Detta utdrag är hämtat från bloggen ”flyktlinjer marginalanteckningar”. Inlägget i övrigt tar upp frågor som New Public Management, förslaget om högskolestiftelser och deprofessionaliseringen inom högskolesektorn.

För att bara nämna några av de tidskrifter som för närvarande stöds ekonomiskt av Vetenskapsrådet (VR) och hur mycket de får: Historisk tidskrift (350 000 kr), Lychnos. Årsbok för idé- och lärdomshistoria (70 000 kr), Scandia. Tidskrift för historisk forskning (240 000 kr), Sociologisk Forskning (80 000 kr), Statsvetenskaplig tidskrift (60 000 kr), Tidskrift för genusvetenskap (230 000 kr), Tidskrift för litteraturvetenskap (200 000 kr). Det är som synes centrala forum för svensk vetenskap som hotas av nedläggning.

Jag är bäst informerad om de historiska vetenskaperna och där pågår för tillfället en febril aktivitet och organisering för att försöka rädda situationen. För utan dess bidrag blir det svårt att finansiera flera av tidskrifterna. Det skulle förvåna mig om forskare inom de andra berörda disciplinerna skulle vara mindre upprörda än vad historikerna är.

För exempelvis humanvetare är publikationen i regel målet, det vill säga, det vi åstadkommer, våra resultat. För naturvetaren är publikationen oftare ett medel, medan citeringen, anslaget eller patentet är det eftersträvade utfallet. VR: s argumentation för att på detta sätt motverka dessa forum för våra ”produkter” är inte helt klar. En kvalificerad gissning är att VR med denna forskningspolicy vill få svenska humanvetare och samhällsvetare att i större utsträckning publicera sig i internationella tidskrifter.

Ett intressant och paradoxalt faktum är att flera av de aktuella tidskrifterna numera har ett granskningsförfarande med anonymiserade författare och granskare – just för att säkra publikationens vetenskapliga kvalitet. Det gör att en tidskrift exempelvis kan bli mer meriterande att publicera sig i genom att den får fler kvalitetspoäng på den ”norska listan”. Trots att flera svenska vetenskapliga tidskrifter arbetar med att anpassa sig till den kvantifiering som utmärker dagens offentliga sektors övergripande styrningsprincip, New Public Management, så är det alltså ändå inte tillräckligt för VR.

Det återstår att se om VR ändrar sig och åtminstone beslutar att faktiskt utreda frågan med en ordentlig konsekvensanalys eller om de helt sonika avvecklar stödet. Det är för övrigt en relativt begränsad och billig bidragsform som förra året hamnade på totalt 3,5 miljoner kr, eller cirka 0,7 promille, av de bidrag som VR årligen delar ut.

För mer kritik av VR: s beslut se exempelvis redaktören för Historisk Tidskrift, Stefan Amirells, debattinlägg ”Från tidskriftsstöd till tidskriftsdöd”: (http://debatt.rj.se/?p=241).

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I förra veckan skrev jag i samband med återinvigningen av SAAB-fabriken i Trollhättan om kinesen, som hade gjort sig besväret att lära sig tala flytande svenska, om än med en inte alltför kraftig brytning. Sedan dess har jag talat med flera språkintresserade personer om saken. Frågan är vad det är vi finner så intressant i det? Svaret är enkelt. Respekt!

Vad denne kines visar med sina svenskkunskaper är respekt för de kunder och andra intressenter han har att göra med. I och med att han visar sådan respekt tas han själv på större allvar, då det är uppenbart att han gör sitt yttersta. Det är just sådana leverantörer vi kunder vill ha. Det går igen i stort och i smått.

Om svenskt näringsliv håller sig med representanter som talar flytande keltiska, lettiska, bulgariska, polska, flamländska, japanska, koreanska, vietnamesiska, malagassiska, turkiska och så vidare i en oändlig rad av språk visar vi avsevärt större respekt för våra tilltänkta kunder än om vi bara håller oss till det språk som gäller som lingua franca i den del av världen vi råkar befinna oss.

Man behöver bara gå till sig själv för att inse hur mycket hellre vi handlar av en leverantör som bjuder till det där lilla extra för just vår skull.

Gunnar Lund

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket språkförsvaret)