Sedan 1980-talet har det till och från förekommit uppmaningar om att svenskans pronomensystem skulle förändras, genom att talvarianten ”dom” skulle allmängöras i stället för det sedan 1500-talet standardiserade de- dem, samt att en rockad skulle göras så att ”de” skulle bli en neutral artikel för ”det”, allt baserat på nutida talspråk som det uppfattas i Stockholm.

I en kvällstidning gick nyligen läraren Henrik Birkebo ut med  debattartikel i detta ärende. I riks- pressen har Lena Lind Palicki flera gånger tidigare och nu senast 9/4-22 fört fram samma budskap. Reformivrarna anför förenklingsargument för sin tes, och stöder sig på selektiva och ibland icke korrekta fakta. Det historiska och internordiska konsekvenstänket lyser också med sin frånvaro i dom-förespråkarnas förslag.

Dagens vacklan mellan korrekta och icke korrekt handhavande av pronomenen de-dem är orsakat av en passiv språkvård. Från början motsvarade skriftens de-dem talets ”di-dom”. På 1800-talet uppstod i Stockholm bruket att börja använda den böjda formen ”dom” allmänt som artikel och i subjektsposition. Som så ofta i språkutvecklingen förändras storstadsdialekter snabbast på grund av inflyttning från olika håll. När etermedia kom på 1900-talet ville journalister i Stockholm inte använda talspråksformen ”di” i subjektsposition med hänvisning till att detta vore ”dialektalt”.  De allmängjorde i stället sitt eget talspråks böjda form i alla positioner. Via radiosändningar, filmproduktion och senare tv-sändningar spreds detta skick och kom att uppfattas som inte bara naturligt utan också som föredömligt.

Medan sådana radio- och tv-storheter som Sven Jerring och Lennart Hyland var mycket noga med att använda och skilja på di och dom i sitt talspråk, möter man idag nästan helt en bild där uppläsare  enbart använder den böjda formen dom som allmänpronomen och artikel. Från att tidigare haft andra rekommendationer tycks den offentliga språkvården nu helt ha hemfallit åt att inte bara godta detta bruk utan att också förespråka det i sina handböcker.

Att kalla de och det för homonymer är felaktigt. De uttalas alls inte lika! Pronomenet de uttalas kortstavigt ”di”, och artikeln det uttalas i större delen av landet ”dä”. Att de skulle ”uttalas” som dom är fonetiskt omöjligt. I så fall skulle ju deras uttalas *domras. Uttalet ”dom” är talets motsvarighet till skriftens dem! Föreställningen att ”alla säger dom” är också felaktig.  Förvisso är det så numera i etermedia, trots SVRs skyldighet att vårda språket, men i stora delar av Sverige, i spontant tal, är fortfarande distinktionen ”di-dom” fullt levande, men kanske mer i informella sammanhang.  Jag hör det skicket dagligen i Småland och i andra landskap samt i svenskbygderna i Finland också i hög-svenskan. Så säger även de danskar och norrmän som jag möter, då i talspråksformerna di-dämm.  

Det anförs ofta svårigheter att rätt lära skolelever att bruka de-dem i skrift. Och inte heller yngre journalister tycks alltid kunna det; den skriftspråksbild som unga människor möter i reklam-, tidnings- och sms-språk är ofta av dom-karaktär. Men rent intellektuellt är det inte svårare att lära svenska elever att skriva de-dem än att lära dem rätt använda engelskans they-them; det är exakt samma pronomen med samma regelverk! Det handlar nog mer om vilja, lättja och normkonflikt.

Om vi skulle ändra ett sedan länge brukat och standardiserat skick med pronomenet de enligt Lind Palickis modell finge det stora konsekvenser. En rockad där man kastar om betydelsen av flera sedan länge hävdvunna former, den ursprungliga pluralformen de skulle då betyda dagens det. De och dem skulle inte förstås av yngre utan vara översatta med ”dom”.  All svensk litteratur fram till nu skulle bli obegriplig för yngre och finge översättas. Hur skulle vi läsa vår national-litteratur? Hur skulle klassiska dikter utläsas? Skulle de rimma på thé och fe eller på som och kom?  Här har dagens språkvård svikit sin uppgift genom att ange felaktiga uttalsformer i sina senaste handböcker. Kanske en eftergift åt en stockholmifiering av kulturlivet och en lättja att följa enklaste vägen? Vilket blir nästa form-ord att förenklas? Kanske ersätta var-vart med bara ”vart”, för så ”säger ju alla numera och det är så svårt att lära ut skillnaden”? Och alla vi som fortfarande, både i tal och skrift, skiljer på riktning och befintlighet, får väl då lära oss att förenkla, för ”så säger ju alla”…

Lind Palicki  och Birkebo hänvisar till några aktörer som förespråkar dom-formen,  samt att redaktörer för Språktidningen förväntar sig en enhetsform med dom snart. Så spådde flera aktörer redan på 1960-talet, men skriftspråksbilden de-dem visade sig varaktig. Det framförda påståendet att man bara ”i väldigt få dialekter” skulle skilja på di-dom i talspråket stämmer inte. Vilken ”dialekt” anser Lind Palicki att Sven Jerring och Lennart Hyland talade? Även  akademiledamoten Bo Ralph använde uppläsningformerna ”de(di)- dem/dämm” i ett offentligt framträdande för några år sedan, och vi hörde det nyligen hos Skavlan i hans STV-program, liksom vi nu hör det dagligdags hos svensktalande reportrar från Finland i nyhetssändningar därifrån.

Medan kasusböjningar i de moderna språken oftast har försvunnit från substantiven, fortlever starkt skillnaden mellan subjektsform och objektsform i pronomina, och det av praktiska skäl. Vi har behov av att kunna utrycka oss precist. Tar man bort en grammatisk form måste den ersättas med förtydliganden och omformuleringar. Ibland är genvägen till enklare språk en senväg.

Språkvetaren Sverker Johansson framhåller i sin nyligen utgivna bok På vandring i språkens fotspår, att ”Det är hela tiden gungor och karuseller i grammatiken…Förenklingar i ett avseende föder ett behov av förtydligande i något annat avseende för att uttrycka det som förenklats bort. Den långsiktiga trenden hos de språk som vi har kunnat följa under tillräckligt lång tid verkar vara cirkulär. Den totala komplexiteten i grammatiken varken ökar eller minskar över tid, men den flyttar runt mellan olika grammatiska komponenter.”

Så vad vinner vi på att ta bort ett hävdvunnet skick i svenskan, till skada för förståelsen mellan generationer och den nordiska språkgemenskapen? Detta bara för en önskan att följa den lättaste vägen i svenskundervisningen? Då är inte de pedagogiska ambitionerna särskilt högt ställda om man inte i dagens tolvåriga skolgång kan lära ungdomarna det som man i den sex-sjuåriga folkskolan kunde fram till 1960-talet.

Lind Palicki avslutar sin text med en uppmaning till några kända skribenter att upphöra att rätt bruka de-dem, för att i stället använda ”dom” som enhetspronomen och artikel. Jag är dock övertygad att erkända skönlitterära författare har mer omdöme och kunskap än så, och vårdar både de och dem!

Johan Nilsson,

f.d adjunkt och lärarutbildare vid Växjö Katedralskola  

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Damen med hunden

18 maj 2022 14:22

Jag fick inte svara i formuläret eftersom mitt e-postsystemet har angett meddelandet som spam (varför inte skräppost - svenska duger).
Naturligtvis kan svenska skolbarn/elever och för den delen även vuxna lära sig att skilja på de och dem!
Låt oss inte underskatta människors språkliga förmåga. Det är stötande med ordet "dom" i skrift.

 

Daniel Jacobson

19 maj 2022 16:20

Tack för ett välskrivet inlägg. Utan att egentligen ta ställning för formen ”dom” i skrift vill jag ändå problematisera argumenten. Till att börja med är en reform i denna fråga inte mer omvälvande än att Akademien i sin ordlista ändrar rekommendationen från att ”dom” är en form som ses som mycket vardaglig och mer som talspråk, till att ”dom” skulle beskrivas som en accepterad och gångbar skrivform även i formella texter.

Ifall inte språkbrukarna hörsammar rekommendationerna så kan det bli att ordlistans redaktion backar i frågan. Såtillvida kan SAOL:s rekommendation ytterst ses som ett förslag, och detta eftersom de själva säger att de har en ambition att dokumentera snarare än att styra den moderna svenskan. Mer dramatiskt är det inte eftersom språkbrukarna ytterst har makten, och vi har ”juice-affären” som ett exempel på detta. I upplaga tio (1973) togs ”jos” [fruktsaft] in som en svenskspråkig form av lånordet ”juice”. Det stod som första förslag, före den etymologiska stavningen ”juice”. Den ljudenliga försvenskade stavningen ”jos” är helt i linje med principen för kodifiering, vilken innebär att i nästa steg underlätta för böjning och avledning av ordet. Folket var förmodligen inte lika imponerade av stavningen och i upplaga elva (1986) hänvisas man till: ”jos se juice”, och sedan i upplaga tolv (1998) kan man enbart finna formen ”juice”. Nu är förvisso ett personpronomen ett mer frekvent ord i språket än ett substantiv i mängden, men principen är dock den samma, att språkbrukarna väljer hur de vill ha det. Icke desto mindre ser gemene man ordlisteformerna som normerande vilket de förvisso rimligen också bör vara.

Utöver att jag värjer mig för formuleringen ”korrekt och icke korrekt handhavande av pronomenen de-dem” och därmed synen på att former skulle vara inkorrekta snarare än att de är av lägre stilvärde eller att de beskrivs som olämpliga inom formell text, så tycker jag ändå att det i övrigt finns bärkraftiga argument. De olika argumenten äger dock olika grad av relevans. Resonemangen om uttal i såväl regionala som offentliga sammanhang hänger jag trots allt inte riktigt med i.

Men beträffande påståendena kring skolelevers svårigheter har jag både en och två invändningar. Visst kan man alltid säga att det ”inte är svårare att lära svenska elever att skriva de - dem än att lära dem rätt använda engelskans they – them…” (ett ofta anfört argument) men ändå känner vi till problemet att många har svårt att känna in skillnaden mellan subjektsform och objektsform, och detta trots att elever genomgående har haft lärare med ambitionen att skola dem i när subjekts- respektive objektsformen ska nyttjas.

Vad som heller inte beaktas är att vi på svenskt språkområde trots allt har ett majoritetsuttal där tre former sammanfaller i uttal: 1. tredje persons pronomen pluralis subjektsform, 2. tredje persons pronomen pluralis objektsform, samt 3. bestämd artikel pluralis.

Man kan vidare fundera över behovet att särskilja subjekt och objekt formmässigt. Tredje person singularis inanimat ”den” och ”det” har samma subjekts- som objektsform vilket vi vet fungerar utmärkt. Det svenska språkets begriplighet har inte lidit av den senmedeltida reduktionen av kasus hos substantiven och förhållandet bör vara det samma för pronomen, för vad vi har förlorat i böjning har vi i hög grad tagit igen i en striktare ordföljd. Sedan är språket kontextuellt vilket gör att sammanhang alltid avgör betydelse och vi vet att vi i ytterst få fall missförstår utsagor på grund av böjningsformer.

Nu blev det så mycket att jag inte hann fram till det här med förståelse mellan generationer (gamla texter) och av grannspråksförståelse, vilket ligger mig varmt om hjärtat. Men man måste ju sätta punkt någonstans.

 

G Jonsson

19 maj 2022 18:59

Mycket bra skrivet av Johan Nilsson.Lind Palickis önskan/påstående är ju befängt! Det är ju katastrofalt att svenska barn inte lär sig svenska.Men värst av allt är väl att se när försök görs men de och dem hamnar tvärtom!

 

Christina Johansson

21 maj 2022 22:24

Utmärkt skrivet av Johan Nilsson som har varit adjunkt och lärarutbildare vid Växjö Katedralskola där jag har studerat en gång i tiden! Jag är en stor anhängare av ”de” och ”dem” och ogillar i hög grad ”dom” i skrift. För det första är det viktigt att veta om det är personligt pronomen i subjektsform eller objektsform. För det andra kan ”dom” förutom personligt pronomen i subjekts- och objektsform vara följande:

1. dom­stols slutliga formella av­görande i ett mål eller ett ärende

2. dom­kyrka

3. kupigt tak över byggnad

Konstigt nog skriver SAOB att ”dom” är ett pronomen i objektsform, inte också subjektsform. Det är fel. Jag får kontakta SAOL om detta.

”3dom objektsform dom
pronomen
[dåm´] 🔊
● var­dagligt de”

 

Daniel Jacobson

1 juni 2022 17:49

En fråga till er här. Ska vi införa särskilda objektsformer för "den" och "det"? Det bör vara kontentan av resonemanget att "dom" behöver skrivas "de" respektive "dem" för att kunna skiljas åt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Växjö kommun har smyckat omgivningarna runt Växjösjön mitt i staden med fina konstverk, vilket är lovvärt. Om konstverket ”Pissed Elin” står följande att läsa på en sten bredvid:   ”Pissed Elin är konstnären Sara Möllers tolknin...

Söndagens svenskspråkiga sång   Anna-Lena Löfgren - Pröva dina vingar https://m.youtube.com/watch?v=HJM3wboA6cM&pp=ygUPVmluZ2FyIGzDtmZncmVu   Söndagens svenskspråkiga dikt   Sagan om humlan   Det är tidigt på morgonen. Solen har s...

      (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)   ...

  Förutom plattityder på engelska lyckas också reklammakarna stava "kreativt" på svenska.   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

(Texten är översatt från Overcoming Language Barriers in Academia: Machine Translation Tools and a Vision for a Multilingual Future i BioScience oktober 2022)   Med hjälp av översättningsverktyg kan översättningar av sammanfattningar, nyckelord o...