Tidsandan, från början ett tyskt begrepp, Zeistgeist, betyder tidsålderns och det dåvarande  samhällets anda och avser det intellektuella, kulturella, etiska och politiska klimatet under en viss tidsperiod. Det intressanta i begreppet är att Zeitgeist bara kan observeras i händelser som redan har skett.

Vi är på så sätt förhindrade att förstå vår egen tid.

Men så finns det personer och grupper som ligger utanför, eller framför sin tid. I Bibeln dyker de upp som profeter som varnar, hotar, påkallar, går til rätta med sin egen tids absurditeter och avarter. De blir hånade, nonchalerade, ignorerade.

Att förstå den tid man befinner sig i och förmedla detta utan att bli hånad, nonchalerad och ignorerad är en plåga. Det är ingenting som blir hyllat, inga scener upplåts, inga stående applåder finns i detta. Bara en plågsam, skavande känsla och ett inre tvång att varna och påkalla.

Det är vad en språkförsvarare får genomgå. 

Det pågår en självkolonisering inom så många delar av samhället. Den sista bastionen är språket. Så länge vi har språket kan andra saker ändras; förhållande till privatbilism och kollektivtrafik, skatter och välfärdspolitik. Allt detta och mer därtill är ting som politiker träter om. Och de må de göra. Matpriser och inflation har betydelse. Men grunden för identitet och kommunikation. Grunden för meningsfullt idéutbyte, samtal med gemensamma referenser är språket. Där finns själva botten. Är det möjligt att tidsandan kan börja omfatta vårt svenska språk? 

Arne Rubensson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)