska Skolan?

I en debattartikel på DN Åsikt den 30 oktober 2018 påstod Anette Brodin Rompe, då vd för IES, att IES bedriver ”tvåspråkig undervisning”. Men vilken är då fördelningen mellan engelska och svenska med avseende på ämnena? IES har rätt att bedriva undervisning på upp till 50 procent på engelska på grundskolenivå och upp till 90 procent på gymnasienivå. Hon hävdar vidare att IES värnar om såväl ”det svenska som det engelska språket”. Men varför måste IES värna om det engelska språket i Sverige? Det är varken huvudspråk eller minoritetsspråk i Sverige. Det är världens största språk för närvarande om man adderar andraspråkstalare till modersmåltalare, d.v.s engelska är världens lingua franca nummer ett. Är engelskan hotad i Sverige och behöver skyddas? Om nu svenska och engelska är jämställda på IES, varför går då IES ut med slagordet ”Commanding English the key to the world”  (”Att behärska engelska är nyckeln till världen”) i sitt informationsmaterial?

Har Internationella Engelska Skolan ”världens bästa lärare”?

Brodin Rompe hävdar i samma artikel att ”vi anställer de bästa lärarna runt om i världen och det är en ynnest för svenska elever att få möjlighet att utbildas av dessa välkvalificerade och engagerade lärare.” Det är någonting som inte stämmer här. Om nu IES anställer världens bästa lärare, varför har de i så fall inte världens bästa löner? Faktum är att de inte ens har Sveriges bästa löner. Enligt Brodin Rompe i samma inlägg ”betalar vi löner väl i linje med genomsnittet”. Hur kan det komma sig att världens bästa lärare nöjer sig med genomsnittslöner för svenska lärare? Vet de inte sitt eget bästa?

Brodin Rompe påstår också att deras praxis att anställa behöriga utländska lärare – naturligtvis bara på engelska – är en utmärkt och förutseende dellösning på en framtida lärarbrist på inte mindre än 80 000 lärare! ”Om inget görs”, är nyckeltillägget. Men Sverige står inte inför en demografisk katastrof; Sverige har relativt höga födelsetal med europeiska mått mätt och dessutom en stor invandring. Hur svårt vore det att förekomma en framtida lärarbrist genom att höja lärarlönerna generellt och därmed förbättra lärarnas relativa löneläge?

Vad beror betygsnivån och kunskapsresultaten i Internationella Engelska Skolan på?

Enligt Brodin Rompe i samma artikel kan IES ”årligen visa högre resultat i de nationella proven i svenska, engelska och matematik jämfört med det nationella snittet”. Låt oss tills vidare utgå från uppgiften om att dessa påstådda framgångar är korrekt. Givet alltså att påståendet är korrekt, vad beror det i så fall på?

Beror det på att IES använder engelska som undervisningsspråk? Har engelskan sådana inneboende egenskaper att det är särskilt lämpat som undervisningsspråk? Inte ens den mest inbitne anglofån vågar väl påstå något sådant? Däremot finns det forskning som visar att svenskspråkiga elever och studenter som undervisas på engelska, blir mindre aktiva och interagerar betydligt mindre än om de undervisas på svenska. Deras aktiva ordförråd på engelska är naturligtvis mindre än det på svenska. Det blir så att säga lugnare i klassen på engelska, men till vilket pris?

Beror det på det ”ordning-och-reda”-koncept som IES tillämpar? Men ett ”ordning- och-reda”- koncept är väl språkneutralt och kan tillämpas på vilket språk som helst? När jag gick i folkskolan, kunde lärare utdela såväl örfilar som slag med pekpinnen över en hand, samtidigt som undervisningsspråket var på svenska. Utländska elever har berättat för mig att denna metodik fortfarande tillämpas på vissa håll i världen, oberoende av språk. Med tanke på knivbråket på Internationella Engelska Skolan i Tyresö den 9 januari, varvid två elever knivskars, måste IES nog idag hänföras till den minoritet svenska skolor, där ordningen inte är helt exemplarisk.

Frågan är dock om den påstådda disciplinen på IES inte framför allt hänger ihop med nästa aspekt. De flesta forskare menar att elevsammansättningen på friskolorna, däribland IES skolor, inte är typisk för svenska skolor utan domineras av elever från studievana hem, kort sagt medelklass. German Bender/ Per Kornhall skriver på DN Debatt den 26 oktober 2018:

”Friskolor är kraftig överrepresenterade bland skolor med hög andel svenskfödda och/eller välutbildade föräldrar. Kommunala skolor dominerar stort bland skolorna som har många elever vars föräldrar har lägre utbildningsnivå och/eller är utrikesfödda.”

På vilket sätt skulle det vara en bragd att undervisa redan välartade och studiemotiverade elever? De kommunala skolorna måste ta emot alla elever, även de mindre välartade och studiemotiverade. När först friskolereformen genomfördes 1992 och senare betygsintagningen till de kommunala gymnasierna i Stockholm infördes, fick det successivt mycket negativa konsekvenser för de kommunala förortsgymnasierna. De mest studiemotiverade eleverna i förorterna började söka sig till friskolorna och de kommunala innerstadsgymnasierna med resultat att förortsgymnasierna sakta men säkert dränerades på studiemotiverade elever, vilket gav vissa förortsgymnasier dåligt rykte. Förortsgymnasier som Skärholmens gymnasium, S:t Jacobi gymnasium i Vällingby, Farsta gymnasium och Tensta gymnasium, alla i invandrartäta områden, hamnade i en nedåtgående ond spiral och lades ner.

Före kommunaliseringen och friskolereformen valde gymnasieeleverna enbart program, inte i första hand skola. Undervisningen var likvärdig i hela landet, utbildningskostnaderna för varje elev var desamma och samma tarifflönesystem tillämpades för alla Sveriges lärare. Förortsgymnasierna i Stockholm kunde faktiskt konkurrera med gymnasier i välsituerade bostadsområden. Jag kommer mycket väl ihåg att Tensta gymnasium uppnådde det bästa resultatet i Stor-Stockholm, före Danderyds gymnasium, i en nationell matematiktävling ett år. Idag väljer eleverna och deras föräldrar också skola; i praktiken väljer vissa elever bort andra elever helt och hållet, vilket ökar segregationen. Bender/Kornhall skriver i samma artikel:

”Slutsatsen är att skolvalssystem i alla undersökta länder har bidragit till ökad etnisk och socioekonomisk segregation, samt att segregationen har negativa effekter på individ- och samhällsnivå.”

När Brodin Rompe påstår att IES ”… årligen (kan) visa högre resultat i de nationella proven i svenska, engelska och matematik jämfört med det nationella snittet”, så är detta ingen prestation, om elevsammansättningen redan från början är fördelaktig, d.v.s om elever med välutbildade föräldrar är överrepresenterade. I stället borde kunskapsutvecklingen hos eleverna över tid mätas. Om elever på en skola avsevärt har förbättrat sina studieresultat jämfört med elever från en annan skola, exempelvis i form av jämförbara nationella prov, så har det skett en kunskapsutveckling. Men några sådana jämförelser känner i varje fall inte jag till.

IES vill självfallet hela tiden expandera och öka sitt elevunderlag, men i så fall kommer IES att alltmera likna den kommunala skolan. IES hittillsvarande framgångar bygger på dess förmenta exklusivitet, att de plockar elever som russinen ur kakan. IES står varken för någon överlägsen pedagogik, något överlägset undervisningsspråk, inte heller anlitar IES bättre lärare än den kommunala skolan, inte heller tillämpar IES någon oslagbar disciplin.

Sist men inte minst är det tragiskt att svenska staten i och med friskolesystemet kombinerat med skolpengen, d.v.s skattemedel, möjliggör Internationella Engelska skolans blotta existens, och därmed långsiktigt undergräver svenska språkets ställning i landet.

Per-Åke Lindblom

(En förkortad version av artikeln publicerades i Värmlands Folkblad den 21 februari)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)