(Frågan är hämtad från Familjeliv)

”På mitt jobb har vi ett fåtal som talar engelska. Nån från England och flera från Indien. Dom har alla bott i Sverige i över 10 år. Dessa är med på rätt många möten och man märker hur samtalet alltid hämmas av det jämfört med när alla är svensktalande på mötet. Visst vi jobbar inom IT och många ord är alltid engelska, men själva diskussionerna om detaljer tappar ändå flytet. 

Ska man aldrig behöva lära sig svenska hur länge man än bor i Sverige? Hade dom varit specialister och oersättliga hade jag haft förståelse men så är det inte i det här fallet. Vad tycker ni andra?”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Tänk så olika man kan reagera! I programmet ”Det politiska spelet” som sändes i Sveriges Radio P1 lördagen den 16 september kl. 13.30 samtalade Parisa Höglund, Fredrik Furtenbach och Helena Gissén bl.a om språket i kungens tal och hur mycket ledigare det hade blivit med åren. Som jämförelse spelade man upp avslutningen i hans första, enda och sista trontal hållet i januari 1974 – och brast ut i hejdlöst skratt. Själv fick jag tårar i ögonen när jag hörde den unge kungen kämpa med de redan då och sedan länge ålderdomliga uttrycken och, trots sin dyslexi, lyckas läsa upp dem lika tydligt som hans farfar och farfars far och jag vet inte hur många kungar före dem hade gjort: ”Nedkallande Guds välsignelse över eder och edert ansvarsfulla arbete förklarar jag riksmötet öppnat, och förbliver jag eder med all konungslig nåd och ynnest städse välbevågen.” Jag citerar ur minnet den formulering jag redan som barn fascinerades av då vi hemma lyssnade på radioutsändningen från riksdagens högtidliga öppnande. Nu går det lätt att göra sig lustig över den, men när kung Carl XVI Gustaf läste upp den avslutade han en epok, och det finner jag mer rörande än löjeväckande.

Bengt Lidal

Stockholm

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)