I en artikel den 26/4 i The Manila Times, som huvudsakligen behandlar spanskans öde på Filippinerna, av Jorge Mojarro, omnämner han också en engelsk språkhistoriker, Nicholas Ostler. Nicholas Ostlers bok ”Empires of the Word” är den bästa bok som jag har läst om språks uppgång och fall:

”Nicholas Ostler är en brittisk forskare som specialiserat sig på hotade språk. Han publicerade 2005 en fascinerande bok, Empires of the Word: A Language History of Languages, där han spårar biografin till de språk som huvudsakligen har dominerat världen genom vissa perioder av historien, nämligen sumeriska, akkadiska, sanskrit, grekiska, latin , franska, etc., och försöker förklara vilka processer som får språk att blomstra och spridas, för att senare överges och glömmas. Han hävdar att många faktorer, som inflytandet från en mycket mäktig språkgrupp, epidemier, krig eller naturkatastrofer kan leda till att de som talar ett enskilt språk decimeras. Men framför allt finns det en sak som folk vanligtvis inte tänker på: när föräldrar inte lär barn sina språk (min fetstil).

Språket är inte bara ett identitetsverktyg, utan ett praktiskt sådant för vardagen. Det har gjorts otroliga försök att revitalisera döda språk, de flesta misslyckade. Ett undantag från detta är återupplivandet av hebreiskan, lett av Eliezer Ben-Yehuda och följt av en stark sionistisk rörelse i Palestina. Återhämtningen av språket sågs som en oundviklig uppgift för att judarna skulle växa sig starka och frodas och förstärka sin känsla av gemenskap. Denna identitära syn på språk är inget undantag. Men i Filippinerna råder synen att språket bara är ett vardagsredskap. Det finns föräldrar som pratar med sina egna barn på tagalog, trots att de har ilonggo, ilocano, waray eller något annat minoritetsspråk som modersmål. Många manilabor behöver förmedling av en farbror för att kunna prata med sina morföräldrar när de besöker dem i provinsen. Jag har till och med sett barn i Metro Manila som bara pratar engelska, deras föräldrar vägrar prata med dem på tagalog. Anledningen till detta är tydlig: de vill ge sina barn ett språk som kan användas aktivt under hela livet. Det finns också idén om social status bakom det: språk ses hierarkiskt, engelska befinner sig på toppen och små inhemska språk längst ner.

Nicholas Ostler hävdar också i The Last Lingua Franca (2010) att framtiden för engelskan inte verkar så ljus: precis som latinet kommer det sakta att upphöra att talas – men säkerligen inte på kort tid – och att det kommer att användas som kunskapsspråk innan det försvinner. Anledningen enligt honom är tydlig: språk lärs från föräldrar och när det gäller infödda talare växer inte engelskan. Av en miljard som talar engelska är det bara 330 miljoner som talar det som modersmål, och detta antal ökar inte.”

I The Last Lingua Franca fäster Nicholas Ostler stor vikt språkteknologins utveckling och dess konsekvenser, d.v.s maskinöversättning, röstöversättningsapparatur, program som omvandlar text till tal etcetera, som eventuellt kommer att göra alla lingua franca överflödiga i framtiden. Jag är inte helt överens med honom på den punkten. Jag tror att framtiden för de statliga bärarna av engelska språket, främst USA och Storbritannien, är betydligt viktigare. Om deras relativa ekonomiska, politiska, militära och kulturella styrka försämras, så kommer det också på sikt att få konsekvenser för det engelska språkets internationella ställning. Men det kommer att ta tid innan engelskan överges som lingua franca, och det är inte alls säkert att det ersätts av ett annat naturligt språk. Det bästa vore i så fall ett neutralt planspråk, som ingen enskild stat skulle kunna profitera på.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Expressen publicerade igår ett upprop från 285 lärare. Vi återger det stycke som handlar om undervisningsspråk, som är Språkförsvarets fokus:

”Den svenska skolan möjliggjorde en gång i tiden klassresor. Skolan var bra på att få majoriteten elever att lyckas – även barn utan studiebakgrund. Idag har Sverige den mest ojämlika skolan av alla nordiska länder. Svensk skola slits isär. 

I stället för en sammanhållen kompensatorisk skola har vi har idag börsnoterade bolagsskolor, koncerner med fejkade vapensköldar, skolor som kallar sig internationella och som har undervisning på annat språk än svenska (vår fetstil).”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Aftonbladet berättar kulturministern om att det nu görs en historisk satsning på minoritetsspråken.

Bra, men det skulle även behövas en historisk satsning på vårt officiella och gemensamma huvudspråk, svenska, med tanke på hur engelskan (oftast i onödan och ofta omtiverat) har släppts in i samhället.

Svenska språket är hotat av engelska som samhällsbärande språk – inte minst via alla de skattefinansierade språkbytesskolor som tillåts att skjuta upp som svampar ut jorden. I Sollentuna kommun finns sex (!)  stycken av dessa dödgrävare vad svenska språkets ställning anbelangar.

Språkbytesskolorna är (i negativ bemärkelse) världsunika för Sverige, inget annat land tillåter dem. Varför är de tillåtna i Sverige?

Per-Owe Albinsson,

medlem i Språkförsvaret

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Svenska Dagbladet)

Klarar du orden från det allra första högskoleprovet? Sätt din ordkunskap på prov med dessa frågor från 45 år sedan. Testet består av de 15 sista frågorna i högskoleprovets orddel våren 1977.

Gör testet här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Dagens Industri berättar (1):

”I år har Sverker Johanssons bot skrivit artiklar åt Wikipedia i ett decennium. Resultatet är 10 miljoner enskilda artiklar på uppslagsverket. 

–Jag tycker om att programmera, särskilt när resultaten är så synliga, säger han.”

Eftersom han skriver på svenska, försvarar han också svenskan i praktisk handling. Sverker Johansson har också skrivit den utmärkta boken ”På vandring i språkens fotspår”, som jag tidigare rekommenderat i denna nätdagbok.

Per-Åke Lindblom

(1)     Artikeln ligger bakom en betalmur.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Dagens Nyheter berättar idag (artikeln ligger bakom en betalmur):

”Trots att kommunen sade nej till en femte friskola med internationell inriktning i Sollentuna fick Nordic international AB tillstånd att starta.

– Det är anmärkningsvärt att Skolinspektionen kör över oss på det här viset, säger kommunalrådet Soley Aksöz Lithborn (M).

Hon menar att utbudet blir alldeles för ensidigt eftersom flera av skolorna ligger bara någon kilometer från varandra.”

De övriga friskolorna i Sollentuna heter Futuraskolan international Hertig Karl, Dibber international school, Vittra Rösjötorp International, Futuraskolan international Rådan.

Det heter vidare:

”Det borgerliga kommunstyret i Sollentuna har vanligtvis en positiv inställning till friskolor. Men den här gången sade ledningen blankt nej till den nya skolan i sitt yttrande till Skolinspektionen.

Det främsta skälet är att skolutbudet i kommunen blir alldeles för ensidigt, menar Soley Aksöz Lithborn (M) som är kommunalråd och utbildningsnämndens ordförande.

– Vi anser inte att man valt en lämplig plats för den nya skolan eftersom det redan finns flera skolor med internationell prägel i området. Dessutom är det väldigt många andra fristående aktörer alldeles i närheten, säger hon.”

”Internationell prägel” är naturligtvis bara en omskrivning för att en stor del av undervisningen sker på engelska. Förmodligen kommer många föräldrar som sätter sina barn i engelskspråkiga friskolor snart inse att de kanske har skjutit sig själva i foten. Ju större andel barn som går i friskolor, desto mer lika kommer dessa att bli de kommunala skolorna i fråga om ”ordning och reda”. Den springande punkten i dessa skolor är nämligen elevsammansättningen. Om tillräckligt många föräldrar väljer bort andra elever, så kommer systemet att haverera av sig självt.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Svar till Ingvar Gustafsson (C), Hans -Åke Jönsson och Ulla Hamilton NST 9/4, 16/4 och 21/4:

Jag vidhåller att föräldrar med barn på privata friskolor själva ska betala skolavgiften (terminsavgiften) för sina barns utbildning. Har föräldrar och barn valt privata friskolealternativ, då har de också automatiskt accepterat att själva betala för utbildningen. Detta är ju valfrihet!

Det är väl ganska självklart. Hans-Åke Jönsson hävdar i sitt inlägg den 16/4 att det inte är något problem med att vinster hamnar i utlandet. Det är inte alls ovanligt, påstår han. Det är emellertid inte fel att dessa skolbolag och riskkapitalbolag i utlandet gör vinster, under förutsättning att föräldrarna själva får betala skolavgiften och undervisningen. Då är det helt okej, anser jag. Som jag har påpekat tidigare: "Varken privata friskolor eller andra privata verksamheter ska direkt (behöva) skattefinansieras i Sverige".

Som vanligt, när det handlar om skolan/friskolor, debatteras oftast bara ekonomin. Däremot debatteras sällan eller aldrig innehållet i skolornas undervisning. En fråga:

Vad anser Gustafsson, Jönsson och Hamilton om att flera privata friskolor, inte minst Internationella engelska skolan/IES, bedriver undervisning i huvudsak på engelska?  

PS. I detta sammanhang vill jag också tacka skribent Linda Larsson för hennes alldeles utmärkta insändare om privata friskolor i NST, Ängelholm den 7/4.

C-G Pernbring                                                                                                                                                                                                        

(Insändaren publicerades den 25/4 2022 i NST/HD, Ängelholm)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Erick Löfdahl skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet idag inledningsvis:

”I december förra året annonserade regeringen ett ettårigt lärar­program för att bland annat få in fler behöriga språklärare och därmed öka kompetensen för undervisning på grundskola och gymnasium. Programmet, som lanseras nu till hösten, uppvisar redan flera brister. Den största bristen är att franska och tyska inte finns representerade, ämnen som är grund­läggande i svensk skol­undervisning sedan långt tillbaka.

Efter Sveriges medlemskap i EU 1995 öppnades en stor möjlighet för oss svenskar att förbättra vår språkkompetens genom att fritt studera och arbeta i hela Europa. När jag vid samma tidpunkt började att läsa ett tredjespråk på grund­skolan stod valet enbart mellan franska och tyska. Spanska fanns inte som tillval. När jag började på gymnasiet, valde jag att även läsa spanska, främst för att jag har släktingar i Argentina. Men då var det bara jag och två studenter till som läste språket.

Under de tjugo år som har gått sedan dess har spanskan i stället blivit det enda dominerande tredjespråket i svensk skola, ett språk som i dag håller på att äta upp resurserna för franska och tyska på lärosäten runtom i landet. När regeringens nya ettåriga lärarprogram nu endast erbjuder spanska som ämnesval är det en utveckling som är ytterst beklaglig, inte minst när franskan och tyskan har blivit alltmer dominerande i EU sedan Brexit. Den nya säkerhetspolitiska situationen och ett eventuellt framtida Natomedlemskap, gör även att Sverige snabbt kan behöva en ökad kompetens inom dessa och andra främmande språk i framtiden.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)