(Denna artikel publicerades igår i Alba.Den hade tidigare skickats in som svar till Dagens Arena. Dagens Arenas redaktion ansåg emellertid att det hade gått för lång tid mellan införandet av Löwanders artikel och detta svar.)

I en debattartikel i Dagens Arena den 28/11 föreslår Birgitta Löwander att de kommunala skolorna i utsatta områden borde bedriva undervisning på engelska.

I princip är jag bara överens med Löwander på en punkt, nämligen att bostads- och skolsegregeringen är ett växande problem i Sverige och att detta problem har ökat till följd av det fria skolvalet och expansionen av friskolor. Men hennes förslag till lösning är helt befängt.

För det första: De flesta riksdagspartier idag propagerar för att integrationen av invandrare måste förbättras. Utsatta skolor ligger i invandrartäta förorter. På vilket sätt skulle integrationen förbättras om undervisningen i kommunala skolor i invandrartäta förorter i första hand sker på engelska? Ska invandrarelever – som några slags turister – alltså uppmuntras att tala engelska med dem som har svenska som modersmål? Hur kommer de senare att uppfatta detta? Denna undervisningsmodell går dessutom stick i stäv emot språklagen, som slår fast att svenska är det gemensamma språket i Sverige, det kitt som håller ihop Sverige.

För det andra: Löwander skriver att ”de kommunala skolorna i segregerade förortsområden har stora språkproblem. Flertalet elever har inte svenska som modersmål.” Om majoriteten av invånarna i dessa områden har invandrarbakgrund, följer inte att deras barn, andra generationens invandrare, också har föräldrarnas modersmål som huvudspråk. I en undersökning som jag gjorde bland invandrarelever (som antingen var födda i Sverige eller kommit hit före 7 års ålder) vid Brännkyrka gymnasium 2009 visade det sig att 93 procent ansåg sig ha gjort ett språkbyte, 60 procent talade svenska med sina syskon och 20 procent svenska med sina föräldrar. De flesta immigranter, som flyttar till ett land med annat majoritetsspråk, brukar göra ett språkbyte redan i andra generationen och som slutförs i den tredje generationen. De enda undantagen utgörs av etniska eller religiösa grupper som tillämpar ingifte (endogami) eller bosätter sig i form av starka territoriella koncentrationer.  Högst 25 procent av dem som invandrat till USA har haft engelska som modersmål, men har ändå lyckats assimilera övriga invandrare språkligt och kulturellt. Varför skulle inte 80 procent av Sveriges befolkning som har svenska som modersmål lyckas assimilera resterande 20 procent språkligt och kulturellt?

För det tredje tycks Löwander mena att engelskan redan fungerar som ett slags lingua franca i de invandrartäta förorterna. Hon skriver exempelvis:

 ”Fördelen med fullgoda kunskaper i engelska för barn med skilda modersmål är stärkt kommunikationsförmåga i den egna skolan och stadsdelen, … Här kan föräldrar i högre grad följa med och delta i skolarbetet.”

Men det är svenska som fungerar som lingua franca i de invandrartäta förorterna. Detta är min erfarenhet efter att ha bott 44 år i Rinkeby-Tensta och undervisat i svenska som andra språk i 25 år. Om en etablerad (d.v.s. som bott i Sverige en längre tid) turkisk invandrare ska kommunicera med en etablerad somalisk invandrare, sker det på svenska – inte engelska. De bästa språkkunskaperna i engelska enligt alla undersökningarna har talare av andra germanska språk, med de nordiska länderna och Nederländerna i spetsen. Redan i Sydeuropa faller förmågan att konversera på engelska till 25 procent av befolkningen enligt en tidigare EU-undersökning. Utomeuropeiska invandrare har – med undantag för högutbildade och från vissa länder, där engelska är officiellt språk – betydligt sämre kunskaper i engelska än dem från nordvästra Europa. Därför är det nonsens när Löwander skriver att invandrarföräldrar ”i högre grad kan följa med och delta i skolarbetet” om kommunala skolor i invandrartäta områden skulle använda engelska som undervisningsspråk.

För det fjärde förstår inte Löwander vad som är grunden till Internationella Engelska Skolans (IES) och andra friskolors relativa frammarsch, nämligen att friskolor överlag har en fördelaktigt socioekonomisk elevsammansättning, läs övervikt av elever från medelklassen. Elever som väljer friskolor väljer nämligen bort andra elever, vilket bara ytterligare späder på segregationen. Förut när skolan fortfarande var statlig, valde eleverna enbart linje eller program vid ett gymnasium i närområdet utifrån betyg och intresseinriktning. Grundskolornas elevsammansättning bestämdes av upptagningsområdets socioekonomiska struktur.  Om IES skulle rekrytera alla invandrarelever i ett visst förortsområde, skulle IES få samma problem som de kommunala skolorna har idag. Därför finns det också motsättningar idag inom IES angående expansionstakten.

Löwander tror också att statusskillnaderna mellan ”förortsbarnen och tätorternas priviligierade skolbarn som går i IES friskolor” skulle utjämnas, om de kommunala skolorna i förortsområdena övergick till engelska som första undervisningsspråk. Menar hon att användningen av engelska som första undervisningsspråk är en statusmarkör i sig? Men engelska har varit första främmande språk i Sverige alltsedan andra världskriget. Dessutom kommer många invandrare, speciellt utanför Europa, från länder, där USA och engelska inte står särskilt högt i kurs. När Stockholms skolförvaltning på 2000-talet lånade in ett amerikanskt pedagogiskt koncept och omvandlade Tensta gymnasium till Ross Tensta gymnasium, förhindrade detta inte gymnasiets senare nedläggning. Friskolorna och systemet med betygsintagningen (som var Stockholm kommuns svar på friskolesystemet), som gynnade tillströmningen till kommunala innerstadsgymnasier, ledde i andra ändan till att de kommunala gymnasierna i förorterna ett efter ett lades ner: Skärholmen, S:t Jacobi, Farsta och Tensta.

För det femte tycks Löwander tillmäta engelska som undervisningsspråk magisk status. Hon föreställer sig att invandrarelever kan lära sig ”fullgod engelska” bara undervisningsspråket är engelska och lärarna engelskspråkiga. Det är samma fantasirika vision som IES ger uttryck för i sin reklam, nämligen att det är möjligt för deras elever att ”uppnå total inre säkerhet” vad gäller engelskan. Men såväl föräldrarnas hemspråk som den dominerande svenskan, kommer att influera invandrarelevelevernas engelska. Det är nästintill omöjligt att lära sig perfekt engelska, om inte eleven växer upp med engelska i såväl hemmet som dominerande språk i omgivningen.

Löwander uppger att hon har ”ett flerårigt arbete” bakom sig i EU. Men hon måste ha missat EU:s språkliga målsättning, det vill säga rekommendationen att alla EU-medborgare bör lära sig två främmande språk förutom sitt modermål. Hon måste också ha missat den EU-undersökning, som visade att de europeiska företag som enbart förlitade sig på engelska vid sina affärskontakter slöt färre kommersiella avtal än de företag som använde sig av flerspråkig kompetens. Hon måste också ha missat en Eurobarometerundersökning, som visade att medborgarna i Sverige och Bulgarien stack ut vad gäller synen på språkkunskaper, nämligen att det räckte att kunna engelska förutom det egna modersmålet.

Löwander målar upp en ljus framtid för dessa förortselever inom EU-administrationen. Men EU-administrationen, som för övrigt inte kan anställa hur många som helst, prioriterar flerspråkig kompetens, inte kompetens i bara ett främmande språk. Löwander fantiserar om att hennes förslag om engelska som första undervisningsspråk i invandrartäta områden skulle kunna tjäna som modell för övriga EU. Hon kommer nog att bli bittert besviken därvidlag; man inser lätt att hennes modell kommer att undergräva huvudspråkens och minoritetsspråkens ställning. Sverige har inte ens lyckats exportera det skattefinansierade friskolesystemet till övriga Europa.

Sist och slutligen: Löwanders artikel är ett angrepp på svenskans ställning som landets huvudspråk och språklagen. Hennes verklighetsfrämmande förslag kommer dessutom enbart att förstärka segregationen i samhället, det vill säga göra ont värre. Det är viktigt med språkkunskaper, men det räcker inte med kunskaper i bara ett främmande språk.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en debattartikel idag i Expressen skriver Solomon Schulman bland annat:  

”När jag professionellt träffar ungdomar som i motsats till mig då (d.v.s. efter andra världskriget – vår anm.), envisas med att tala en bruten svenska, tycks ha svårt att avläsa de sociala artighetskoderna eller skyller sina tillkortakommanden på skolan, blir jag beklämd.”

Med nuvarande utveckling är det nog bara en tidsfråga innan en andel av svenska ungdomar talar svenska med lätt amerikansk/engelsk brytning, på grund av vissa vinstdrivande friskolor, finansierade av "Farbror Sam" (amerikanskt riskkapital).

Också språkförsvarare 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hej Oatly!

Tack för det här året! Det är sällan jag behövt vara otrogen. Men av och till har det varit leveransstörningar av era produkter till min Willysbutik, varvid jag bringats välja andra märken.

Men det är en annan sak, som jag nu ber er om svar på.

På gamla dar har jag hittat en vän i viken, och därvid tipsat henne om den ekologiska Oatlydrycken, "veganmjölken". Jo, den föll henne på läppen. Men "vegan-grädden" iMAT har E-koder som gör henne misstänksam, eftersom hon är multiallergisk.

När jag kom hem från senaste besöket googlade jag på dessa nummer E 415 och E 472e. Men där i nyckeln står endast vetenskapliga ord som inte säger mig något. Kan ni därför berätta i klartext vad det är som ni häller i "vegan-grädden". Och... varför kan inte även den vara eko?

Slutligen mitt eviga tjat om att ni ska skriva på svenska. Jag vet att ni ändå måste använda två språk för deklarationens skull i varje land där Oatly säljs. Alltså olika tryckningar, vilket naturligtvis blir en merkostnad. Men att då ändra de intressanta texterna, de som är i krönikeform, vore väl en smal sak som inte belastar tryckpressen mer än vanligt. Om ni bara ville.

Jag anar dock, att de som bestämmer hos er är unga människor, främst grabbar, som rör sig i engelskan med vana. Och de utgår från att tillräckligt många kunder har läst engelska. Men vi är faktiskt en liten rest fornminnen kvar här på jordytan. Och att skriva på svenska visar inte bara hänsyn till oss, "utgående modeller", utan även respekt för svensk kultur.

Andra folk är noga med att visa sina särarter och är stolta för det. Så varför intar Oatly denna attityd mot oss? Det vore skönt att slippa se er ständigt vara nominerade till Årets Anglofån på Språkförsvarets hemsida.

Att jag fortsätter att använda Oatly beror enbart på dess kvalitet. Det är er livlina!

God Jul!

Ingvar Nilsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Debattprogrammet Opinion live från Public service har sänts för sista gången. Programmet, känt för sin svengelska framtoning, gick till slutomgången i tävlingen om Årets anglofån 2016. Någon anmärkte också på programledarnas oförmåga att låta debattörerna behålla ordet tills de var klara med sina inlägg. "Skrik högst – få prata mest" kunde ha varit (var?) programmets motto.

"She lived in a boathouse down by the river [Göta älv?]"...

R.I.P på er, Anglofåner!

-cj

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hufvudstadsbladet/SPT skriver idag:

”Riksdagens justitieombudsman (JO) Petri Jääskeläinen säger att det inte är god praxis att namnge en privat enhet som sköter en offentlig förvaltningsuppgift enbart på ett främmande språk, i stället för på nationalspråken. Också Trafikledsverket Väylä borde ha ett svenskt namn.

Det är användningen av bi- eller tilläggsnamnet Väylä för Trafikledsverket, Traficom för Transport- och kommunikationsverket och Traffic Management Finland Ab:s enbart engelskspråkiga namn som kritiseras av JO. Namnen har varit i kraft sedan början av 2019. JO har tagit emot sex klagomål gällande namnen.”

Läs vidare här!

I det utkast till språklag, som Språkförsvaret utarbetade 2006, uttalade sig Språkförsvaret mycket klart:

”13 §

Namngivning

1. Namn på platser och orter skall enbart ges på svenska utom i områden, där meänkieli eller samiska av hävd har talats, varvid parallella namn kan användas.

2. Namn på institutioner, allmänna organisationer, byggnader, projekt och så vidare, som initierats eller bekostats av svensk myndighet skall ges på svenska. Parallell namngivning på främmande språk kan ske om det är befogat, men under förutsättning att det svenska namnet står först.”

Den nuvarande svenska språklagen behandlar inte uttryckligen denna fråga.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

  (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ni-ordets eventuella återkomst förefaller vara nästan lika stötande som n-ordets fortsatta förekomst i vårt dagliga språk. Den som niar på svenska anses inte göra det av pur artighet utan för att vilja skapa ett onödigt socialt avstånd nedåt till den som tilltalas. ”Ni” ska ha varit överhetens tilltalsord mot dem som inte hade någon titel. Med ”du” tilltalade man varandra i familjära eller annars informella sammanhang. Jag undrar det.

En av mina tidiga läsupplevelser var Kejsarn av Portugallien (1914), Selma Lagerlöfs roman om Jan i Skrolycka och hans sedermera vilsekomna dotter Klara Fina Gulleborg. Hon duade ej utan tilltalade föräldrarna: ”Ni, far”, ”Ni, mor.” ”Du” var däremot monarkens tilltalsord gentemot sina undersåtar och även statsministrar: ”Du, Branting.” ”Du, Per Albin.” ”Du, Erlander.”(Deras: ”Ers Majestät”; jfr ”Ers nåd”, ”Ers högvälborenhet” och så vidare, alltså ni-former.) Inte heller godsägaren niade sina statare utan sa ”du”, eller möjligtvis ”hon” eller ”han” (eller ”Jeppsson”).

Min pianolärare Judith de Frumerie hanade mig; först när jag upphörde att vara hennes elev, blev hon ”du” med mig: ”ni” hade aldrig varit aktuellt, jag kallade henne ”fröken”. Min far duade aldrig sina föräldrar. Han sa ”far” eller ”mor”. De duade honom och hans bror förstås, men till min underklassmormor sade de alltid ”fru Bergström”, aldrig ”ni”. Till henne sade min far ”tant”; hon till honom ”Pelle”, aldrig ”du”. Själv blir jag numera nästan aldrig niad, utom av en rumänskfödd granne. Och då är det givet att jag måste nia tillbaka.

Jag tillstår gärna att jag blir glad när jag någon sällsynt gång nias. Det känns både aktningsvärt och personligt. ”Du” förknippar jag bland annat med hänvändelser till Gud, det högsta väsendet: ”Ty riket är ditt, och makten, och härligheten.” Eller: ”O, Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss.” Helst med versalt D. I detta tilltal finner man naturligtvis både underkastelse och närhet. Men något jämlikt förhållande mellan dig och mig rör det sig inte om och uttrycker det ej.

Språkvården är ofta benägen att bejaka (anglosaxiska) nymodigheter, men varför har den så svårt med ålderdomligheter? ”Ni” har föralldel inte så många hundra år på nacken – kanske tillkom det rentav som ett moderniserande angrepp på en titelsjuka som var svår att hålla under kontroll i ståndscirkulationens samhälle. Idag skulle ni-ordet kunna ses som ett vapen mot mindre önskad intimisering i det offentliga livet. För betänk: om ”du” används både i riksdagens talarstol och på sängkanten, vad är därmed egentligen vunnet?

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)