Under många år, till och från, har jag i mitt yrkesliv arbetat med andras texter. Det är redaktörens lott, om den nu gäller böcker eller tidningar eller annat tryck. Och den är avundsvärd. Man ser, svart på vitt, vad som är mödan värd. En artikel eller en uppsats eller ett bokmanus levereras aldrig i färdigt skick. Det mesta är förvisso inte utgivningsbart. Vilket inte enbart har med språket och stilen, utan även med ämnet och sättet att argumentera att göra.

Men också det som är utgivningsbart måste hanteras. Det kanske måste skrivas helt om, men det kan också vara så att enstaka formuleringar, ordval, felskrivningar behöver korrigeras utan att helheten rubbas. Min erfarenhet är att den rutinerade skribenten blir tacksam för att man anmärker på honom eller henne. Yngre författare strider gärna för sina käpphästar. Min gissning är att de blir klokare med åren. (Är redaktören då ofelbar? Naturligtvis inte. Också han stöter på motstånd.)

Redaktören är något som ofta föraktas i den allmänna debatten: en vakthund, en språkpolis, en viktigpetter. En som talar om vad som duger och vad som inte duger. Man skulle också kunna vända på det och säga: en kvalitetskontroll. Redaktören kunde tidigare luta sig mot korrekturläsaren, som inte enbart var en språkgranskare utan också en felfinnare i faktadelen. En kritiker i ordets sanna bemärkelse. Idag får redaktören alltför ofta stå även för dessa funktioner. Det går i sista hand ut över läsaren.

Allt som skrivs och trycks måste inte ha litterära kvaliteter. Men det ska vara begripligt och underlätta de aktiviteter som vi kan kalla läsandet eller inlärandet. Då behövs en kanon, en språknormal, en överenskommelse om hur texter bör se ut som alla kan samlas kring. Vi har ett nationalspråk, och det strids om hur detta ska vara. Det jag själv skriver sänder jag oftast ut till andra på remiss, jag läser det högt för mig själv. Jag blir verkligen glad när någon kommer på mig med en dumhet, en felaktig- eller orimlighet.

Dagens språkkrönikörer anser närmast enhälligt att man inte bör bråka om sådant. De har ingen professionell känsla för vad som är högprosa och vad som är lågprosa. Språket är en dagslända. Envar sin egen språklärare. Jag motsätter mig sturigt detta låt-gå-tänkande. När jag sitter vid flygeln blir jag generad om jag slår an fel ton. Detta är någonting som jag måste rätta till. Och det som gäller i det musikaliska språket borde väl också gälla i det skrivna – och det talade – språket?

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)