På Språkförsvarets webbplats pågår en debatt om modersmålsundervisningen i svenska skolor, föranledd av ett illa genomtänkt förslag från KD om nedläggning.  Den här debatten blossar upp då och då. Tyvärr bygger den rätt ofta på okunskap. Jag vill därför göra ett inlägg genom att helt enkelt återge sidorna 148–151 i min bok Språkpolitik från 2018 (Morfem förlag). Det är de sidor i boken jag ägnar just modersmålsundervisningen. Det har hänt en del sedan 2018. Bland annat kom 2019 en viktig statlig utredning, SOU 2019:18 För flerspråkighet, kunskapsutveckling och inkludering – modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål . Det allra mesta av vad jag skrev 2018 har dock fortfarande full giltighet.

Olle Josephson

Modersmål

Av de tre undervisningsformerna sfi, svenska som andraspråk och modersmål är den sistnämnda den mest kontroversiella. Den utmanar enspråkighetstänkandet: eleverna undervisas inte i svenska utan i ett annat språk. Internationellt sett är den också den minst självklara. Sverige blev berömt för sin hemspråksreform 1977 (se kap. 3), även om genomförandet aldrig svarat mot intentionerna. Varken Danmark eller Norge, för att ta närliggande exempel, har motsvarande rättigheter.

År 2017 läste ungefär 100 000 grundskoleelever modersmål, oftast en timme i veckan. Antalet har nästan fördubblats sedan 2000-talets början. Ändå deltog bara drygt 50 procent av dem som har rätt till undervisningen. Somaliska, arabiska, albanska, persiska och turkiska föräldrar är mer angelägna om att deras barn får modersmålsundervisning än finsk-, spansk- eller engelsktalande. Beror det på att finsk-, spansk- och engelskspråkiga barn har lättare att utveckla sitt modersmål på andra vägar? Eller på att de ofta är långt komna i ett språkbyte? Det vet vi inte, men när ett tjugotal finska familjer tillfrågades varför deras barn inte deltog i modersmålsundervisningen var det vanligaste svaret att den helt enkelt var för dålig.

Två, eller möjligen tre, motiveringar för ämnet modersmål återkommer i ämnets hela historia: starkare kulturell identitet, bättre kognitiv utveckling som också underlättar inlärningen i andra skolämnen, till och med i svenska, och personlig utveckling – det vill säga att det är bra för en människa att kunna många språk. Det tredje argumentet hörs minst, och ett fjärde inte alls: det svenska samhället behöver hög kompetens i arabiska, persiska, turkiska och många andra språk. Det är annars standardargumentet när man pläderar för skolämnen som tyska och franska. Den tystnaden återfinns också i läroplanerna för modersmål som lyfter fram det känslomässiga värdet av modersmålskunskap, men tiger om internationaliseringsfördelar.

Intervjuer med modersmålslärare tyder på att de ser det den första motiveringen som viktigast. Ämnet ska förmedla ett kulturarv, läraren ser sig som en språklig förebild och håller ofta relativt monologiska lektioner så att eleverna ska höra så mycket språk som möjligt. Läsförståelse och ordförklaringar står i centrum. Ideologin är enspråkig, det vill säga svenska ska användas så lite som möjligt på den knappa lektionstiden. I praktiken blir det en hel del ändå. Det finns forskare som hävdat att mer elevaktivitet och något ökad acceptans för språkblandning skulle vara effektivare för att stödja elevernas modersmålsutveckling.  

Men både i debatten och de faktiska läroplanerna för ämnet (Lgr80, Lpo94 och Lgr11) har det andra argumentet tagit allt större plats, utvecklingen av modersmålet stöder inlärningen av andra ämnen. Det kan bero på att forskningen givit allt fler belägg. Den undersökning som nästan alltid åberopas är det amerikanska forskarparet Thomas och Colliers stora rapport från 2002. De följde tusentals spanskspråkiga barn under en sexårsperiod. De som fick mest undervisning på spanska – ofta hälften på engelska och hälften på spanska – hade bäst studieresultat, i både spanska och engelska. Liknande stora undersökningar på svensk mark finns inte, och förutsättningarna är annorlunda. Dels representerar andraspråkstalarna många olika språk, och inte bara spanska. Dels kan man inte förvänta sig att en timme modersmål i veckan skulle ha samma effekt som modersmål halva undervisningstiden. En Skolverksundersökning rapporterade ändå starka samband mellan deltagande i modersmålsundervisning och höga betyg i alla skolämnen. Elever som läste modersmål men inte svenska som andraspråk hade till och med högre betygsgenomsnitt än elever med ”infödd” svenska. En annan undersökning som jämförde somaliska barn med och utan modersmålsundervisning fick samma resultat. De som hade modersmålsundervisning lyckades bättre på ord- och läsförståelsetest på både somaliska och svenska. Det fanns också ett samband mellan somalisk läsförståelse och allmän skolprestation. Utredare och forskare är dock försiktiga med att tolka sambanden. De kan bero på att modersmålsundervisning starkt stöder den allmänna kunskapsutvecklingen. Men de kan också bero på att de mest studieintresserade eleverna söker sig till den. Modersmålsundervisningen är ju deras eget och föräldrarnas val, till skillnad från svenska som andraspråk som valts av skolan åt ofta motvilliga elever.

Kunskapsstödsargumentet har alltså mycket som talar för sig. De undersökningar som gjorts stöder det även om resultaten är svårtolkade, och ingen studie pekar i annan riktning. Men det kan finnas andra skäl till att det dominerar debatten. Det underförstår att modersmålsundervisningens existensberättigande ytterst är att förbättra elevens förutsättningar att lära sig svenska. Det passar väl in i den svenska språkhierarkin (se kap. 6) med svenska i toppen och immigrantspråken långt ned. När hemspråksreformen var ny 1977 hade identitetsargumentet lika stort utrymme. Det var ett rättvisemål för svensk skola att elever från andra länder skulle kunna utveckla sin ursprungsidentitet och möta det kulturarv som bars av tidigare generationer i familjen. I dag är kanske denna mångspråkighetsideologi försvagad.

Modersmålsundervisningen står inför praktiska problem av samma slag som svenska som andraspråk: mycket olika behov hos eleverna, schemaläggning, lärarkompetens. Visst, detta kan sägas om snart sagt varje ämne i den svenska skolan, men problemen är mer accentuerade för modersmålsundervisning. I en enkät som Språkrådet genomförde 2013 svarade 118 av 154 tillfrågade kommuner att vad som saknades mest var utbildade lärare – föga förvånande då ingen lärarutbildning ordnats sedan 1991. Modersmålsundervisningen marginaliseras också rent organisatoriskt i den svenska skolan. Den kan bedrivas på annan plats, utanför vanlig skoltid, av en lärare som inte tillhör det vanliga kollegiet. Framsteg eller misslyckanden i modersmålet blir mycket sällan samtalsämne i utvecklingssamtalen.

Till detta kommer den grundläggande frågan att veta vad som är ett språk. Standardarabiska är ingens talade modersmål, men ett gemensamt skrift- och talspråk för dem som talar till exempel marockansk, egyptisk, syrisk eller irakisk arabiska, som knappast är ömsesidigt begripliga. Kan man då ha samma lärare för Hassen från Tunisien och Massim från Irak? Inte gärna, om undervisningen ska bli framgångsrik.

En del av dessa problem är lätta att angripa – lärarutbildningen återupptogs i mitten på 2010-talet – andra är svårlösta. Ändå kan man ställa samma fråga som inför sfi: Varför skulle just denna del av den svenska skolan löpa problemfritt? Det vore inte så svårt att vända på perspektivet och säga ungefär: ”Sverige är ett föregångsland som tar till vara mångspråkigheten. Vi har gjort många misstag i vår modersmålsundervisning, och den fungerar sällan som det är tänkt, men vi ger oss inte utan försöker stödja och utveckla den hela tiden – kanske är den ändå bäst i världen.” Så brukar det ju låta när vi talar om barnlitteratur, jämställdhet, föräldraledighet eller annat vi vill vara stolta över.

I allmän integrationsdebatt fungerar modersmålsundervisningen just som en sådan perspektivmarkör. Sällan diskuteras faktiska studieresultat, pedagogik och ämnesinnehåll.  I en sådan diskussion kunde man aktualisera exempelvis något fler timmar i veckan, ett undervisningsinnehåll som anknöt starkare till de andra skolämnena, lite större utrymme för dialog och språkblandning och en förståelse för de särskilda varianter av modersmålet som immigrantbarn utvecklar.

Men ställningstagandena brukar handla om ämnets existens. Det får representera synen på invandring och flerspråkighet i allmänhet. Invandrare bör snabbt inlemmas i en relativt enhetlig svensk majoritetskultur, kan vara en åsikt. Då kan modersmålsundervisning framställas som en privatsak och en onödig offentlig utgift. En annan åsikt kan vara att Sverige bör vara ett starkt internationellt orienterat land. Då är modersmålsundervisning en väg till både mångkulturell identitet och bättre kunskaper i huvudspråket svenska.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Institutet för språk och folkminnens webbplats)

I webbserien Svenska förklarad på UR play berättar Isofs språkforskare Jenny Nilsson om svenska dialekter.

 Isofs Jenny Nilsson i UR-serien Svenska förklarad.

Visste du att göteborgska är en förhållandevis ny dialekt? Och vad hände egentligen när skånske väder-Nils på SVT dubbades av en person som talar rikssvenska?

I sex avsnitt av webbserien Svenska förklarad får tittaren möta Isofs språkforskare Jenny Nilsson, som berättar om skånska, norrländska, göteborgska, gutamål och gotländska, älvdalska och östsvenska mål.

Webbserien är producerad av UR tillsammans med flertalet experter, däribland Isofs språkforskare Jenny Nilsson, och består hittills av 14 avsnitt. Serien är tänkt att kunna användas i gymnasieundervisning och är utformad som korta avsnitt där ett ämne inom svenska eller litteraturhistoria presenteras på ett lättsamt, och samtidigt informativt, sätt.

Alla avsnitt finns att se på UR play.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)