Hets mot språkpoliser pågår. Dessa har alltid varit mina vänner. Redigerare, korrekturläsare! Liksom för övrigt alla poliser (utom möjligen Säkerhetspolisen). Jag kallar dem ibland äkthetskontroller, de där språkpoliserna: ”Så där kan du inte säga! Så där kan du inte skriva!” Eller livräddare. Och alla felfinnande läsare och lyssnare. Tack för dem!

Det handlar om vad jag, i brist på ett bättre ord, skulle vilja kalla språkkvalitet. Och det är inte samma sak som påtvungen anpassning till en fastlagd standardsvenska. Utan om ett förhållningssätt. Om variationer på eller utvikningar kring en accepterad normal – och om att forma personliga uttryckskoder (pluralis!), tillämpbara i olika sammanhang.

Som jag uttrycker mig här och nu skulle jag inte uttrycka mig i en akademisk uppsats. Där råder – eller borde råda – andra, allmänt omfattade språknormer. Ett kvalitetsmedvetande alltså. När så inte är fallet, lägger man – i alla fall jag – det lärdomsprovet åt sidan. Jag ser redan efter några rader, att det rör sig om vad en av mina vänner har benämnt ”meriteringsmakulatur”. Ett förbaskat otyg, helt enkelt.

Nej, när jag skriver till nätdagboken, vill jag låta (jag högläser ofta mina texter, innan jag sänder in dem) på ett speciellt sätt. En smula prövande, kanske också slängigt. Kåseriskt kanske. Det är just så som man – jag – inte vill att en talare i Riksdagens kammare eller en präst i predikstolen ska låta. Av dem kräver jag en retorik av ett högre slag. (Är det just därför – att de inte uppfyller kravet – som jag så sällan lyssnar till riksdagsdebatter eller går i högmässan …?)

Språkkvalitet – det går faktiskt inte ut på gnäll, det är en källa till glädje. Skolundervisningen skulle ge den nödvändiga basen: grammatik, läs- och hörförståelse, lusten att skriva (också teckna, deklamera, konversera). Sedan följer självfostran, ungefär som man tränar sin kropp, lär sig att laga mat, ser en kritiker (eller en bråkstake) i ögonen. Du måste behärska dina redskap – och behärska dig!

Hetsen mot språkpoliser löper parallellt med litteraturkritikens förlorade status och snara försvinnande i massmedierna. Samtidigt blomstrar skrivarkurser, egenpubliceringar. Radioföljetongen tas bort efter många, många år; scenteatern blir allt mer fysisk, allt mindre verbal. Kontrollinstanserna blir färre, de språkkriminella förökar sig. Ett gäng är de.

Jag tänker mig att liksom det militära försvaret av landet under flera decennier avvecklades till ett skamligt minimum och därför måste återställas, till stora kostnader, så måste språkförsvaret också upprustas, förses med de nödvändiga redskapen, handledningarna, förebilderna. Och det måste också få svida och kosta, i språkanvändningen.

Anders Björnsson

(före detta skolpolis i grundskolans mellanstadium)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

(Denna text har publicerats tidigare, men kan fungera som en påminnelse till de svenska kandidaterna i det kommande valet till EU-parlamentet. Vilket språk tänker de tala i EU-parlamentet, svenska eller engelska? Man måste komma ihåg att intresserade...

Kunskapen om att det unika älvdalska språket finns och inte erkänns av den svenska staten sprider sig med raketfart över världen.   Nyligen inbjöds föreningen Ulum Dalska, som kämpar för detta avancerade och vackra språkets överlevnad av universi...

Växjö kommun har smyckat omgivningarna runt Växjösjön mitt i staden med fina konstverk, vilket är lovvärt. Om konstverket ”Pissed Elin” står följande att läsa på en sten bredvid:   ”Pissed Elin är konstnären Sara Möllers tolknin...

Söndagens svenskspråkiga sång   Anna-Lena Löfgren - Pröva dina vingar   Söndagens svenskspråkiga dikt   Sagan om humlan   Det är tidigt på morgonen. Solen har ställt sitt tält i en skogsbacke, och du går dit. Ser du våren, s...

      (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)   ...