(Denna artikel publicerades i Advokaten nr 3/2010 och innehåller principiell kritik mot språklagen, en kritik, som fortfarande är giltig.)

Nr 3 2010 Årgång 76

Användningen av ett språk är en rättighet för medborgarna, skriver debattören Arne Rubensson från föreningen Språkförsvaret.

Språklagen ”Språk för alla” som gäller från 1 juli 2009 antogs av en enhällig riksdag. Det enhälliga beslutet var en viktig markering för att visa att språkfrågan var höjd över det partipolitiska käbbel som tidigare hindrat lagens tillkomst. Språkförsvaret anser följdriktigt den vara ett stort steg framåt, men har några viktiga invändningar.

Språklagen är enbart en skyldighetslag, medan Språkförsvaret menar att den skall vara en kombinerad skyldighets- och rättighetslag. Användningen av ett språk är framför allt en rättighet som medborgarna måste kunna åberopa om deras rättigheter kränks.

Språklagen har inga sanktionsmöjligheter, vilket betyder att brott mot lagen inte får några konsekvenser.

Språklagen är en ramlag men måste också innehålla övergripande bestämmelser vad gäller viktiga domäner som exempelvis högskolan.

Språklagen omfattar bara den offentliga sektorn. Språkförsvaret menar att lagen också måste gälla företag som ägs av övervägande svenska medborgare, företag med huvudkontor i Sverige och företag som verkar i Sverige med avtal med svensk myndighet.

Språkförsvaret anser att termerna officiellt språk eller nationalspråk är bättre än huvudspråk.

Vilken slagkraft och räckvidd har då språklagen?

Språkförsvaret har gjort fyra JO-anmälningar som fortfarande är under behandling. Dessa är: regeringens engelskspråkiga e-postadresser, Sveriges huvudstad, Stockholm, för att man använder olika engelskspråkiga beteckningar och slagord i beskrivning av sin verksamhet, Luftfartsverket som vill byta ut namnen på många av våra flygplatser samt en anmälan av Kristianstads kommun.

Utfallet av dessa JO-anmälningar kan förhoppningsvis på ett tydligt sätt visa språklagens styrka och svaghet i sin nuvarande utformning.

Namngivningens betydelse

I Språkförsvarets utkast till språklag för Sverige 2006 behandlades denna fråga: 

13 § Namngivning

Namn på platser och orter skall enbart ges på svenska utom i områden där meänkieli eller samiska av hävd har talats, varvid parallella namn kan användas.

Namn på institutioner, allmänna organisationer, byggnader, projekt och så vidare, som initierats eller bekostats av svensk myndighet skall ges på svenska. Parallell namngivning på främmande språk kan ske om det är befogat, men under förutsättning att det svenska namnet står först.

Varför är då frågan om namngivning så viktig?

Namngivning är en statusfråga för ett språk och således inte en språkvårdsfråga. Detta är en nödvändig distinktion och ett av språklagens uttalade syften. Om myndigheter och institutioner, som ytterst finansieras med svenska skattemedel, ersätter svenskspråkiga beteckningar med engelskspråkiga, framhävs engelskans tyngd och status på bekostnad av det svenska. Vid de fåtal tillfällen där medborgarna har tillfrågats i webbomröstningar eller enkäter, har det klart framgått att majoriteten är emot dessa namnbyten, se exempelvis Kramfors–Sollefteås förslag att den lokala flygplatsen skulle heta ”High Coast Airport”.

Vissa myndigheter och institutioner anser oreflekterat och utan grund att de är mera ”internationella” och ”moderna”. En klassisk regel är att de som finansierar en viss verksamhet också ska få vara med och delta i besluten. Men inget politiskt parti har gått till val på att engelska beteckningar ska ersätta svenska i fråga om myndigheter, eller arrangemang.

De engelskspråkiga beteckningarna strider mot andan i språklagen, att svenska är huvudspråk i Sverige och att svenska medborgare alltid ska ha tillgång till det svenska språket.

Användningen av engelska beteckningar på myndigheter och institutioner innebär att engelska upphöjs till officiellt andraspråk i Sverige. Sverige är ett mångspråkigt land med svenska som huvudspråk och med fem nationella minoritetsspråk. Information till omvärlden bör anpassas till respektive land. Det finns också goda exempel på myndigheter och institutioner som använder sig av mångspråkig information, exempelvis landstinget i Kronoberg, Karlshamns kommun, Vasamuseet etc.

Det är en naiv föreställning att beteckningar på engelska skulle utgöra en särskild lockelse för omvärlden. Det avgörande är i stället om myndigheter kan uppvisa en mångspråkig kompetens för att kommunicera med samma omvärld. Svenska myndigheter bör därför tillämpa namngivning på svenska och givetvis också använda engelska i sin kommunikation. Om engelskan räknas som andra språk i stället för andraspråk, kan webbplatser, publikationer och informationsmaterial anpassas till de faktiska behoven.

Arne Rubensson
Språkförsvaret

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)