I en artikel i dag i Svenska Dagbladet pläderar Paulina Neuding för realism i fråga om vuxna invandrares förmåga att lära sig svenska. Hon skriver bl.a.:

”En annan faktor är avståndet mellan migrantens modersmål och svenskan. Det är svårare att lära sig svenska om man har ett avlägset modersmål – som exempelvis somaliska, tigrinska eller arabiska, för att nämna tre afroasiatiska språk som är vanliga bland invandrare i Sverige.

Många lär sig förstås utmärkt svenska ändå. Men om man tvivlar på vad det kräver av individen, kan man fundera över vad det skulle behövas för insats av en själv om man skulle försöka lära sig exempelvis arabiska på professionell nivå. Eller bli en duktig stavhoppare.”

Det är naturligtvis inte i första hand fråga om geografiskt avstånd utan om graden av släktskap mellan språken. Den invandrare som talar ett annat germanskt språk har naturligtvis en fördel vid inlärning av svenska, t.o.m ett annat europeiskt språk, men då främst på grund på ett gemensamt latinskt ordförråd. Förmågan att lära sig ett nytt språk är annars ett komplex fenomen på individplanet: språköra, redan befintliga kunskaper i olika språk, utbildning, ålder och motivation. Min egen erfarenhet som Sfi-lärare om exempelvis arabisktalandes förmåga att lära sig svenska är att marockaner stod i en klass för sig; de kunde ofta inte bara arabiska utan även berbiska och franska, när de kom till Sverige. Detta underlättade inlärningen av svenska.

Läs vidare här!

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)