I ett inlägg den 2 november i denna nätdagbok kritiserade signaturen ABC123 flerspråkig skyltning på Södersjukhuset (SÖS), ett sjukhus i Stockholm (se bild nedan).

Språkförsvarets står på tre ben: Vi försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion på svenskans bekostnad; vi förordar mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse.

Det heter i hans inlägg:

”Överanpassningen till andra språk - de nationella minoritetsspråken undantagna - måste få ett slut. Den är förödande för det svenska språkets ställning.”

Varför skulle en skyltning på svenska (högst upp), engelska, spanska och arabiska vara en ”överanpassning till andra språk”? Jag anser tvärtom att denna skyltning är helt i linje med Språkförsvarets mångspråkighetslinje. Det hade varit en annan sak om skyltningen hade varit enbart på engelska eller engelska först och svenska under. Då kunde man verkligen ha angripit skyltningen.   Alla kvinnor som föder barn på SÖS har inte hunnit lära sig svenska; det sker hela tiden en nyinvandring till Sverige. Då är SÖS språkval rimligt; engelska, eftersom det är världens lingua franca, spanska, eftersom det som modersmål är större än engelskan och arabiskan, eftersom denna språkgrupp stadigt har fyllts på i Sverige, speciellt sedan 2015.  Dessutom tar SÖS kanske också hänsyn till de språkkunskaper som redan finns inom sjukhusets väggar. I förvaltningsområdena för samiska och finska/meänkieli bör man naturligtvis också skylta på dessa språk på sjukhusen.

Påståendet att denna mångspråkiga skyltning skulle vara ”förödande för det svenska språkets ställning” är bara trams. Kan skribenten ge ett enda språkhistoriskt exempel på att ett huvudspråk har gått under på grund av att landet i fråga också tillåtit skyltning på främmande språk?

När jag reser utomlands, brukar jag hålla ögonen på mångspråkig skyltning. I Tyskland har jag sett en niospråkig skylt utanför Kölns domkyrka: fyrspråkiga skyltar, inklusive italienska, på Düsseldorfs flygplats; rätt frekvent förekommande trespråkiga skyltar (spanska, engelska och tyska) på de båda kanarieöar jag har besökt och skyltning på engelska (under kinesiska förstås) i Shanghai och Beijing.

Skribenten skriver också:

”Hur mycket hjälp hade vi svenskspråkiga fått i de flesta andra länder vid en omvänd jämförelse? Inte alltför mycket!”

Vad innebär den ”omvända jämförelsen”? Historiskt sett har svenskar utvandrat till USA, Norge, Danmark och Tyskland före 1914. När det gäller Norge och Danmark var naturligtvis språket inget problem. Om man tar USA som exempel, har USA aldrig haft något centraliserat federalt mottagningssystem – detta i motsats till de mottagningssystem som växte fram i Västeuropa efter andra världskriget. Invandrare till USA har registrerats vid ankomst och beviljats uppehållstillstånd; därefter har man fått klara sig själv. Hur har man då löst språkfrågan? Invandrare har sökt till koncentrationer av landsmän för att få hjälp under en övergångsperiod och t.o.m bildat etniska enklaver (China Town, Little Italy etcetera). Svenskarna bildade koncentrationer i Mellanvästern, speciellt i Minnesota. Fr.o.m mitten av 1800-talet fram till första världskriget bedrev svenskamerikanerna ett rikt föreningsliv, startade skolor och gav ut flera svenskspråkiga tidningar. De informerade alltså sig själva, de informerades inte främst genom den amerikanska statens försorg. Idag finns det möjligtvis en svenskspråkig tidning kvar på amerikanska västkusten, eftersom det förekommer en viss påfyllning av svenska emigranter dit. Orsak: de svenskar som emigrerade till USA före 1914 har assimilerats.  I USA förekommer en omfattande tvåspråkig skyltning, engelska och spanska, särskilt i de delstater som gränsar till Mexiko.

Såvitt jag vet har Spanien inget särskilt mottagningssystem för välbeställda nordeuropéer, som bosätter sig på spanska solkusten eller på Kanarieöarna. Det finns t.o.m svenskar, som inte har lärt sig spanska, trots att de har bott många år i Spanien. De umgås med andra svenskar, får lokal svenskspråkig information, kan besöka restauranger som ägs av skandinaver och sätta sina barn i svenska skolor. Sverige är inte längre ett utvandringsland  – utan ett invandringsland. Varför skulle numera länder, som inte tar emot stora koncentrationer av svenska utvandrare, vara skyldiga att upprätta samma slags mottagningssystem som oss? De svenskar som idag utvandrar till USA, Storbritannien, Canada och Australien kan ju dessutom redan engelska. Några andra betydande utvandringsländer för svenskar känner jag inte till.

Skribenten skriver vidare:

”Det är exempelvis heller inte acceptabelt att bo i ett land och fortfarande beviljas tolk efter 20-30 år.”

Varför skulle detta inte vara ”acceptabelt”? Det beror helt på om vederbörande haft kapacitet att lära sig svenska eller inte. Det finns invandrare som på grund av ålder eller bristande inlärningsförmåga eller annat handikapp inte har kunnat lära sig fullgod svenska. Det är en märklig utgångspunkt att det skulle finnas en stor andel invandrare, som av ren lathet eller illvilja inte lär sig svenska. Vad ska vi då göra med etniska svenskar, som har låg läsförståelse? Under mina 25 år som svensklärare har jag faktiskt haft en del gymnasieelever med minst en svenskspråkig förälder, som har haft en läsförståelse på under 50 procent (Cloze-test). Genomsnittet för gymnasieelever med minst en svenskspråkig förälder var annars drygt 80 procent. Deras läsförståelse i svenska var sämre än min läsförståelse i spanska, mitt fjärde språk, även om deras muntliga svenska var bättre än min muntliga spanska. Jag kan garantera att dessa elevers bristande läsförståelse inte berodde på lathet eller illvilja utan på inlärningssvårigheter eller dyslexi.

Det överväldigande flertalet emigranter, inklusive svenska emigranter, begriper att de måste lära sig mottagarlandets huvudspråk så fort som möjligt, om de ska kunna etablera sig eller göra karriär. Det gäller också för de emigranter som kommer till Sverige. De enda som kan avancera i Sverige utan att lära sig svenska är engelsktalande, men inte till alla samhällspositioner. Dessutom avskärmar de sig, av ingnorans eller arrogans, från de svenska medborgare som inte behärskar engelska. På sätt och vis väljer de frivilligt att bli socialt handikappade. Övriga som inte lär sig en fungerande svenska gör det på grund av ålder, bristande skolutbildning, analfabetism eller inlärningssvårigheter – de som överhuvudtaget inte anstränger sig, utgör säkert ett litet fåtal, och hamnar automatiskt i kategorin förlorare. De, framför allt från den yttersta högern, som fokuserar på denna lilla grupp, gör det inte på grund av att de värnar om svenska språket utan på grund av att de gärna vill sparka nedåt mot en syndabock.

För mig handlar detta i första hand om patient- och rättssäkerhet. Det är viktigt att det inte uppstår missförstånd i samband med sjukhus- eller läkarbesök eller brottmålsundersökningar och förhör. På senare tid har det också rapporterats om fall i Sverige, där patienter  har träffat läkare som enbart talar engelska. Jag anser att dessa patienter självklart ska ha rätt att kräva tolk, om de känner sig obekväma med engelskan, speciellt som sjukdomssituationer är mycket känsliga. Detta krav kan också leda till att diverse sjukhus upphör med det förkastliga systemet att anställa läkare som inte behärskar svenska.

Det sägs också att tolkningskostnaderna i Sverige är exceptionellt höga. Är de svenska tolkningskostnaderna exempelvis högre per capita än i Norge? Jag har varit inne på norska Integrerings- og mangfoldsdirektoriatets webbplats och hittat en del statistik angående tolkning i Norge. 2017 utfördes 746 000 tolkuppdrag i den offentliga sektorn till en kostnad av 829 miljoner kronor. 38 procent av tolkuppdragen utfördes av kvalificerade tolkar. De mest efterfrågade språken var arabiska, tigrinja, somaliska, polska och dari.

Norge har 5,3 miljoner invånare, varav 12,5 % (2012: andelen har förmodligen stigit sedan dess), eller 660 000 personer, räknades som första och andra generationens invandrare. Det betyder att per capita-kostnaden var 1256 kr per invandrare 2017. Sverige har 10, 2 miljoner invånare, varav 23 %, eller 2346 000 individer räknades som första och andra generationens invandrare. Tolkningskostnaderna dividerat med antalet invandrare blir 853 kronor. Enligt denna överslagsberäkning finns det alltså inget som talar för att Sverige skulle ha högre tolkningskostnader per invandrare än Norge. Observera att det är en överslagsberäkning; jag har varit tvungen att använda siffror från olika år.

Skribenten skriver slutligen:

” Min teori är att dryga 200 år av konstant fred har gjort alltför många svenskar, och då även våra folkvalda, fredsskadade. De har blivit naiva och intet ont anande. Allt löser sig - vi är ju i Sverige!”

Detta är en ovetenskaplig förklaring, som är omöjlig att leda i bevis. Faktum är att engelskan i dag utövar samma inflytande och press på alla germanska språk i Västeuropa, eftersom de är närbesläktade språk. Det finns ingen kvalitativ skillnad, bara gradskillnader. Men Danmark, Norge, Nederländerna, Tyskland, Belgien och Österrike har i motsats till Sverige ”bara” haft fred sedan 1945. Det är bara detaljer som skiljer länderna och språken åt. Nederländerna är det land, som har störst andel engelskspråkiga kurser inom högskoleväsendet. Norskan tar enligt en undersökning in fler engelska låneord än svenskan. Tyskan tar också in betydligt fler låneord på engelska än svenskan utan att anpassa dem till tyska språket. 90 procent av de naturvetenskapliga avhandlingarna i såväl de nordiska länderna, Nederländerna och Tyskland skrivs på engelska. I Österrike är det obligatoriskt att skriva forskningsansökningar på engelska. Danmark och Tyskland har inte ens försökt reglera sina respektive huvudspråk i lag. Isländska språkvetare menar att isländskan som litet språk är hotad, särskilt på grund av den isländska ungdomens beroende av engelskan på internet. Engelskan ställning i det offentliga rummet, reklam, skyltning etcetera, är densamma i Sverige, Danmark och Norge. Sverige sticker ut i ett avseende, nämligen förekomsten av engelskspråkiga friskolor.

Mångspråkighet innebär att Språkförsvaret förordar linjen att varje svensk medborgare bör lära sig två främmande språk utöver sitt modersmål, att vi respekterar minoritetsspråken  (och som bekant kämpar Språkförsvaret för att älvdalskan ska erkännas som ett sådant), rätten att lära sig sitt hemspråk och mångspråkig information till medborgarna vid behov. Om vi vacklar på frågan om mångspråkighet, finns det ingen anledning att ta oss på allvar. Då skulle vi urarta till en liten chauvinistisk sekt. Språkförsvarets nuvarande inriktning innebär att vi kan rekrytera medlemmar från ett mycket brett politiskt spektrum och vinna inflytande inom samma spektrum. Hittills har alla riksdagspartier någon gång ställt upp på debattmöten, eller besvarat olika enkäter, som Språkförsvaret organiserat. Varför? Det går inte att bunta ihop oss med något bestämt parti eller politisk gruppering. Språkfrågorna står över klasserna och partierna.

Per-Åke Lindblom

13/11 2021

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)