Varför uppmärksamma att ett flygbolag går i konkurs ? Det är samma flygbolag, som på en flygning mellan Göteborg och Sundsvall gick igenom säkerhetsinstruktionerna enbart på engelska. Se tidigare inlägg, som också innehöll en inklippt version av Lars-Gunnar Anderssons ursprungliga artikel i Göteborgs-Posten, i nätdagboken.

Det finns ett möjligt samband mellan att befinna sig på konkursens rand och att spara in pengar (?) genom att inte hålla en säkerhetsinstruktion på svenska. Nu ska man dock inte tro att ägarna var fullblodsanglosaxare. Tvärtom ägdes Nextjet av vd Magnus Ivarsson, Oy Herrfors AB (finländskt företag) och Air Aland.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I sin blogg skriver Finn-Erik Vinje, norsk språkvetare, bland annat:

”’Språket forandrer seg’ er enten en platthet hvis innhold ingen vil bestride (alle vet at kong Håkon Håkonsson på tolvhundretallet ikke snakket slik som kong Harald Olavsson gjør på tjuehundretallet), og banaliteter bør man forsøke å holde innenfor tennenes gjerde.

Eller også mener den liberalistiske taleren å påpeke at siden språket forandrer seg, er det ikke så nøye hvordan man innretter seg.

Men dette er korttenkt, ja riktig dumt er det. Språk er fellesskap, og språksamfunnets medlemmer må respektere de konvensjoner som gjelder for dette språklige fellesskapet, bl.a ved å gjøre seg umake for å følge reglene for rettskrivning, bøyning, orddannelse og grammatikk. Kreativitet på disse områdene er uønsket, fordi den er en trussel mot den språklige og kulturelle enheten.

Skriftspråket er en tradisjonsbærer, det binder oss sammen som nasjon, det bryter ned tidens og stedets murer og knytter forbindelsen ikke bare til tidligere slektsledd, men også til dem som kommer etter oss. Det er en fordel at det er enhetlig, det er en fordel at det er stabilt. (Jeg har skrevet utførligere om dette i Språk 2004, s. 8 ff.)

Som livet selv er språket utsatt for forandring, forgjengelighet. På tross av dette er forandringer så å si  mot språkets natur. Man kan gjerne variere uttrykksmåten og gi den et personlig preg, men dette må skje innenfor de grenser som de språklige konvensjonene setter.

Vil man — av kunstneriske eller andre grunner — avvike, så er det altså tillatt. Men da bør man vite på prikken hvilken regel man gir faen i.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)