Gunnel Mauritzson - Var är min väg?

Söndagens svenskspråkiga dikt

Vägen till lyckan

Det skall vara obegripligt 
hur det underbara sker, - 
ingen väg till lyckan finnes, 
ingen lycklig stigen minnes 
som till lyckans lönndörr för.

Ack, att lyckans fågel jaga 
är att utan vägar gå 
och att utan händer taga. 
Att bli kung i lyckans saga 
är att dum och häpen stå.

Under vänta vi av dagen, 
dagen vissnar kall och blek. 
Fråga åter, trötta hjärna, 
är din dröm, din lyckas stjärna, 
sken och svek? 

Edith Södergran

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Varför använda engelska när vi har det utmärkta svenska språket som har använts i Sverige sedan urminnes tider och som är Sveriges officiella språk?

På den här pantautomaten borde det förstås ha stått ”Hjälper världen att återvinna” - inte ”Helping the world recycle”.

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Sven Melander, som försöker lära sig uttala "jag hade fel", gick nyligen bort. Här i sällskap med en annan underhållare, Lasse Åberg.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Barbara Bergström, Internationella Engelska Skolans grundare, har anmält humorprogrammet ”Svenska nyheter” till Granskningsnämnden.  Hon menar bland annat att programmet innehåller ett ”personligt angrepp av förtalskaraktär på mig som eldsjäl inom skolan”.

Det är bara i hennes egen fantasi som hon är en eldsjäl; hon tycks också tro att hon kan styra sitt eget eftermäle. Internationella Engelska Skolan har i praktisk handling undergrävt svenska språkets ställning som första undervisningsspråk, spritt illusioner om att eleverna på IES kan uppnå ”total inre säkerhet” ifråga om engelskan, satt glädjebetygen i system, underblåst sexistiska klädkoder, understött segregeringen av svensk skola, sett till att skattebetalarnas miljoner hamnat i hennes egen ficka och numera i utländska riskkapitalisters. Det enda man inte kan anklaga henne för var att hon inte själv uppfann detta korrupta system, även om hennes make, Hans Bergström, aktivt medverkade till det på sin tid som skribent på Dagens Nyheter.

Läs vidare här! Läsarkommentarerna är för övrigt inte nådiga.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Idag hittade jag denna sida, som hade undgått min uppmärksamhet och länkade till den på Språkförsvarets webbplats:

"The Language Gulper är en omfattande språksida som tillhandahåller detaljerade beskrivningar av världens huvudspråk på ett klart och koncist sätt. Den omfattar inte bara levande språk utan också forntida historiskt och kulturellt viktiga språk.  För närvarande inkluderar  “The Language Gulper” 134 individuella språksidor, 40 om språkfamiljer, åtta om språkområden  och två  som beskriver språksituationen i enstaka länder, Afghanistan och Bhutan."

Sidan innehåller också massor av språkkartor. Som exempel kan tas denna framställning av inuit-, aleut- och yupikspråkens utbredning i Nordamerika:

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det pågår för närvarande en kampanj för att svenska språkbrukare, framför allt framtida skolelever, inte längre ska iaktta distinktionen mellan de och dem i skriftspråket  och i stället använda ett enhets-dom. Paulina Neuding kritiserar med rätta detta förlag i Svenska Dagbladet den 31 mars.

Hon skriver inledningsvis:

”Henrik Birkebo, gymnasielärare i svenska och engelska, föreslår i Expressen att ”de” och ”dem” ska ersättas med ”dom” i det skrivna språket. (29/3)

Eleverna har nämligen svårt att lära sig skillnaden. Att skriva fel har blivit ”stigmatiserande”. Och så vidare. Debatten har pågått i 40 år, enligt ungefär samma linjer. ”

Hon beslår Birkebo i förbifarten med hans egen språkliga osäkerhet:

”Birkebos text är ingen munter läsning, av flera skäl.

’(...) 1980 – det vill säga när Guillou satt och filade på ’Ondskan’ – var det fortfarande kutym på Sveriges Radio att säga de och dem i sina nyhetssändningar", skriver Birkebo till exempel. Det är något förbryllande: Vad syftar ”sina” på här? Var det det formella subjektet ”det” som hade nyhetssändningar? Eller hade kutymen nyhetssändningar?”

Hon skriver vidare:

”Det gäller alltså att kunna skilja på subjekt och objekt, även i andra situationer än när man ska välja mellan ’de’ och ’dem’. Det är också därför det är feltänkt när lärare i dag går omvägen via engelskan och uppmanar elever att tänka ’they’ och ’them’ om de är osäkra på vad som gäller. Kan man inte skilja på subjekt och objekt kommer man själv inte att kunna skriva begriplig svenska, man kommer inte att kunna ta till sig svårare eller mer ålderdomlig text, och man kommer att ha mycket svårare att lära sig främmande språk. Det är att utesluta människor ur gemenskapen, inte att inkludera dem.”

Jag håller inte med Paula Neuding om att det skulle vara fel att hänvisa till ”they/them”, om vissa elever har problem med ”de/dem”. Om de klarar av att lära sig distinktionen ”they/them”, finns det inte den minsta anledning till varför de inte också skulle kunna klara av distinktionen ”de/dem”. Därvid är det naturligtvis viktigt att eleverna lär sig skillnaden mellan subjekts- och objektsform. Det har de också nytta av när de ska tillägna sig andra främmande språk, som lärs ut Sverige, som tyska, franska och spanska. Om ett källspråk saknar en konstruktion i målspråket, leder det till problem vid inlärning. Min erfarenhet från sfi-undervisningen är att elever, som talade sydslaviska språk, hade problem att lära sig skillnaden mellan imperfekt (preteritum) och pluskvamperfekt i svenskan, eftersom de saknade den distinktionen i sina egna språk; detsamma gällde elever, som talade språk, som inte frekvent skilde på bestämdhet och obestämdhet. Svenska elever har säkert problem med att lära sig konjunktiv i tyska, franska och spanska, eftersom denna verbform i det närmaste helt har försvunnit i svenskan. Lyckligtvis hade konjunktiv en stark ställning i min egen svenska dialekt. Varför frivilligt överge distinktionen mellan subjekts- och objektsform i skriftspråket, när man i själva verket har stor nytta av den i samband med inlärning av andra språk? Eftersom så många elever idag bara lär sig engelska, så är nästa steg kanske att uppmana dem att verka för att engelskan släpper ”they/them” och i stället säger ”thom”. ”They/them” har ju ändå importerats till engelskan från fornnordiskan.

Paulina Neuding skriver avslutningsvis:

”Det finns alltså ett maktperspektiv här, men inte det Birkebo och andra tänker sig. De allra flesta svenska skolelever är fullt förmögna att lära sig skillnaden mellan subjekt och objekt under nio år i grundskolan. Det är den som påstår att de inte är kapabla till det, som behöver svara för sina föreställningar om den underklass som ska räddas från ”stigmatisering”.”

Min erfarenhet som svensklärare på gymnasienivå 1984 – 2009 var att de flesta elever behärskade skillnaden mellan de och dem och att de som inte gjorde det inte var några hopplösa fall. Varför underkänna elevernas intelligens i klump? Det finns ingen anledning att kapitulera i den här frågan.

För övrigt anser jag lingvister, språkvårdare och lärare borde ägna sig åt en mycket viktigare fråga, nämligen engelskans fortsatta expansion på svenskans bekostnad och hur denna ska stävjas.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Marika Tandefelt, finlandssvenska, som har lagt upp bilden på Facebook skriver:

’’Har sett på fb att det finns folk, i Sverige mest, som tycker att det räcker med dom, åtminstone i skolan. Jag känner mig inte övertygad, men så undervisar jag ju inte t ex barn/unga vuxna.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)