Kommentar till Per-Owe Albinssons inlägg (se nedan)

För det första: Språkförsvaret har alltsedan vi utarbetade vårt utkast till svensk språklag 2006 haft uppfattningen : ”Språklagens syfte är således inte att motverka den inlåning av ord som alltid förekommer i ett levande språk, inte heller att försvaga de officiella, redan beslutade, minoritetsspråkens eller hemspråkens ställning i landet (min fetstil).”(1) Marika Tandefeldt, skrev i ett sakkunnigutlåtande för vår första antologi följande: ” De talar för ett språk, men de talar inte mot något annat.” Jag har alltid stött Frankrikes försvar av franskan gentemot engelskans expansion, men jag har samtidigt alltid varit emot deras minoritetsspråkspolitik, som fortfarande är mycket njugg.

Språkförsvaret sparkar uppåt, d.v.s vi försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion på svenskans bekostnad, som är det verkliga hotet. Per-Owe sparkar nedåt: Han förordar att rätten till att läsa hemspråk begränsas. Enligt min bestämda uppfattning ska Språkförsvaret inte verka för att försämra vare sig minoritetsspråken eller hemspråkens ställning i Sverige. På vilket sätt skulle detta stärka kampen mot engelskans expansion i Sverige?

För det andra innebär invandringen till Sverige att Sverige tillförs språkliga resurser. Detta är en god sida med invandringen. Sverige som exportnation har stor nytta av språkkunskaper i andra främmande språk än engelska, tyska, franska och spanska.

För det tredje är flerspråkighet hos elever en tillgång på individplanet – inte en belastning. Ju fler språk man kan, desto bättre. Det finns ingen forskning som visar att utrymmet i hjärnan för olika språk är begränsat. För mig var det en självklarhet, eftersom jag tror på mångspråkighet, att min dotter skulle läsa hemspråk, eftersom hennes mor är polska. Min dotter har varit tvåspråkig sedan födseln, eftersom hennes mor alltid talat polska med henne. Däremot har min fru, som hela tiden har varit yrkesarbetande, haft begränsat med tid att lära henne skriva och läsa på polska. Min dotter kan alltså tala med sin mormor i Polen, som varken kan svenska och engelska. Dessutom förstår min dotter slovakiska och tjeckiska.  Hennes tvåspråkighet har aldrig påverkat hennes kunskaper i svenska negativt; tvärtom hade hon högsta betyg i svenska i skolan och är idag en ofta förekommande debattör i pressen.

För det fjärde påstår Per-Owe: ”Jag anser vidare att all hemspråks-/modersmålsundervisning ska ske utanför ordinarie lektionstid samt ska bekostas fullt ut av familjer som efterfrågar den själva. Så är det för övrigt i merparten av andra länder. I många länder ges ingen modersmålsundervisning alls.”

Per-Owe talar om ”merparten av andra länder” och att ”i många länder ges ingen modersmålsundervisning alls”. Vilken källa använder han? Och är det ens ett sakargument? I de flesta länder har homosexualitet en gång varit straffbart. När det första landet efter andra världskriget avkriminaliserade homosexualitet, var det då ett argument att alla andra länder fortfarande förbjöd homosexualitet?

På de gymnasieskolor som jag har arbetat under 25 års tid har invandrarelever aldrig gått ifrån lektionerna för att läsa hemspråk. Detta förekommer nog endast i viss utsträckning i grundskolan och är ett uttryck för dålig organisation.

Förslaget att föräldrarna själva ska betala för hemspråksundervisningen är en direkt försämring för de berörda.

För det femte läser ungefär hälften av de elever, som har rätt till hemspråksundervisning, hemspråk. I princip är hemspråksspråksundervisning bara relevant för andra generationens invandrare; i tredje generationen är det i regel en icke-fråga. Jag kan ta min sonson som exempel. Hans mor är andra generationens kurdiska, men han har aldrig läst kurdiska som hemspråk och talar knappt ett ord kurdiska. Personligen tror jag dessutom att det är de mest ambitiösa invandrareleverna som läser hemspråk, inte de minst ambitiösa (eftersom det innebär ett visst besvär att delta på lektioner i hemspråk utanför ordinarie lektionstid, som är fallet på gymnasienivå).

Sist och slutligen: Vi måste kunna tänka och tugga tuggummi samtidigt.  Ett av skälen till att Språkförsvaret varit så framgångsrikt i förhållande till vår numerär är att det har varit så svårt att angripa oss, eftersom Språkförsvaret har haft en allsidig politik. Varje försök att misstänkliggöra Språkförsvaret har slagits tillbaka och varje försök att bunta ihop oss med olika politiska grupperingar har misslyckats. Men om vi börjar sparka nedåt, så är de dagarna över. Det är nog ingen tillfällighet att Per-Owes inlägg kommer efter SD:s och KD:s senaste utspel i fråga om hemspråksundervisningen vara eller icke-vara. Men inget av dessa partier, lika lite som något annat riksdagsparti, inser vilket hot engelskan utgör mot svenskan. Är det någon som tror att SD och KD, om de får igenom sin linje, i stället kommer att energiskt försvara svenskan mot engelskans expansion, förorda förbud mot engelskspråkiga friskolor etcetera? SD stödde dessutom Sannfinländarnas politik att göra svenskan helt frivillig för finskspråkiga elever i det finländska skolväsendet.

Acceptansen av hemspråk har absolut inte lett till att Språkförsvarets kamp mot engelskan försvagats. Däremot är jag definitivt emot linjen att invandrarelever av pedagogiska skäl måste studera sitt hemspråk – se min artikel ”Andra generationens invandrare bestämmer själva över sin språkstrategi” från 2009. Invandrarfamiljer har olika assimilationsstrategier och en av dem är att prioritera värdlandets språk, vilket är helt i sin ordning och en privatsak.

Per-Åke Lindblom

(1)  Jag föredrar personligen beteckningen hemspråk i stället för modersmålsundervisning, eftersom även undervisningen i svenska är modersmålsundervisning.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Här skulle jag vilja dryfta några egna käpphästar:

Jag anser att det viktigaste är att barnen lär sig fullgod svenska. Detta även om inlärandet av föräldrarnas modersmål k a n (det är faktiskt omstritt) ha en positiv inverkan på inlärning av fler språk. 

Jag anser vidare att all hemspråks-/modersmålsundervisning ska ske utanför ordinarie lektionstid samt ska bekostas fullt ut av familjer som efterfrågar den själva. Så är det för övrigt i merparten av andra länder. I många länder ges ingen modersmålsundervisning alls.

Svenskan är viktigare än både modersmål OCH engelska av flera skäl: Det är samhällets gemensamma språk och de flesta av dessa invandrarbarn kommer att bo kvar och leva sina liv i Sverige - det är inte svårare än så! 

Slutligen: Svenskan är och måste alltid vara det viktigaste språket i Sverige. Det måste bli ett slut på den underdånighet gentemot engelska som idag har en självkoloniserande inverkan inte bara i skolan utan även i samhället i stort. 

Med ovanstående skrivet/sagt kan jag nämna att jag själv hade möjlighet att läsa hemspråk, då min mor föddes i Finland. Då min mor talade god svenska och hade en pragmatisk inställning till finskan blev det dock aldrig aktuellt med hemspråksundervisning i finska för mig eller min syster - vi har heller aldrig ångrat oss då vi från början var inställda på att leva våra liv i Sverige. 

Jag minns för övrigt att jag redan som barn tyckte att det kändes konstigt och faktiskt även direkt fel när vissa elever mitt på dan "sprang iväg på hemspråksundervisning" (så hette det då) och därmed missade andra, för dem, viktiga lektioner.

Då min mor ansökte om svenskt medborgarskap i mitten av sextiotalet fanns för övrigt krav på både skötsamhet och kunskaper i det svenska språket för erhållande av det samma - apropå incitament för språkinlärning!

Trots min inställning har jag lyckats att snappa upp både en del finska samt mycket av min fars (ursprungliga) daladialekt - det har jag aldrig heller ångrat.

Talar även tyska och engelska. Svenskan ligger mig dock varmast om hjärtat - det borde det göra för fler!

Per-Owe Albinsson,

medlem i Språkförsvaret sedan start

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Insikten om hur fort man förstör ett språk och förvandlar det till ett pidginspråk med 3000 ord är en vetskap många makthavare och föräldrar saknar. T o m jag, som kämpar så förtvivlat, både privat och i mitt yrke, för att det svenska språket ska överleva som rikt och fullödigt får ofta numera tänka på vad ett ord egentligen heter på svenska, så genomsyrat är det offentliga rummet, tv:ns rubriker på svenska filmer etc, internet, dokument, manualer, beskrivningar, tågupplysningar att man nästan aldrig hör/ser svenska och när man gör det är det ofta anglicismer, camp i st f läger, hint i st för vink, "när det kommer till" i stället för vad beträffar, "göra skillnad" i st f att förändra etc etc. Om ni alla funderar på om detta händer er, att det första ord ni kommer att tänka på är engelskt, ja, då förstår man lätt att svenskan inte längre är huvudspråk i Sverige och det ska och måste det vara. Därför är det bråttom att se till att språklagen följs och att brott mot densamma straffas som alla andra lagar man bryter mot, att ingen skola i Sverige ska få undervisa på engelska, mer än i engelska, engelsk litteratur etc, att all information, skyltning, upplysning skall vara på svenska med undertext på engelska bara i de fall detta är nödvändigt. 

Mvh Tove 

Fil.dr

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)