(Se också Språkförsvarets öppna brev)

Hej

Svensk tv eller filmindustri har till skillnad från tex tysk eller brittisk tv aldrig använt sig av dubbning eller direktöversatt tal. Istället har så kallad undertext blivit den gängse metoden att översätta utländskt tal med. Både i tv och på bio.

Detta är den svenska publiken van vid sedan årtionden - och det har också bidragit till att läskunnigheten och språkkunnigastes hos barn och unga ofta är mer utvecklad än i länder som nyttjar dubbning. Att börja simultanöversätta intervjuerna i Skavlan är inget alternativ, eftersom det sannolikt skulle uppfattas som störande av publiken.

Skavlan är en talkshow som sänds i norsk, svensk och tidvis brittisk tv. Om några av gästerna är engelsktalande, talar hela sällskapet engelska. 

Så kommer vi fortsatt att göra.

Vänliga hälsningar

Eva Hamilton

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Text, något redigerad, hämtad från ett pressmeddelande)

Islänningasagorna på Slottsbacken 

Tid: tisdagen den 18 november kl. 14.00 - 16.00 

Plats: Hörsalen, Kungliga Myntkabinettet, Slottsbacken 6, Stockholm

Fri entré 

Med anledning av att Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar, har utkommit i fem blå band, efter tjugo översättares och tre redaktörers insatser, anordnas en sammankomst på Slottsbacken 6.  

Medverkande: 

Þórarinn Eldjárn, hovskald

Heimir Pálsson, tidigare lektor

Bára Lyngdal Magnúsdóttir, skådespelare

Kristinn Jóhannesson och Gunnar D Hansson, redaktörer för verket  

Programmet anordnas i samarbete med Islands ambassad, Svensk-isländska samarbetsfonden, Föreningen Nordens stockholmsavdelning, Föreningen Natur och Samhälle i Norden, Klubben Nordens Ljus, Föreningen Sverige-Grönland, Samfundet Sverige-Färöarna och Sagaforlag.

 *****

Ur Bo Ralphs ”Sagavärlden i Sverige” – ett av de fem (!) förorden till Islänningasagorna I-V:

Den unge August Strindberg skriver i juli 1872 en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (GHT) med rubriken ”Latin eller svenska?”, ett temperamentsfullt angrepp på ”tvångslatinet” i det svenska utbildningsväsendet. Strindberg har ett konkret förslag: ”Byt ut latinet mot isländskan!” – och isländskan uppfattas i tidens anda som det gemensamma ursprunget för de senare något degenererade nordiska språken. ”Ge oss då igen detta modersmål, som ligger trampat i smutsen”, utropar Strindberg och ser den isländska litteraturens upphovsmän och i samma mån dess huvudpersoner som ”stränga, allvarliga, redliga förfäder”.

[...]

Den korthuggna konkreta stilen, som man gärna förknippar med den norröna litteraturen, är naturligtvis passande här, men man finner den faktiskt genomgående hos Segerstedt. Såtillvida överensstämmer den med ett ideal som ofta framhållits av skolans svensklärare som eftersträvansvärt. Detta ideal har flera olika rötter, men en når ända ner till isländsk medeltid. När svenskar anses skriva väl på sitt modersmål, tenderar de alltså att använda uttrycksmedel typiska för den isländska sagan.

Peter Hallberg inleder sin bok Den isländska sagan (1956) med att beteckna släktsagorna som ”Nordens enda samlade, originella insats i världslitteraturen”. De isländska medeltida verken skulle alltså redan härigenom förtjäna att läsas på alldeles egna meriter. Det är emellertid inte så många utanför Island förunnat att rätt kunna uppskatta denna litteratur på originalspråket. Då krävs det översättningar.

Sådana är paradoxalt nog mer känsliga för tidens flykt än själva originaltexten. Denna blir förvisso allt äldre men påverkas vid det här laget egentligen inte av att tiden går. En översättning däremot måste för att vara framgångsrik ta hänsyn till sin samtid, och denna förändras oavbrutet. Vidare kan man ha olika mening om vilka principer en översättning skall följa, och sådana idéer kan också vara tidsbundna. Härtill kommer att en originaltext som medför tolkningsproblem kan komma att uppfattas på ett nytt sätt, så att innehållet efter nya rön framstår i en annan dager än tidigare. En översättning kan med andra ord bli föråldrad av olika skäl.

Faktorer som de antydda ligger bakom de överväganden som lett till att de isländska sagorna ännu en gång överförts till svenska. Men för en svensk läsekrets finns det som framhållits fler skäl att ta del av sagorna än det mest uppenbara, som givetvis är den fornisländska litteraturens egna kvaliteter. Det finns ingen anledning att på äldre tiders vis oblygt annektera det fornisländska kulturarvet; den isländska sagan är och förblir Islands egendom. Men tar vi aktiv del av den isländska medeltidslitteraturen finns det goda chanser att vi bättre förstår vårt eget arv, som påverkats djupare av den än vad vi vanligen tänker på. I själva verket har den integrerats till den grad att vi inte urskiljer de främmande inslagen i varpen. De är ju inte längre främmande.

Men i processen har de ofta ryckts ur sitt ursprungliga sammanhang, förvrängts intill oigenkännlighet eller tilldelats nya funktioner. Ingen dum idé då att återvända till den äkta varan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)