Peter Kadhammar läser lusen av svengelskan i en artikel i Aftonbladet idag. Han skriver inledningsvis:

”Går man på stan möter man ideligen skyltar på engelska, går man på bio möts man av filmtitlar på engelska och går man i bokhandeln möts man numera av svenska böcker med engelska titlar.

Försök nu inte med den löjliga invändningen att detta är en konservativ mans klagovisa. Kom inte med floskler om rädsla för förändring eller att språket förändras eller att vi lever i en globaliserad värld.

Språk handlar om klarhet. Klarhet kan vara många saker. Jag skriver en sak och du begriper omedelbart vad jag vill ha sagt. Det är klarhet. En poet skriver en mening som jag först inte förstår men som sätter igång tankar, fantasin, leder vidare. Det är också ett slags klarhet. Eller ljus.

Den outhärdliga svengelskan är inget av detta.

Den vittnar blott om språklig oförmåga. Fantasilöshet. Inbilskhet.

Och nonchalans.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I senaste numret av Smithsonian Magazine läser jag att silvermedaljören på 10000-metersloppet på stockholmsolympiaden 1912 var Hopi-indian från Arizona. Han hette Tsökahovi Tewanima, fast de amerikanska myndigheterna hade döpt honom till Louis. Guldmedaljören hette f ö  Hannes Kölehmainen. Inte bara finnar utan också Hopi-indianerna har ö i sitt språk. Det berättas också att  Tsökahovi vägrade tala engelska.  

Bengt

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)