Kajsa Pehrsson, tidigare styrelseledamot och sekreterare i Språkförsvaret, har gått bort (1942-2023). Efter sig lämnar hon dottern Gertrud Kleberg. 

Portugisiska var ett språk som fångade Kajsas intresse i mitten av 1960-talet. På 1970-talet bodde hon några år i Portugal, och sedan mitten av 1980-talet var hon verksam som auktoriserad translator till och från portugisiska. Hon översatte både skönlitteratur och facktexter. ”Alexander och påfågeln” av Lygia Bojunga (Astrid Lindgren-pristagare 2004) och ”Sorgens ögon” av Ana Maria Machado är två brasilianska barnböcker som Kajsa översatte i början av 1980-talet. Även en bok på engelska har Kajsa översatt: ”Broar mellan kulturer” som är en språketnografisk studie av somaliska barns språksocialisation i hem och förskola. Hon översatte i stort sett alla sorters facktexter, men hennes specialitet var adoption, betyg/intyg och medicin.

Åren 2003-2004 undervisade hon vid Tolk- och Översättarinstitutet och ledde kursen i praktisk översättning portugisiska/svenska och svenska/portugisiska. Utöver sitt arbete som översättare var hon verksam som konsult inom internationellt biståndssamarbete för Sida och andra organisationer.

På Översättarcentrums webbplats kan man läsa hennes egen presentation: 

https://varldslitteratur.se/person/kajsa-pehrsson

Språkförsvarets styrelseordförande Per-Åke Lindbloms och Kajsas vägar möttes i Uppsala 1968-1970 och senare åter när hon blev medlem i Språkförsvaret. Själv lärde jag känna Kajsa först genom Språkförsvaret. Vi brukade samåka (hon körde) till Språkförsvarets styrelsemöten. Det var trevliga bilresor med stimulerande samtal.

Kajsa bodde i föräldrarnas hus i Huddinge omgiven av en lummig trädgård där hennes båda katter Brahms och Cleo trivdes. Hon hade hjärtat på rätta stället och hade öppnat sitt hem för en yngling från Afghanistan. Om somrarna var hon gärna på sommarstället i Värmland. Hon fortsatte att arbeta även efter pensionsåldern och kunde sitta och översätta till långt in på nätterna.

Sista gången jag träffade Kajsa var våren 2022 då hon hade flyttat till ett äldreboende i Sköndal. Jag hade med mig den ljusrosa pelargonian Mårbacka och semlor till henne från Språkförsvaret samt Ebbe Schöns senaste bok ”Gårdstomtens tårar”. 

När vi i Språkförsvarets styrelse nyligen nåddes av den sorgliga nyheten om Kajsas bortgång beställde vi en blomsterkrans till hennes begravning. På kortet som medföljer kransen står det: "Tack för fina insatser i Språkförsvaret". 

Christina Johansson

Styrelseledamot i Språkförsvaret 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Guldet blev till sand - Peter Jöback (Kristina från Duvemåla)

Söndagens svenskspråkiga dikt

Atlantis

Livssorlet forsar från staden,
tung är den välvande kampens musik.
Högt ur den dova kaskaden
stänker ibland som ett skrik.
- Här är det stilla,
här ligger vattnet
stilla i tigande vik.

Här är ödsligt och stilla,
här är det långt från det verkligas strand,
drömmarnas svävande villa
väves om vatten och land/
Luta ditt huvud
hit mot min skuldra,
se över relingens rand!

Tingen, som skymta på botten 
äro ej klippor och revlar och skär
- ser du de glänsande slotten,
ser du palatserna där?
Sagans Atlantis,
drömmens Atlantis,
världen, som sjönk, det är!

Skinande vita fasader
runt kring en skimrande marmorborg,
heliga stoder i rader,
gårdar och gator och torg!
Nu är det öde,
hän genom staden
vandrar dess minne i sorg.

Guldet fick makt att förtrycka,
rikmännens kast, en förnäm myriad,
stal millionernas lycka,
åt och drack och var glad,
vann sin förfinings 
segrar, och nöden
växte med segrarnas rad.

Så efter mäktiga öden
sjönk och förgicks Atlantidernas makt,
folket, som självt gav sig döden,
ligger i gravarna lagt.
Härligt begåvat,
sjunket, förfallet,
sist till sin undergång bragt!

Havet har prytt med koraller
dödsdrömmens stad, där de hänsovne bo.
Solljus likt stjärnskimmer faller
matt över gravarnas ro.
Algernas fibrer
grönskande näten
kring kolonnaderna sno.

En gång, ja en gång för oss ock
slocknandets kommande timme är satt.
En gång, ja en gång på oss ock
faller väl slummer och natt,
vagga väl vågor,
lyser väl solens
sken genom vågorna matt.

Staden, som sorlar från stranden,
står på en grund, som är lera och slam.
En gång går hav över landen,
går över städerna fram.
Över oss sorlar,
över oss gungar
folk av en främmande stam.

Gustaf Fröding

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Sspråkförsvaret)