Joel Mandell, smålänning men tidvis bosatt i Stockholm och Litauen, har skrivit en serie artiklar "Det här är lite om din svenska språkhistoria" på sin blogg. Artikelserien illustrerar det växande intresset för svenska språket.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag hade tänkt kommentera Per-Åke Lindbloms inlägg ”Vilken är förklaringen till det växande språkintresset i Sverige?” Men ganska snart hamnade jag så avsides i tankegångarna att jag ansåg det vara mera praktiskt att skriva ett eget inlägg. Det handlar om EF Språkresors English Proficiency Index (EF EPI), på svenska engelskt färdighetsindex.

EF är ett ganska ungt svenskt företag som anordnar studier i åtminstone engelska, franska, tyska, italienska och spanska i länder, där de språken talas. Man opererar från 60 länder. På deras hemsida redovisas det engelska färdighetsindexet, men av någon anledning inget index för de övriga fyra språken. Kan det ha något att göra med att Sverige placerar sig i toppen i just engelska och om inte i botten när det gäller de fyra övriga språken, men ändå ett stycke ner?

Indexet är som jag uppfattar det ett trubbigt mått även om det är en bedömning enligt Europarådets internationella standard. Dels framgår inte hur det räknas fram och vad det egentligen representerar. De som företaget kan mäta kunskaperna hos är de som anlitar deras tjänster. Att extrapolera informationen till att gälla all övrig befolkning i nämnda länder är att övertolka den. 

Man sorterar in de testade i fem kategorier, som jag i ärlighetens namn inte vet vad som avses med. Men rangordningen är lätt att förstå: Mycket god färdighet, god färdighet, medelmåttig färdighet, bristfällig färdighet och mycket bristfällig färdighet. Observera att endast de länder som EF är verksamma i finns med, och de står i exakt den ordning de rangordnas. Listan är den senaste från 2013.

Mycket god färdighet:  Sverige, Norge, Nederländerna, Estland, Danmark, Österrike och Finland.

God färdighet: Polen, Ungern, Slovenien, Malaysia, Singapore, Belgien, Tyskland, Lettland, Schweiz och Portugal.

Medelmåttig färdighet: Slovakien, Argentina, Tjeckien, Indien, Hongkong, Spanien, Sydkorea, Indonesien, Japan, Ukraina och Vietnam.

Bristfällig färdighet: Uruguay, Sri Lanka, Ryssland, Italien, Taiwan, Kina, Frankrike, Förenade Arabemiraten, Costa Rica, Brasilien, Peru, Mexiko, Turkiet, Iran och Egypten.

Mycket bristfällig färdighet: Chile, Marocko, Colombia, Kuwait, Ecuador, Venezuela, Jordanien, Qatar, Guatemala, El Salvador, Libyen, Thailand, Panama, Kazakstan, Algeriet, Saudiarabien och Irak.

EF kommenterar listan bland annat med att de sju länderna med den bästa engelskan alla är små europeiska länder, vars storlek tvingar dem till en internationell utblick. Panama, Libyen, El Salvador, Qatar, Jordanien och Kuwait längst ner på listan ligger inte i Europa, men har folkmängder som understiger Sveriges och även de borde vara tvingade till en internationell utblick. Varför är de inte duktigare på engelska, då? Förmodligen skulle de toppa listan om samma mätningar gjordes gällande färdigheter i arabiska, spanska respektive portugisiska, en lista Sverige skulle hamna i botten av.

Ett annat förhållande som förenar fem av de sju toppländerna är att där talas de språk som är närmast besläktade med engelskan. Finskan och estniskan är ju på inget sätt besläktade med engelskan, men samtidigt är kunskaperna i svenska utanför vårt eget land som störst just i Finland och kunskaperna i svenska är stora även i Estland. Det ger dem en extra skjuts. Och när det gäller just Sverige är vi så enögt inriktade på just engelska, att det vore ren skam om vi inte toppade listan.

Men en sak har nog du och jag och de flesta omkring oss gemensamt oavsett om våra kunskaper i engelska är goda eller inte. Man behöver inte komma särskilt långt från allfarvägen på kontinenten för att ett verserat samtal med lokalbefolkningen ofta är omöjligt på grund av just bristfälliga språkkunskaper hos både dem och oss.

Gunnar Lund

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket språkförsvaret)