Söndagens svenskspråkiga sång

Arne Rubensson - Mene tekel

Söndagens svenskspråkiga dikt

Infall

Man dansar däruppe - klarvaket

är huset fast klockan är tolv.

Då slår det mig plötsligt att taket,

mitt tak, är en annans golv.

Nils Ferlin

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Carl Reinhold Augustsson heter en professor som undervisar på universitet i Tblisi i Georgien. Han är mycket språkintresserad och reseintresserad. Han gör resefilmer på Youtube på många olika språk.

En film handlar om Tiblisi, huvudstaden i Georgien. Filmen finns på många olika språk. Ett av dem är älvdalska! Han har fått hjälp med översättningen av sin text från föreningen Ulum Dalska och en inspelad ljudfil att läsa efter. Hans uttal kanske inte skulle vinna första pris i en kurs, men visst är det en fantastisk sak som än en gång visar att älvdalska är ett språk och inte en dialekt. En professor i Georgien lockar turister med älvdalska!

Filmen finns också inspelad på flera andra språk. Nu söker Carl Reinhold Augustsson ett tv-bolag som kanske kan vara intresserad av idén med de månspråkiga filmerna.

Och om någon vill lära sig älvdalska kan de gå med i kursen som finns på facebook:  "Älvdalska bytes mot armhävningar Kurs i älvdalska Course in Elfdalian”

Här är länken till filmen med älvdalska som guidespråk :

https://www.youtube.com/watch?v=TASUokzz-Uw

Björn Rehnström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

En teori på Facebook är att sådana här felskrivningar just är konstruerade för att väcka uppseende på Facebook... Men vem vet?

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel ”Bisarrt när engelska ersätter det egna språket” (1)  i Svenska Dagbladet den 22/6 2021 berättar Mikael Parkvall om Rwandas byte av undervisningsspråk, från franska till engelska.

Han skriver:

”I dagarna är det ett kvartssekel sedan Rwanda drastiskt la om sin språkpolitik i kölvattnet av 1994 års folkmord.

Det östafrikanska landet är något mindre än Småland och har 12 miljoner invånare. Dessa brukar på oklara grunder indelas i två folkgrupper vilkas maktstrider kulminerade i just folkmordet. Det finns inga observerbara skillnader i termer av språk, religion eller sedvänjor. Faktum är att Rwanda är mycket udda i språkligt hänseende: det finns få länder i världen som är i stort sett enspråkiga, och ännu ovanligare är det i Afrika, men i Rwanda har så gott som alla just rwandiska som modersmål.”

Efter folkmordet 1994, som primärt drabbade tutsi och moderata hutu, tog Rwandiska Patriotiska Fronten makten genom ett inbördeskrig. En av konsekvenserna var att den nya regeringen drastiskt lade om språkpolitiken och ersatte franskan med engelskan. Detta var ett sätt att straffa Frankrike, som ansågs ha stött den tidigare hutu-regimen och därmed även folkmordet.

Parkvall skriver vidare:

”2008 blev engelska det enda tillåtna skolspråket. Tidigare hade rwandiska åtminstone använts på lägre nivåer, och först senare övergick man till franska. Nu slopades alltså elevernas eget språk helt. I ett nyhetsinslag förklarar en lärare fördelarna med att folk med bristande kunskaper i undervisningsspråket använder det för att undervisa de som inte kan det alls. Hon erkänner att det finns vissa problem, men de kan tydligen hanteras: ”Da probrems about language, but our colleagues... our anglophone colleagues, herp us about some vocabularies”. Man är tillfreds med slutresultatet och full av tillförsikt inför folkbildningens utveckling.

Förutom att den nuvarande diktatorn växte upp i ett samväldesland och att franskan förknippas med det gamla styret kan man utan att vara alltför konspirationsteoretisk tänka sig fler orsaker till sakernas nya tillstånd. Förr kom biståndet i första hand från Belgien och Frankrike. Det har nu sinat, men istället blev stöd från engelskspråkiga länder som USA, Storbritannien och Sverige viktiga inkomstkällor (Sveriges hjälp har dock skurits ner på senare år).”

Den rwandiska regimen har i fråga om undervisningsspråk hamnat ur askan i elden, när de t.o.m övergivit rwandiska som undervisningsspråk på lägre nivåer. Jag brukade följa Sociolingo´s Africa Blog (som inte längre uppdateras) och jag kommer ihåg en rapport om en tvärvetenskaplig undersökning om kunskaper i engelska i Afrika. Denna visade att skolelever i länder som använde engelska som undervisningsspråk från och med årskurs ett i grundskolan inte alls hade bättre kunskaper i engelska än elever i stater, där man åtminstone undervisade på något inhemskt språk de första skolåren, när de testades senare. Många afrikanska språkvetare menar också att det förhållande att de inhemska språken inte används, eller bara i begränsad omfattning, i ländernas skolsystem (söder om Sahara) har direkt menliga effekter för afrikanska barns kunskapsinhämtning och därmed även på kunskapssituationen i berörda länder överhuvudtaget.  När den tanzaniska regeringen en gång i tiden planerade att upphöja swahili som undervisningsspråk på universitetsnivå, tvärvände regeringen efter ett slag, förmodligen efter externa påtryckningar, trots att förberedelserna var långt gångna. Swahili talas av 50 – 100 miljoner som första eller andra språk beroende på olika beräkningsgrunder. Rwandiska (kinyarwanda) talas av minst 10 miljoner människor och är alltså lika stort som svenskan.

Observatör

1)     Artikeln ligger bakom en betalmur.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Min åsikt är att det är viktigt att arbetstagare kan bra svenska. Om arbetstagare inte behärskar svenska är det förenat med direkt livsfara på arbetsplatser som exempelvis sjukhus, äldreboenden och byggarbetsplatser. 

Vidare är jag upprörd över den inkvotering som pågår för att få en jämnare fördelning mellan män och kvinnor och svenskar och invandrare på arbetsplatser. Anställningar ska ske efter kompetens och meriter, inget annat, anser jag. Det är inte roligt när journalister talar och skriver undermålig svenska. Dessutom skadar det svenskan.

Häromdagen passerade jag Slussens tunnelbanestation vid Södermalmstorg i Stockholm. Ur högtalarna hördes en lång harang på engelska. En kvinna med en liten pojke i handen frågade en kvinnlig vakt hur hon skulle gå för att ta sig till Djurgårdsfärjan. Vakten svarade på bruten engelska att hon inte kunde någon svenska. Kvinnan såg förvånad ut. Hur kan människor som inte behärskar någon svenska alls få ett jobb som vakt? Jag förklarade för kvinnan hur hon skulle gå, och hon tackade mig varmt.

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en krönika, ”Stereotyper i språket” i Dagens Nyheter den 27 juni redogör Anders Svensson för diverse argument varför ordet indian skulle vara nedsättande. Han skriver:

”Ordet myntades av kolonisatörer och har aldrig använts av de berörda grupperna. Därför har det kommit att betraktas som en symbol för det historiska förtrycket av ursprungsfolk.”

Ordet indian är en exonym, d.v.s ett namn på ett folk, land eller ort på ett främmande språk, medan en endonym är det inhemska ordet. Ett närliggande exempel är orden Sverige/svensk som bara används av norrmän och danskar, medan finskan använder exonymer som Ruotsi/ruotsilainen. Denna namngivning är historiskt betingad, eftersom de första från grannlandet i väster som de finskspråkiga kom i kontakt med kom från Roslagen. Samma historiska fenomen förklarar varför Tyskland fortfarande heter Allemagne respektive Alemania på franska respektive spanska. Det har naturligtvis varit mycket svårt för snart varje folk genom historien att betacka sig för eller förhindra hur de namnges på främmande språk.

Ordet indian bygger på ett missförstånd. Christofer Columbus sökte efter sjövägen till Indien och trodde att han nått utkanten av Indien; därav också namnet Västindiska öarna (eller Karibien, efter namnet på ett ursprungsfolk). Den förste sjöfarare som lär ha dragit slutsatsen att Amerika var en egen kontinent var Amerigo Vespucci, som också fått kontinenten uppkallad efter sig.

Påståendet att ordet indian ”aldrig har använts av de berörda grupperna” är märkligt. Hur skulle de kunna ha ett gemensamt ord, om de inte ens kände till varandras existens? En eldsländare på Sydamerikas sydspets kände naturligtvis inte till indianerna i Alaska. Inte ens inkafolket, som ändå hade etablerat ett stort rike på Sydamerikas västkust, kände till Cortez erövring av aztekernas rike i Mexiko 1519 – 1521. Detta berodde naturligtvis på den amerikanska kontinentens utsträckning i nord-sydlig riktning och på att Panamanäset fungerade som en flaskhals i fråga om kontakter. De som hade bäst kunskap om de geografiska förhållandena i världen före de europeiska sjöfärderna i slutet av 1400-talet var mongolerna på 1200-talet, som kände till Eurasiens utsträckning från Japan i öst till Centraleuropa i väst; de kinesiska sjöfartsexpeditionerna under ledning av amiral Zhang He i början av 1400-talet utforskade inte bara Asiens sydkust utan även Afrikas östkust.

Är ordet indian i sig nedsättande?

För det första: Det som föresvävade Columbus var att hitta en genväg till Indien och att öppna upp för en lukrativ handel mellan Spanien och Indien. Förmodligen visste han inte särskilt mycket om Indien, dess invånare och dess kultur, och därför kan ordets ursprung varken vara nedsättande eller uppskattande.

För det andra: Vad anser indianerna själva? Jag känner inte till en enda undersökning, som frågat ett representativt urval av de c:a 60 miljoner ättlingar till de folk (eller organisationer som representerat dessa folk), som i flera migrationsvågor för 30 000 – 10 000 år sedan korsade ett torrlagt Berings sund till den amerikanska kontinenten, med vilken beteckning de vill omtalas. Eftersom detta är en debatt, som främst har kopierats från USA, räcker det med ett enda konkret exempel för att visa att det inte alls råder någon koncensus bland amerikanska indianer i namnfrågan. American Indian Movement bildades 1968 i USA och var definitivt inte någon organisation som ägnade sig åt masochistisk självspäkning utan har hela tiden bedrivit ett militant försvar för indianernas sak. De gjorde alltså aldrig namnfrågan till huvudsak. Det går naturligtvis inte att hävda att exonymer aldrig ska ersättas. Närliggande fall är samer och romer, där båda folkgrupper entydigt motsätter sig tidigare gängse benämningar. Jag har själv aldrig träffat en same i Sverige, som hellre vill kallas lapp, men det finns tydligen. Frågan om acceptansen av exonymer för berörda grupper kan bara diskuteras från fall till fall.

För det tredje: Är exonymer per definition nedsättande? Naturligtvis kan exonymer vara nedsättande, men behöver inte vara det automatiskt. En indianstam i USA omtalas som ”Gros Ventre” (”stormagar”). Det är självfallet inte deras eget namn utan ett namn, som en fientlig stam hade gett dem och som sedan översatts till franska; deras eget namn är enligt en transkriberingsform A'aninin (”Vita lerans folk”). Anders Svensson skriver vidare: ”Om det rör sig om specifik grupp är det lämpligt att tala om exempelvis siouxer och apacher.” Men problemet är att dessa beteckningar också är exonymer. Apache är hämtat från navajospråket och lär betyda ”de odlade fältens fiender”. Termen sioux är en fransk transkription av en beteckning på ojibwa (anishinaabemowin) och betyder egentligen ”de små ormarna”, en inte särskilt smickrande benämning. Siouxerna kallar sig själva Dakota eller Lakota och som nationsbeteckning använder de Oceti Sakowin (”De sju rådseldarna”). Av naturliga skäl är många av dem inte särskilt förtjusta i ojibwabeteckningen. Om man besöker wikipediasidan ”Native Americans in USA”, kommer det att vimla av exonymer på engelska eller franska, som ofta utgår från en stams namn på en annan, i förvrängd form eller egentligen som öknamn. Deras egna namn anges inte ens i parentes. Det visar att avskaffandet av termen indian bara är en kosmetisk fråga. 

För det fjärde: Vad med alla dem som genom tidernas lopp som sympatiserat med indianerna och samtidigt använt beteckningen indian? Det gäller inte bara den stridbara organisationen American Indian Movement i USA. Det gäller också icke-amerikanska organisationer och individer. Ta Indianklubben i Sverige, som bildades 1959, och som har fokuserat på Nordamerikas indianer. Den organisationen har gjort mycket för att sprida information om de nordamerikanska indianerna i Sverige. Mitt eget intresse för nordamerikanska indianerna stammar från barndomen. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag inför en jul bestämt undanbad mig alla ”mjuka paket” och i stället bara ville ha indianböcker. Det ledde till att jag fick ett dussin indianböcker, förmodligen alla på den svenska bokmarknaden det året, av mina föräldrar, mostrar och kusiner. Indianklubben och dess medlemmar, liksom undertecknad, har självfallet intresserat oss för denna fråga för att vi har tagit indianernas parti. För mig är indian enbart en neutral beteckning på ättlingarna till de människor som befolkade den amerikanska kontinenten för 30 000 – 10 000 år sedan (inuiter tillhör en senare invandringsvåg).  Haplogruppen Q-M3 på manssidan är den dominerande haplogruppen bland indianerna på den amerikanska kontinenten och bekräftar ett gemensamt ursprung. 95 procent av alla indiankvinnor stammar från fem mitrokondriska haplogrupper med A2 som mest frekvent i Nord- och Mellanamerika. DNA ljuger inte.

För det femte: Namnfrågan riktar fokus åt fel håll, och det är inte ens en början på en lösning av de nordamerikanska indianernas problem.  De nordamerikanska indianernas huvudproblem är att de historiskt sett har åsamkats en våldsam befolkningsminskning, förlorat nästan allt sitt land, fördrivits till reservat (ofta de mest ofruktbara landområdena), tvingats överge sina traditionella försörjningsmöjligheter och utsatts för tvångsassimilering. Nyligen uppdagades i Kanada ett stort antal omärkta gravar efter 215 elever i anslutning till en tidigare internatskola, Kamloops Indian Residential School, i British Columbia. Mellan 1831 och 1996 tvingade de kanadensiska myndigheterna in 150 000 barn till dessa internatskolor, allt i syfte att ”civilisera” dem, d.v.s förmå dem att överge deras språk och kultur. Samma system med internatskolor tillämpades i USA. Indianernas öde har självfallet också skapat ett kollektivt trauma, som yttrar sig i att amerikanska indianer har kortare medellivslängd, lägre genomsnittsinkomst, högre arbetslöshet, högre självmordsfrekvens och större andel alkoholister än genomsnittsamerikanen. Vad hjälper utbytet av en exonym i detta fall?

Slutligen: Argumentationen är i praktiken en återlansering av Sapir-Whorf-hypotesen. Dess starka tolkning innebär att språket bestämmer hur vi uppfattar och tolkar världen och t.o.m begränsar vår uppfattning av denna.  Den svaga tolkningen innebär att språket influerar hur vi tänker om världen omkring oss och att språket påverkar vår uppfattning av världen. De absolut flesta lingvister förkastar den starka tolkningen, medan en del kan acceptera den svaga tolkningen. Men man undrar om denna hypotes även gäller teckenspråksanvändarna och de dövblinda?

Det var inte ordet indian som ”triggade” Columbus och de andra europeiska kolonisatörer att erövra den amerikanska kontinenten. Det är tanken, som styr språket, som i sig är ett symbolsystem för en beskrivning av den objektiva verkligheten. De spanska, portugiska, engelska och franska kolonisatörerna kunde genomföra erövringarna på grund av att de besatt ett militärt och teknologisk övertag liksom att indianerna med två undantag, aztekerna och inkafolket, enbart var organiserade på stamnivå eller i lösliga stamförbund. De europeiska kolonisatörerna eftertraktade land och naturrikedomar. Men en sådan erövring måste alltid legitimeras hos erövrarna i form av en hel världsåskådning, d.v.s att de besegrade är en sämre sorts människor, kanske inte ens människor utrustade med förnuft eller icke-människor. Nazismen återlanserade så sent som på 1930-talet som bekant idén om icke-människor. Indianernas status diskuterades på fullt allvar av de spanska kolonisatörerna: en påvebulla 1537 slog dock fast att indianerna var rationella varelser och kunde omvändas till katolicismen. Det är denna erövrarnas världsåskådning, inte enstaka benämningar, som påverkar indianerna situation än idag och kommer till uttryck i nedärvd diskriminering, politisk och social, och att gångna oförrätter inte upphävts. På senare tid har dock indianerna på hela den amerikanska kontinenten intensifierat sin kamp för mänskliga fri-och rättigheter och mot alla orättvisor. Om vissa indianfolk prioriterar kampen mot nedsättande benämningar, är det deras sak, men praktiken visar att det krävs att indianfolken angriper hela sin politiska och ekonomiska situation för att nå framgång. De kan inte nöja sig med att ta bort skummet på ytan.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

...och ingenting annat!

Också språkförsvarare 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Peps Blodsband - Hög standard

Söndagens svenskspråkiga dikt

Fördärvaren

Mig leder en ormblick, stel, grym - 

stirrar mig till mötes ur det fjärmaste fjärran, 

styr mina steg i det närmaste nära, 

håller mig fången i kuvande skrämsel, 

binder viljan...

Vem gav ormen hans fruktansvärda skönhet, 

avgrunden dragning, 

döden sötma? 

Vem gav fasan den ödesdigra ljuvlighet, 

som lockar lik en mörkare lycka?

Kanske där bortom, vid de eviga källorna, 

där slöjorna faller, 

möter mig Fördärvaren i annan gestalt. 

Är du Guds skugga, du onde? 

Guds nattlige tvillingbroder? 

Karin Boye

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)