Ett pressmeddelande från Kulturdepartementet april 2009 understryker vikten av ett tv-samarbete länderna emellan:

”Ett konkret uttryck för det levande och fruktbara samarbete och de nära relationer som finns mellan Finland och Sverige är att vi kan se våra grannländers TV-sändningar. Det ska vi kunna göra även i framtiden, fastslår kulturministrarna i Sverige och Finland Lena Adelsohn Liljeroth och Stefan Wallin.”

Pressmeddelandet utmynnar i ett förslag från de båda kulturministrarna om en gemensam regeringsdeklaration. Någon gemensam regeringsdeklaration har dock ännu inte sett dagens ljus. Mycket snack och lite verkstad, alltså.

Men situationen i de båda länderna har faktiskt försämrats på grund av digitaliseringen. Så här skrev Björn Sundell, från den finlandssvenska tankesmedjan Magma,  nyligen i ett mail:

”Särskilt viktigt tycker jag det vore att åter börja sända svensk TV i Finland. Före digitaliseringen för ett par år sedan hade vi en SVT-kanal som alla kunde se i Finland – liksom det fanns en finsk kanal i Sverige. Denna språkförstärkande service försvann i samband med digitaliseringen, av skäl som officiellt kallades upphovsrättsliga. Nu kan man se svensk TV i Finland bara om man skaffar ett betalkort till digiboxen (vilket få har gjort) eller om man bor alldeles vid kusten i Österbotten. Detta har minskat förutsättningarna för ett uppfriskande nyhets- och underhållsmässigt språkbad.

Att skylla på upphovsrättsliga hinder är ansvarslöst från politikernas sida. I det norditalienska Sydtyrolen, där det bor 300 000 tyskar bland italienarna, finns tillgång till flera tyska, österrikiska och italienska kanaler. De tyska och österrikiska kanalerna sänds i den norditalienska provinsen tack vare ett avtal länderna emellan. De upphovsmannarättsliga problemen gäller inte ens Hollywoodserierna, för de berörda tyska och österrikiska TV-stationerna betalar ett litet ’sydtyrolen-tillägg’ för att kunna låta sändningarna går ut i den norditalienska provinsen. Efter vad jag vet bygger arrangemanget på politikernas välvilja och TV-bolagen kompenseras för kostnaderna med offentliga medel. Endast vissa sportprogram kan inte sändas i Sydtyrolen, för här ställer de upphovsrättsliga frågorna hinder i vägen.

Utbudet av svensk TV i Finland och finsk TV i Sverige är alltså en fråga om lite pengar och politisk vilja.”

Det är mycket märkligt att de nordiska regeringarna till dags dato inte lyckats förverkliga visionen att alla nordiska medborgare ska kunna se de nordiska allmännyttiga (public service) tv-kanalerna i hela Norden liksom att Sverige och Finland inte lyckats säkerställa ömsesidiga tv-sändningar i respektive länder. Är proppen verkligen de upphovsrättsliga frågorna?

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

SIS (Swedish Standards Institute)
11880 Stockholm

Enligt uppgift från Europeiska kommissionen är SIS det enda standardiseringsorgan utanför de engelsktalande länderna i Europa som har valt att ståta med ett engelskt namn, Swedish Standards Institute.

Vi skulle vilja att Ni motiverade detta beslut. Menar Ni att engelskspråkiga namn bör vara standard? Hur ska det tolkas att alla andra nationella standardiseringsorgan valde namn på sina egna officiella språk eller huvudspråk, men inte det svenska? Ska det tolkas som att SIS är ovanligt vidsynt eller ovanligt självutplånande? Känner Ni till att Sverige har antagit en språklag, som trädde i kraft den 1 juli ifjol, och som stadgar att svenska är landets huvudspråk? På vad sätt står SIS moraliskt sett över denna lag?

Med vänlig hälsning

Per-Owe Albinsson/Olle Käll/Per-Åke Lindblom/Hillo Nordström
Medlemmar i nätverket Språkförsvaret

5/3 2010

Nätverket Språkförsvaret
http://www.sprakforsvaret.se/sf/

E-post: sprakforsvaret@sprakforsvaret.se
           sprakforsvaret@yahoo.se

Språkrådet publicerade nyligen en omvärldsanalys, ur vilken vi saxar följande stycke:

”Sedan mitten av 1990-talet skrivs nästan 9 av 10 avhandlingar i Sverige på engelska. Men användningen av engelska inom högre utbildning och forskning har först under senare år fått allmän uppmärksamhet. Problemet med det pågående språkbytet inom vetenskapssfären har påpekats från flera håll, inte minst från de språkvårdande instanserna. Centrala organ som Högskoleverket och Vetenskapsrådet framhåller däremot vikten av internationalisering och ökad användning av engelska, och har hittills inte tagit några initiativ till att stärka svenskan på lärosätena. När Högskoleverket i november 2009 anordnade en konferens om användningen av engelska inom universitet och högskolor, var frågan hur de negativa effekterna av undervisning på engelska kunde

undvikas – inte hur svenskt vetenskapsspråk kunde stärkas.

Tendensen att engelskan alltmer tar över som publicerings- och undervisningsspråk inom högre utbildning och forskning är inte unik för Sverige. I Danmark uppfattas situationen som så allvarligt att röster höjts för att enbart tillåta danska inom högre utbildning och forskning. Språkrådet intar en annan hållning. Vi menar att parallellspråkighet är det önskvärda målet, dvs. att utveckla det engelska och det svenska vetenskapsspråket parallellt för att kunna undervisa och skriva på både engelska och svenska.

För att kunna följa språkutvecklingen inom högre utbildning och forskning måste vi ha tillgång till ett empiriskt underlag som visar hur användning av engelska och svenska faktiskt ser, men också hur lärosätena behandlar språkval och språkanvändning i sina styrdokument. Som ett led i det arbetet gjorde Språkrådet hösten 2009 en kartläggning av språksituationen inom universitet och högskolor. Resultatet redovisas i en rapport som utkommer i slutet av februari 2010. Den följande redogörelsen bygger på denna rapport (som kan beställas via Klarspråk nr 1/2010 – min  anm.).”

Skrivningen om Danmark är missvisande. Visst, sådana röster har höjts, men på vilket sätt skulle dessa röster på något sätt vara typiska eller tongivande för opinionen i Danmark? Det är lika missvisande som att påstå att sannfinländarnas åsikter i Finland är representativa för den finländska folkmajoritetetens. Så här skriver Universitets- og Bygningsstyrelsen i  ”Sprogstrategier”, som utkom i februari 2010:

”Denne dobbelte forpligtelse over for både det nationale og det internationale betyder, at universiteterne skal balancere deres udbud af henholdsvis dansksprogede og engelsksprogede uddannelser på en sådan måde, at udbuddet bedst muligt imødekommer både danske behov og internationale udfordringer.” Det är väl vad som kallas paralllellspråkighet?

Däremot håller jag helt med om kritiken mot inriktningen av den konferens som HSV anordnade i november 2009, en inriktning, som ytterst bottnade i att HSV:s ledning inte ville ha en förutsättningslös diskussion om språksituationen inom den svenska högskolan. Dessutom måste man fråga sig varför en ny högskoleförordning ännu inte har presenterats, eftersom den nuvarande är helt överspelad. Om detta i första hand är HSV:s eller Utbildningsdepartementets fel, låter jag vara osagt.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

...och gratulerar sig själva:

"I det forløbne år har vi bragt 171 artikler, altså lige knap én hver anden dag. Artiklerne handler om alt der har med sprog at gøre, stort som småt. Skønlitteratur og forfatterskaber lader vi dog andre om.

Artiklerne er skrevet af 71 forskellige forfattere, dvs to en halv artikel pr forfatter og halvanden ny forfatter om ugen. Vi synes selv at resultatet af vores flid er interessant og spændende, og den stil har vi tænkt os at opretholde.

Har du lyst til at skrive, anmelde, redigere, yde teknisk eller økonomisk bistand eller på anden måde hjælpe Sprogmuseet, så skriv til os på olestigs snabela gmail punktum com, eller ring på +45 2294 2045."

Den som ringer får i så fall tala med Ole Stig Andersen,  informationsarkitekt och
rundvisare på Sprogmuseet.

Personligen läser jag det mesta på Sprogmuseets blogg, som alltid håller hög klass, och avslutar med att sälla mig till gratulanterna.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Så här skriver Språkrådet i sin nyligen publicerade omvärldsanalys, ”Språksituationen i Sverige 2009” :

”I slutet av 2009 var drygt 14 procent av befolkningen födda utomlands. Till detta

kommer dels ett okänt antal personer med minst en förälder född utomlands, dels ett okänt antal svenskar som tillhör någon av våra nationella etniska minoriteter, med annat modersmål än svenska. Exakta uppgifter om hur många som har ett annat förstaspråk än svenska, eller hur många som talar ett visst språk, går inte att få, eftersom det inte finns någon officiell statistik som bygger språklig tillhörighet. Bristen på språkstatistik är ett hinder när vi och andra myndigheter ska göra bedömningar av situationen för minoritetsspråken; det kan gälla behov av revitaliseringsinsatser, modersmålsundervisning, myndighetsinformation etc. Vi är för övrigt inte ensamma om att efterfråga officiell språkstatistik; Europarådet har vid sina två senaste granskningar (2006 och 2009) kritiserat Sverige för att svenska myndigheter inte gjort något för att kartlägga hur många som talar de olika minoritetsspråken.”

I det här sammanhanget skulle jag vilja rekommendera den artikel, ”Sverige behöver språkstatistik byggd på fakta”, av Jean Azar, Lars-Nila Lasko, Refik Sener, Kaarlo Voionmaa och undertecknad, som publicerades i fjorton olika publikationer augusti – september 2009. Det är en utförlig argumentation för behovet av en officiell språkstatistik avseende alla språk i Sverige.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Klarspråk nr 1/2010)  

Svenskan är hotad av engelskan, och läget är som allvarligast inom naturvetenskapen. Ungefär så mycket har man tidigare vetat om språksituationen inom högre utbildning och forskning. Men hur ser egentligen språksituationen ut? Och vari ligger hoten?

Dessa frågor står i fokus i Språkrådets nya rapport Engelska eller svenska? En

kartläggning av språksituationen inom högre utbildning och forskning. Linus Salö har undersökt språkval och språkanvändning i avhandlingar och undervisning.

Resultaten visar en komplex bild, där olika värden och intressen står i konflikt med varandra. Av rapporten framgår att nästan 9 av 10 avhandlingar skrivs på engelska. Men de flesta avhandlingar skrivs också inom medicin, naturvetenskap och teknik, vilket till en del förklarar den höga siffran. Det finns nämligen stora skillnader mellan ämnesområden: inom naturvetenskap är 94 procent av avhandlingarna på engelska, medan motsvarande siffra inom humaniora är 37 procent.

Linus Salö har även undersökt om det finns sammanfattningar på svenska och på vilket språk undervisningen ges. Avslutningsvis diskuteras de mål och utmaningar som universitet och högskolor står inför.

Rapporten kan beställas från Språkrådet, sprakradet@sprakradet.se, tfn 08-442 42 00. Pris 130 kr inkl. moms. Frakt tillkommer.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ulf Jonsson, juristlingvist vid Europeiska kommissionen, skickade Språkrådet en förteckning över de europeiska standardiseringsorganen. Språkrådet berättar vidare:

”Det svenska organet SIS har som enda organisation från ett ickeengelsktalande land valt att ståta med ett namn på engelska: Swedish Standards Institute. Det tyder på dålig självkänsla och en anpassning till självutplåningens gräns, anser Ulf Jonsson. Språkrådet instämmer. (SIS är en privaträttslig organisation och inte en myndighet. Deras standardiseringsarbete får dock konsekvenser på det offentligrättsliga området.)”

Källa: Klarspråk nr 1/2010

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)