Dagens Svenska Dagbladet innehåller flera artiklar som språkintresserade gärna läser.

Den största är på ett helt uppslag, har rubriken ”Skolan behöver ett starkare ledarskap” och i vilken Engelska skolans grundare Barbara Bergström intervjuas.

Den andra ”Språkspalten” av Anna-Malin Karlsson har rubriken ”Större språkintresse, men färre språkstudenter”. Där redogörs för varför språkintresset aldrig har varit större än nu. Samtidigt väljer alltfler att inte studera språk. Paradoxalt.

Den tredje är skriven av Kvalitetsredaktören Per Söderström och har rubriken ”Järnvägsstation kräver sin plats i rubriken”. Texten lyder som följer:

”De senaste tre åren har ordet tågstation använts 101 gånger i SvD, enligt det elektroniska arkivet. Får man skriva så? Nej, tycker somliga läsare och det med emfas.

'Det heter järnvägsstation och järnvägsvagn. Sluta skriva tågstation, tågvagn och tågförare (Den senare heter lokförare)', skriver en läsare.

Jag önskar att jag kunde instämma. Men tyvärr. I Svenska Akademiens ordlista, som är normerande för svenska språket, hittar jag alla dessa tre tågord. Visst, substantivet järnväg var först. Enligt Nationalencyklopedin kan ordet härledas tillbaka till 1808 och kommer från franskans chemin de fer. Tåg gjorde debut 1889 och kommer från tyskans Zug.

Själv föredrar jag järnvägsstation men noterar att jag är i minoritet i det avseendet. I arkivet blir det bara 91 träffar på ordet de senaste tre åren. Om jag däremot satt som redigerare och skulle formulera en rubrik hade jag inte tvekat att skriva det kortare ordet tågstation om utrymmet vore knappt.

Tågstation hittar jag också i ett dokument från Språkrådet. Och i SL:s handlingar på nätet noterar jag ett flitigt bruk av ordet tågförare. Trafikverket skrivet understundom såväl tågstation som tågförare. Så tåget har nog gått, om uttrycket tillåts, och stannar numera vid såväl järnvägs- som tågstationer.

Varför heter det järnväg, för övrigt? Rälsen är väl av stål?”

Jag tyckte att det var värt att skriva några rader till redaktören. Så här lyder de:

Hej Per Söderström!

Varför heter det järnväg? Ser vi på de tre språk engelska, franska och tyska, som vi tagit mest intryck av ger en direkt översättning av deras begrepp

railway – skenväg         chemin de fer – järnväg         Eisenbahn – järnväg.

Då faller sig det sig inte så konstigt att vi valt att tala om järnväg istället för stålväg. Enligt min uppslagsbok är stål den sammanfattande benämningen på den mängd olika legeringar där järn är den viktigaste beståndsdelen. Allmänt är det väl så att vi till vardags inte gitter att hålla isär vilket som är vilket.

Du är inte så många år yngre än mig. För vår generation är järnvägsstation den naturliga benämningen. Yngre tänker nog mer i analogi med busshållplats, cykelställ, taxistation, bilparkering, båthamn och häststall, där själva transportmedlet fått ge namn åt var det stannar. Järnvägsstation är undantaget i det här sammanhanget tillsammans med flygplats.
 
Även om vi vill att språket ska vara logiskt och konsekvent, så är det inte det.

Ha det så gott!

NåN