En läsare av Språkförsvarets nyhetsbrev nr 3/2012 har blivit besviken på en formulering i brevet, nämligen ”81 % av de som röstade”. Det är underförstått att denna formulering är felaktig och att det borde ha stått ”81% av dem som röstade”.

Men är det verkligen fel? Vem säger att det är fel?

Det närmaste vi har av språkliga auktoriteter i Sverige är Språkrådet och Svenska Akademien. Svenska Akademien ger – bortsett från SAOL - ingen löpande språklig rådgivning, men väl Språkrådet.  Självklart är ingendera av dessa institutioner felfri utan kan naturligtvis begå misstag. I ”Språkriktighetsboken” utarbetad av Svenska språknämnden (Språkrådets föregångare) 2006 heter det:

”I de flesta fall är valet mellan de och dem inte så svårt, men när pronomenet konstrueras med en efterföljande som-sats blir situationen mindre klar. Traditionellt gäller samma förhållande här att de som används om frasen är subjekt och dem som om den är objekt eller styrs av preposition. Det har dock blivit allt vanligare att de som används även i de senare fallen:

a)      Vi arbetar intensivt på att informera de/dem som står utanför facket.

b)      Det är svårt att rekommendera en särskild produkt bland de/dem som finns på marknaden idag (sid. 209).”

Redan Åke Åkermalm konstaterar i ”Modern svenska” (1979) att språkbruket är vacklande i detta avseende. Han skriver (sid. 179) att förklaringarna kan vara flera: ”en är kanske osäkerheten att i skrift återge talspråkets dom, en annan (som troligen är den väsentligaste) är att determinativet och relativsatsen känns som en enhet, ett komplex. (Det kan nämnas att de i detta fall är den brukliga formen i norskan.)”

En sökning på Google ger 35,9 miljoner träffar (70 %) för frasen av dem som och 15,5 miljoner (30 %) för av de som.

Språkriktighetsboken påpekar också att det inte är så enkelt som att de som beror på oförmåga att överföra talspråkets dom till skriftspråket. Såväl finlandssvenskar, som skiljer mellan di/dem i talspråket, och danskar som skiljer mellan de/dem i tal uppvisar en liknande vacklan i språkbruket.

Tre typer av förklaringar till användningen av de som har föreslagits. Den första är att konstruktionen innehåller ett underförstått subjekt. Uttrycket i exempel 7 kan tolkas som ”de produkter som finns på marknaden i dag”. Den andra förklaringen  tar fasta på att de/dem är korrelat till som-bisatsen och motsvarar ett satsled i den. Den tredje förklaringen går ut på att de som utgör en sammanhållen konstruktion (se även Åkermalm tidigare).

Språkriktighetsboken konstaterar att ”det har hävdats att fler blir störda av de som än dem som, och så har det nog varit, men numera kan det lika gärna hända att redigerare ändrar till de som. Om man inte ska gå in och finreglera enligt någon av principerna ovan, blir den enda rimliga slutsatsen att både de som och dem som är acceptabla i dessa fall.”

Jag delar helt Språkriktighetsbokens bedömning och använder själv båda konstruktionerna om vartannat.

Normativ språkvård utgår från det faktiska språkbruket, och som också fixeras vid givna tillfällen i form av grammatikor och språkläror. Det är inte så att först slogs språkets grammatik fast och därefter har språkbruket att rätta sig efter grammatiken. Ett språk förändras hela tiden, vilket också innebär att beskrivningen, grammatiken, förändras liksom vad som betraktas som bildat språkbruk.  Den genomsnittlige modersmålstalaren av svenska, norska och danska har stora svårigheter att läsa texter på sina språk från 1200-talet, medan de som har isländska som modersmål inte har några större svårigheter att läsa en text på isländska från 1200-talet. De tre förstnämnda språken har alltså förändrats radikalt på 800 år. Går man längre tillbaka, till exempelvis de första runinskrifterna i Norden på 200-talet, får även den nutida islänningen stora problem.

Vissa språkliga förändringar är ofrånkomliga. Vad vi kan göra i nutid är att motarbeta vissa språkliga förändringar, som vi anser vara icke-önskvärda. Men vad gäller de som/dem som är språkbruket vacklande och ingen kan heller hävda att användningen av de som i stället för dem som skulle kunna leda till missförstånd. De båda konstruktionerna är inte betydelseskiljande. Samma sak gäller även den klassiska käpphästen större än jag kontra större än mig. Under de 25 år jag arbetade som lärare i svenska, satte jag aldrig en bock för större än mig.

Jag anser dock att man bör inta en så konservativ attityd som möjligt till språkliga förändringar (utom till import- eller nyord, som behövs i språket). Ett skäl är att bevara kontinuiten till språket i äldre texter. Till exempel anser jag att distinktionen mellan de/dem och var/vart bör bevaras i skriftspråket – och var/vart även i talspråk – eftersom annars en fin nyans i svenskan går förlorad. Jag sörjer också konjunktivens nästan fullständiga försvinnande i rikssvenskan, speciellt eftersom jag är uppfödd med konjunktiv i min dialekt.

Det är en ständig balansgång mellan vilka språkliga förändringar som man måste acceptera och vilka som måste motarbetas, kanske in i det sista. Det finns absolut ingen facit, absolut heller ingen högre makt att åberopa i språkfrågor. Ingen sitter inne med den slutgiltiga sanningen.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)