I ett inlägg, "Et skred", på sin blogg den 27/11 skriver Finn-Erik Vinje om det stora antal rättskrivningsreformer som bokmålet (tidigare benämnt riksmål) utsatts för:

"I den seneste hundreårsperioden har de riksmålsskrivende vært rammet av et skred av rettskrivningsreformer: 1907, 1917, 1938, 1959, 1981, 2005. Og da er ikke NS-rettskrivningen i 1941 tatt med; jeg har heller ikke nevnt at riksmålet er offisielt omdøpt i perioden, eller at tallordreformen i 1951 påla oss alle å uttale tallene på en ny måte.

Nå skal alt bli annerledes. Samnorskpolitikken er avblåst; skriftspråket skal stabiliseres.

Men tar man den gjeldende rettskrivningsnormen i øyesyn, er det ikke viljen til stabilitet som springer i øynene. 2005-rettskrivningen var et kompromissprodukt, og derfor er valgfriheten overveldende: lovte, lovd, lova, lovet; bød, bøy, bydde; hvis, viss; hverken, verken osv. osv.

I våre naboland innfinner skrivemåter og bøyningsformer seg med selvfølgelighet under skrivearbeidet. Det blir således frigjort energi for arbeid med selve ordvalget, på de syntaktiske konstruksjoner, på stilen. Rettskrivning og bøyningsformer ligger fast; normen er enhetlig og stabil.

Vi kommer ikke dit før man drastisk har redusert valgfriheten."

Jag håller med Finn-Erik Vinge med att det måste vara problematisk med så många sidoformer. På en punkt borde svenskan dock tagit efter norskan - stavningen av sje-ljudet. Detta kan stavas på minst elva olika sätt i svenskan - vissa menar att det finns ännu fler sätt. Det skulle ha förenklat betydligt om man kunde skriva nasjon, diskusjon, kollisjon, kanske t.o.m dusj, garasj, sjans och sjornalist etcetera, på svenska. Men det är nog kört med en sådan stavningsreform...

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av en artikel i senaste numret av Språktidningen kan man dra slutsatsen att Olof von Dalin, (1708-1763) som har kallats Sveriges första journalist, nog också kan kallas Sveriges första språkförsvarare. Redan för ca 250 år sedan behövde svenska språket försvaras, men då främst mot franskan, den tidens högstatusspråk. I sin egen tidning "Then Swänska Argus", där von Dalin skrev på ett för den tiden unikt ledigt och lättflytande språk, försvarade han det svenska språket. Han menade att folk vanvårdar sitt språk och talar och skriver utländska bara för att det är utländskt, och skrev om svenskan:  

Språket är i sig sielf intet hårt som tyskan, intet hopplåckat som engelskan, intet uppblåst som spanskan (...) Det är beqvämt och liufligt til skaldekonst och obunden skrifart, til sång och tahl, till historier och romaner... osv.

Dalin var en språklig nydanare som använde talspråket och det muntliga berättandet som stilgrepp i sin tidning. Han flikade in repliker här och var, där han växlade språk och stil. Han lät t ex "sprätthökarna" uttrycka sig på en blandning av svenska och franska. Språkliga sprätthökar finns nog fortfarande kvar i våra dagar, men numera är det ett annat tungomål de blandar med svenskan...

Jag skulle vilja ge Olof von Dalin en postum "Tummen upp" för hans insatser för att främja svenska språket!

Susanne L-A